När jag tänker på min fjällvandring i somras tänker jag ofta på människor jag mötte. Jag är förvånad över mej själv, för jag brukar verkligen vilja vara
ensam när jag vandrar ensam, men nu träffade jag några vars sällskap
jag uppskattade och som jag känner glädje över när jag tänker tillbaks
på min vandring.

Den danske  killen, som gillade forspaddling. Andra kvällen vid långa bron över Vuojatädno. Han strövade ensam med ganska lösa planer, fiskade, skrämde upp mej med björnhistorier.

"Det är inte så farligt om man går vilse, man kommer alltid fram nån gång"

Så var hans filosofi. Han kunde ju leva på fisk och hjortron om maten tog slut...

Båda skulle vi till Staloluokta och vi gick om och förbi varann några gånger, pratade lite till. Sista gången sågs vi på avstånd, det kändes som att vinka till en gammal kär vän.

Den tyska kvinnan som kämpade med sin tjugosjukilospackning. Hon hade mat för tre veckor och ingen returbiljett bokad bara för att slippa jäkta. Vi hade sällskap ett stycke och åt lunch ihop. Hoppas hon klarade vadet över Hádditjåhkå...

Raststugan Kurajaure. Regnet trummade envist, jag hade bestämt mej för att övernatta där inne. Det kändes väldigt ensamt och konstigt så jag blev verkligen glad då ett  par dök upp i regnet utanför fönstret. Två holländare som också tänkte sova i stugan. Lättpackade, 13-14 kilo var vid starten för nästan två veckor med tält. Det var verkligen trevligt att få deras sällskap.

Vi träffades också flera gånger till under resten av vandringen, vi skulle gå samma väg ner till Kvikkjokk och ha en extradag där innan  hemresan.

Och så ett möte som inte blev av.

Mötet med brigas i Jokkmokk! Hon som har så nära till fjällen och utnyttjar och uppskattar möjligheterna det ger. Bara för att jag har fel mobiloperatör fick jag inte fatt på henne...