Detta är ju ganska OT på Utsidan, men jag tänkte ändå berätta lite om en resa och lärdom jag gjort de senaste 3,5 månaderna. Dels för de som orkar/vill läsa, och dels ett sätt att kommunicera ut till nära och kära.

Som jag nämnde lite kort i mitt förra blogginlägg så har jag haft lite hälsoproblem den senaste tiden... fast "lite" det är nog en underdrift.

Min hörsel har blivit kraftigt försämrad, och balanssinnet rubbat... jag måste parera mina steg, och ibland sätta mig ner. Jag har fått tinnitus, och en värkande och stel nacke. De flesta högre ljud har skurit, skorrat och förstärkts till oljud i huvudet.... följdproblem som sömnlöshet och trötthet har tillkommit.

Från att ha varit en glad och positiv person som jobbar snabbt och effektivt, och tränat minst varannan dag... så har jag sedan i oktober alltmer dragit mig för sociala kontakter, blivit tystare och definitivt underpresterat på jobbet. Jag har inte klarat av att träna fullt ut, löpning går fortfarande inte alls... och efter två kraftiga yrselanfall på IKEA och i mataffären, så har jag börjat undvika större lokaler, med mycket folk i.

Jag har inte kunnat kommunicera speciellt bra med människor jag mött i jobbet och i andra sociala sammanhang, vilket resulterat i konstiga blickar, som säger mer än tusen ord... kortfattat så framstår jag nog som ganska ointresserad, disträ och säkert rätt så korkad. Min vilja att förstå gör att jag måste koncentrera mig så mycket på att förstå... att jag inte gör det :-/ Det är oerhört frustrerande.

Första läkarbesöket resulterade i åtgärder direkt, först några hörsel och balansprov, remiss till en audionom och sen, en månad senare, en magnetröntgen av huvudet... för att, som han sa "utesluta olika tumörer". Jahapp, då var det kört tänkte jag...

En av mina barndomsvänner, Robson, gick bort alldeles för tidigt, just av hjärntumörer. Hans fru Pernilla Glaser skrev en mycket gripande bok om hans dödskamp. Nu så funderade jag på allvar om det var min tur.

Läkaren var annars väldigt sparsam med kommentarer, kanske för att lugna mig men sannolikast för att han vill lägga fakta bakom orden. Säkert rätt och så. Min oro blev däremot inte mindre :-/... Jag var tvungen att söka information om mina problem, internet är ju bra då... vilket kanske inte varit jätteklokt, eftersom jag blivit jätteorolig, med sömnlösa nätter och en radda av skräckscenarion som följd. Tumörer på hörselnerven eller ännu värre i lillhjärnan, den som styr balansen. Jag har ju i samband med problemen haft en stel nacke, kanske sitter tumören där? Hypokondri på hög nivå alltså.

Magnetröntgen var en obehaglig upplevelse, trångt, bullrigt och ganska omysigt att få kontrastvätska injicerat i huvudet via armvecket, speciellt när vätskan nådde halsen, då jag kände smaken var jag nära att spy kan jag säga... att sen ligga still i 50 minuter var inte helt lätt.

Vid jul så vände det, balansrubbningarna är nu vissa dagar lite vagare, de kraftiga yrselanfallen har uteblivit. Hörseln är något bättre, och den extrema ljudkänsligheten likaså. Vinden har vänt.

I går kom det mycket goda nyheter... Man kunde inte se någon tumör på magnetröntgen! Puh! Läkaren avslöjade då att han haft tumör på hörselnerven som sannolikaste problemet. Så nu få vi söka efter annat.... hoppas att vi kan lösa problemet så fort som möjligt, och att det inte dyker upp några fler skräckscenarion. Vid nästa läkarbesök så kommer jag att ha en lång lista med frågor... internet skapar dessvärre mer frågor än svar.

Kanske hänger det ihop med nackstelheten? Stress? Den berömda "väggen"? Det kan även vara en variant av menieres http://www.hrf-gavle.org/meni/index.htm symptomen stämmer ganska bra... Jag vill veta vad jag har att deala med.

I dag har jag varit hos audionomen och fått hörapparat till båda öronen :-/. Funkar bättre än jag trodde. Dom syns inte direkt och känns inte obehagliga :-) Nice! Nu skall jag bara vänja mig... Ljud som jag inte hört tidigare blir helt plötsligt närvarande... skumt. Det blir spännande att testa på jobbet i morgon.

En av låtarna på skivan som jag lyssnat på i bilen till och från jobbet har fastnat. Texten har fått mig att tänka lite mer positivt, för det har jag ju också gjort, även om det kanske inte verkar så. Det har gått i omgångar... svart/vitt/svart/vit/svart/vitt.... vitt!

"Bump in the road" av Erik Hassle

"We all must go through it sometime / You are not the first, you know... / You, stick your head in the sunshine / Don´t expect the worst.

If a bird can sing with a broken wing / You´ll learn to bend when the wind blows / The leaves may fall but the threes stay tall...

It´s just a bump in the road / Don´t give up... You will make it. /  It´s just a bump in the road / Don´t give up... You will make it.

Out of the dark / Into the light / Over the edge / On with your life... "

Smått patetiskt och snyftigt och ... ja, ni förstår... kan man ju tycka nu när man läser... men att, just när det känts som värst, försöka att intala sig själv att detta är " a bump in the road" har hjälpt mig att tänka lite ljusare på tillvaron när det varit beckmörkt. Malin har givetvis stöttat och försökt se positiva saker hela tiden, hon är min privata nackmassör, och det hjälper :-).

Jag har som ni säkert förstår ömkat mig en del... men faktum är att det inte är ett dugg synd om mig, det finns de som lider hela livet... och klarar det med ett leende.

Detta är förövrigt andra gången i mitt 37-åriga liv som jag har kontakt med sjukvården, första gången var en akut blindtarmsoperation när jag var 10, hann knappt märka att jag varit på sjukhuset då... nästa gång kanske blir lättare :-), fast vänja mig helt hoppas jag att jag aldrig gör.

Ropa inte hej förrän du kommit över bäcken, and all that..... men, kära vänner, om ni blir sjuka... gör inte som jag, tro inte det värsta, utan se det som A bump in the road... det tänker jag göra nu.

I kväll blir det skidåkning med pannlampa!

Thomas