78°N - En känsla av Arktis

Jag sitter som fastklistrad vid fönstret när vi flyger in över Spetsbergen. Solen ska just till att försvinna ner bakom horisonten och lyser vackert på isen och snölandskapet. Naturen är öde och överväldigande. Här och där syns en ensam radiostation. Vi ska tillbringa de närmaste dagarna i norra Ishavet, en liten bit söder om Nordpolen i ett polarland där det finns fler isbjörnar än människor.

Svalbard från ovan

Besök i isbjörnarnas rike
Jag och Peter tar bussen till Longyearbyen som är den största bosättningen på Svalbard med 1200 invånare. Byn är belägen på latitud 78°N i en storslagen dal omringad av höga, snöklädda fjäll. Överallt står skotrar parkerade och ofta susar det förbi en med beväpnad förare. Snart får vi höra att det aldrig varit så mycket isbjörn runt Longyearbyen de senaste 25 åren som denna vinter. För bara någon dag sen har kungen av Arktis setts lunkandes på isen nedanför byn. Vi avfärdar snart planerna vi hade på att sova i tält och istället bokar vi in oss på vandrarhemmet "Hundre og to". Vi har fin utsikt över byn, ca tjugo minuters promenad från centrum. En semester på Svalbard är perfekt för den som vill uppleva något utöver det vanliga. Naturen är orörd och bosättningarna genuina. Här finns 48 km väg, endast ett fåtal hotell och ett centrum bestående av en matbutik, fem matställen och någon klädaffär. När vi äter middag på Café Busen har vi sällskap av ett gäng overallklädda gruvarbetare. De tar igen sig efter en dags hårt arbete i Sveagruvan. Dags att åka tillbaka till "Hundre og to" och vi hinner inte mer än ringa efter en av de sex taxibilar som finns, innan den står och väntar på oss utanför.


Sista ljuset över Longyearbyen innan mörkrets inbrott...

Vi frågar Anja och Ulf, vandrarhemmets ägare, hur långt utanför byn man kan gå obeväpnad. Det är två mycket allvarliga röster som talar om för oss att absolut inga promenader längre än till sista lyktstolpen, om vi inte vill hamna i gapet på en isbjörn vill säga. Skidåkarna på andra sidan dalen har förstått. Även då skidspåren fortsätter, åker de bara fram och tillbaka där det är upplyst. Isbjörnsfaran är absolut inget att utmana.

"Hundespannetur" & "Isgrottning"
Måndag morgon och dags att utforska Svalbard lite närmare. Dagen ska vi ägna åt att köra hundspann och besöka en isgrotta. Vi får sällskap av några förväntansfulla turister som bokat samma tur och tillsammans åker vi ut till hundgården. En bit utanför Longyearbyen dyker den upp, skylten som bekräftar att vi verkligen befinner oss på en plats där människan ger vika och naturen tar över. Var någon annanstans i världen finns det en vägskylt som varnar för isbjörnar?


Vi befinner oss i isbjörnsland, Se upp för Svalbards härskare!

Vi möts av hundskall och grönlandshundarna hoppar otåligt. Vi kramar och gosar med dem en stund och hälsar på vår polska guide Rafael som ska visa oss vägen. Skrattande drar vi på oss tjocka, otympliga överdragskläder som är gjorda för temperaturer en bra bit under nollan. Känner mig som en stapplande Michelingubbe när vi hjälps åt att förbereda våra nio hundar och släden för den drygt sex timmar långa turen. Vi är tre team som åker iväg. Jag och Peter turas om att köra det ivriga hundspannet genom djupa dalar, trånga passager och över breda glaciärer. Naturen är fascinerande och jag njuter till 100 % i denna arktiska miljö.


