Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Att granskas - och bli godkänd!

-Här har ni tidningen!

Den lokala nyhetsblaskan damp ner på bordet mellan kaffekoppar, assietter och Dagens Nyheter. 

Jag och en medvandrare hade varit ute på höstvandring i Grövelsjöfjällen. Första veckan i oktober, några dagar, för att se hur det var att vandra så sent på året. Det var kallt och rått de där dagarna, temperaturen höll sig runt nollan, det blåste snålt och nästan hela tiden for vassa snökorn i luften. Dunjacka och lägereldar gjorde ändå kvällarna trivsamma men mössan hade jag nästan inte av mej på tre-fyra dygn.

På hemvägen stannade vi till i Älvdalen för att dricka kaffe. I smutsiga friluftskläder, rökdoftande och med allt annat än koll på frisyren klev vi in på fiket, undrad vad folk skulle tänka...

Där inne satt redan en lite äldre man som drack kaffe och läste tidningen, Han såg lite väderbiten ut, noppig fiberpälströja och hans frisyr liknande min egen, tufsig och spretig av svettig mössa...Han såg ut som en som tycker om att vara ute, kanske brukade han jobba i skogen, kanske jaga... Hans närvaro gjorde att vi inte kände oss helt fel klädda.

Det märkts att mannen iakttog sina bordsgrannar, så klart såg han att vi var utsocknes, visste att det var fjällturister som satt där och läste DN till kaffet. Mätte oss med blicken och värderade.

När han var klar med tog han vägen förbi vårt bord och överlämnade det som för honom  säkert var den enda viktiga och läsvärda nyhetstidningen - Mora Tidning.

Kanske kände han samhörighet med oss utsocknes fjällturister som kom direkt från skogen till fiket, utan krusiduller. Olika men ändå det gemensamma att trivas utomhus. Det kändes som han tyckete vi var rejält folk. Vi var värda att få läsa Mora Tidning.

-Här har ni tidningen! 

Vi var godkända!

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-10-29 07:05   brigas
Du är tuff som far ut och tältar så pass sent på året.
Kul med mannen på fiket,en "skogsmurvel" känner igen en annan "skogsmurvel".Ja,det ger en positiv känsla,att nån annan också uppskattar utelivet.
Får man säga att utefolk är rejält folk,utan att trampa någon på tårna??Gör det hur som helst...
 
2008-10-29 07:34   Håkan Friberg
Kanske blev ni godkända - kanske betydde det något annat... Spelar inte så stor roll. Roligt med dina funderingar kring ett litet ögonblick.
 
2008-10-29 08:03   Annicas fjällängtan
Kul historia. Jag förstår känslan du fick när han lämnade över tidningen. HAndlingar kan v ara tydligare än många ord.
 
2008-10-30 08:45   thomas_z
Härlig berättelse! en sekvens från en dag, några ögonblick, att ta till vara på Nuet. Gott
 
2008-10-30 21:25   Öhrnell
Intressant fundering. Jag förstår att det kändes speciellt.
 
2008-11-01 19:39   Thomas Traneving
Tror nog ni blev godkända........eller så tyckte han att ni skulle få läsa en ordentlig tidning.... inte en sådan från "Fjollträsk" (fniss)
 
2008-11-02 12:48   avslut1008
Kul... Känner nästan igen fenomenet från en del av min vardag. Vissa sorter hittar alltid varandra, tar inte lång stund innan de funnit likasinnade oavsett vart de hammnar.
Är nog lika med oss som trivs ute i naturen........
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg