Är det inte det ena så är det det andra...

Jag har nu varit förkyld i tre veckor, med ett kortare uppehåll... eftersom jag för 10 dagar kände mig friskare och sen drog ut på skidtur lite för tidigt och fick mig en förkylningssläng till :-/... klantigt minst sagt.

Men nu har jag fått vara förkylningsfri i ett par dagar och det var dags för en tur i Lidaskogarna. Tokinspirerad av gårdagkvällens bragd av Hellner, Olsson och Södergren.

Inför förrförra gången jag var ute, snart en månad sen när jag fortfarande var i hyfsad form, så köpte jag nya stavar... gick från 155cm till 160cm , och det kanske är ett lite väl stort kliv. Inledningsvis så kände jag då att de var något klumpiga på 1:an och 2:ans växel, men å andra sidan helt fantastisk bra på 3:an och 4:an... Fördelen med längre stavar vid de högre växlarna väger tyngre då jag i normala fall är ganska stark på 4:an.

Men... efter några veckors frånvaro, några kilo tyngre och skittaskig form så märktes det otroligt mycket att stavarna krävde bättre flås och teknik. Jag orkade helt enkelt inte lyfta, och trycka ifrån stavarna så mycket som krävs för att det skall bli effektivare med längre stavar.

Jag tror nog att jag i dag blev omåkt av fler åkare än under alla mina turer i Lidaskogarna tillsammans... en skum känsla att få hålla höger för alla som skulle förbi, dv s de med tre veckors vasaloppsträning mer än mig i kroppen. Det blev med andra ord en hel del sicksackande och ögonkast bakåt, jag vill ju inte vara i vägen. Kände mig som ett riktigt "blåbär" hehe... en bra lärdom, för det är ganska jobbigt att hålla koll bakåt hela tiden, och samtidigt hela tiden köra om de som är ännu långsammare, det tär på krafterna.

Dagens behållning är av den skadeglada sorten.

Strax efter Lida så kommer jag i en lång utförslöpa... ser framför mig ett par turåkare med pulka, det går sakta för dem och jag förbereder mig i god tid att köra om då jag höll en betydligt högre hastighet än dem. Snabbt kast med blicken bakåt, ser inget, byter till vänsterspår och tar några stakningar... 4 meter kvar... då kommer en kille på höger sida snett bakom och "BU!"... han skrämmer skiten ur mig!...  och glider förbi. Han tycker nog att jag var en idiot som ligger i fel spår... men jag såg honom inte, han var nog skymd bakom kurvan innan... nu hinner han precis emellan mig och turåkaren med pulka. Jag hinner utbrista "idiot"... och "lär dig lite hyfs för helvete" ... jag  är alltså skitsur, och fortfarande ur balans efter hans dryga sätt att köra om mig och medvetet skrämma mig.

Ser att han försvinner runt nästa kurva, dv s där nästa turskidåkare är... När jag kommer i kurvan några sekunder senare, fortfarande i vänsterspår, så ser jag honom ligga någon meter utanför spåret sprattlandes i djup nysnö, han har gjort en tokvurpa och man ser nästan bara hans röda toppluva, jag hör honom svära och mumla något... Han tittar på mig och jag ger honom mitt bredaste, största och finaste leende :-)... Jag hinner höra hur han blir utskälld av turåkarna, och susar vidare. Revansch!

Jag blir senare i en backe omåkt av honom, han är högröd i ansiktet och tar sig förbi mig med nöd och näppe, bakhal och med stressig osynkad stil... jag åker lungt och sansat för jag vet att jag inte pallar att trycka på, och det är inte min ambition idag. Jag ler fortfarande... det ser så oskönt ut på något sätt.

Når milen på drygt 50min och det är väl c:a 5-6min sämre än ett normalt pass... känns helt ok ändå, trodde det skulle bli värre... För jag känner mig tung och det är inte med lätthet jag tar mig i mål.

Totalt blev det 14,74km på 1:16:21

När det gäller mina andra krämpor så pågår utredningen fortfarande, dock på eget initiativ numera... :-/ Hörseln är fortfarande skrämmande dålig, men hörapparaterna hjälper. Yrseln har blivit lite mildare men långt ifrån bra. Det jobbigaste är att min läkare sagt att jag nog får "gilla läget" och acceptera mitt "handikapp"... NO WAY!

Han tänker i alla fall inte utreda mer... Men hur normalt är det på en skala att helt plötsligt förlora hörseln och samtidgt bli konstant yr? Är det verkligen något man skall leva med och bara kan sluta utreda bara för att man inte hittar något på magnetröntgen eller hjärnstamsaudiometri? Skulle inte tro det, det finns säkert en förklaring och lösning.

Nu har min trevliga och mycket kompetente audionom förmedlat kontakt med andra läkare med olika specialkunskaper, för att få ett 2:nd opinion och för andra betraktningsvinklar.

Thomas