Full fart med hundsläden över snötäckta glaciärer

Allt som hörs är hundarnas flämtande och slädens skenor mot snön. Molnen som hängt som ett grått tak över oss hela morgonen börjar sakta men säkert bytas ut mot en blå himmel. Det är ganska milt klimat, -8°C och det börjar bli riktigt varmt i alla lager med kläder. Vi färdas över den gigantiska Scott Turner-glaciären och snart är det dags för hundarna att få vila och vi ska ta oss ner inuti glaciären. Vi blir tilldelade pannlampor och jag ser förskräckt på det hål som vi ska ner i. Det är en brant och väldigt trång tunnel, bara att lägga sig raklång på mage och glida ner. En trevlig färd ner till en annan värld, med otroliga formationer. Utrymmen stora som slottssalar med kristaller i taket och passager så trånga att vi får krypa för att ta oss fram mellan genomskinliga isväggar och överhängande snöbryggor. Jag smyger fram och förundras över vad naturen kan åstadkomma. Vi äter en frystorkad lunch vid en ishylla innan vi kravlar oss upp i samma tunnel som vi tog oss ner i. Det tar på krafterna, då det är så trångt att man knappt kan röra armbågarna.


Besök i en annan värld, en fantastisk isgrotta djupt inne i en glaciär 

Tillbakafärden går fort undan, nerförsbacke nästan hela vägen. Solens kvällsljus lyser på bergen. Vilken fantastisk dag!


Jag stortrivs som eskimå!

Isande polarvindar 
Utanför fönstret uppenbarar sig en häftig snöstorm. Tur att vi inte planerat något speciellt idag. Vi tar på oss alla kläder vi har och beger oss ut i den vita snöyran. Vi får syn på ett gäng pålar nerborrade i permafrosten. Det visar sig att alla hus på Svalbard är byggda på pålar. En flera hundra meter tjock glaciär breder ut sig under Longyearbyen och skulle man bygga husen direkt på isen skulle husvärmen göra att husen gled iväg. Vi går ner till centrum för att handla och käka lunch. När vi ska ta oss hemåt har det börjat klarna bakom fjällen men samtidigt kommer vindarna farande ner genom dalen, snön yr och enorma vindstyrkor drar in. Vi går men den isande vinden riktigt biter i kinderna och det är svårt att hålla rak kurs på vägen. Två alternativ, gå baklänges eller hålla shoppingkassen framför ansiktet. Vi får en riktigt bra känsla av Arktis och hur riktigt kyligt väder känns. Det växlar snabbt, snart är det vindstilla.

Svalbards bästa sida
Termometern visar -23°C, vindstilla och klarblå himmel. Det är snöskoterdags. Vi tar oss till samma basstation som i måndags och tar än en gång på oss tjocka overaller och stövlar. Idag är de välbehövda i kylan! Snart är vi iväg och det går undan. Vindavkylningen gör att temperaturen närmar sig -55°C, men med fem lager kläder, ansiktsskydd, hjälm, glasögon och tjocka stövlar fryser jag inte ett dugg. Vi stannar ofta och vår guide Kjettil informerar och berättar lokala historier. Vi färdas genom Adventdalen och den mjuka solen gör omgivningen förförisk.

Två kvarlämnade sängar är allt som finns kvar av stugan som stod mitt i Adventdalen en gång i tiden...

Vi åker en bit till och jag är nära att köra över färska isbjörnsspår! Vilka enorma jättetassar! Men var är björnen? Vi spanar men de har ju såna enorma ytor att röra sig på. Kanske står han bakom kullen... Vi får nöja oss med att se spåren och det är väl kanske tur det.

Kungen av Arktis har lämnat stora tassavtryck efter sig

Vi kör vidare på isen in i Tempelfjorden och har målet för turen i sikte. Fronten på Tuna Von Post-glaciären lyser i blått mot oss. Höga blåistorn reser sig högt i skyn och vackra, klara isblock ligger utspridda. Vi får inte gå för nära, tornen kan rasa ner och en isbjörn kanske ligger och lurar bland de enorma isblocken.

Tuna Von Post glaciären är mäktig med sina ståtliga blåistorn

Ska till och föreviga de imponerande vyerna men självklart har kameran gett upp i kylan. "Det är så himla fint" är absolut den mening som är upprepad flest gånger under dagarna på Svalbard. Solen är på väg ner bakom fjällen och med många nya intryck gasar vi vidare mot Longyearbyen.

Vi tar en paus i skoteråkandet och ser ut över Spetsbergens enorma vidder

Ord och bild räcker inte för att göra Svalbard rättvisa. Naturen är oslagbar och måste upplevas. En fantastisk plats där elementen har övertaget och människan är väldigt liten.