Under min förra tur på cykel besökte jag Hällefors turistinformation och frågade då lite om min pågående färd - samtidigt tog jag också ledkartor för Postleden. Alltsedan dess har jag planerat och längtat efter att få vandra leden. Den sträcker sig mellan Hällefors - Kopparberg och är cirka 56 km. När tid fanns och väderleksrapporten visade strålande väder (flera dagar framåt) var det bara att packa och ge sig av.

Efter cirka en timmes bussfärd från Örebro kliver jag av bussen vid Hällefors järnvägsstation, klockan är halv två på eftermiddagen - sol och klarblå himmel med inslag av blåst.

Jag kränger på mig ryggsäcken och letar mig genom samhället till friluftsanläggningen Hurtigtorpet, som ligger i Hällefors nordöstra kanter. Här börjar och slutar Silverleden och här startar eller slutar Postleden. Intill en byggnad vid Hurtigtorp sätter jag mig vid några bänkar och äter lunch.

Start vid Hurtigtorpet 

Klockan är runt halv tre på eftermiddagen när jag förväntansfull tar de första stegen på Postleden/Silverleden. Silverleden/Postleden är en och samma led i cirka 16 km norrut, därefter delas de åt. Inledningsvis vandrar jag på stig i fin blandskog precis i utkant av samhället, en större väg korsas och hembygdsgården passeras tillsammans med några villor.

När jag går över järnvägen så lämnar jag närheten till samhället och är på en grusväg. Efter några hundra meter på grusvägen viker leden in i granskogen.

Väl skyltat, svårt att gå fel

Det känns skönt att lämna alla samhällsljud och istället ta in skogens tystnad och läten. Jag blir hänförd av alla höstfärger som väl egentligen ej ännu riktigt slagit fullt ut - men njuter av det jag ser.

Vandringslunken infinner sig och till en början känns ryggsäcken lite tung och skaver lite här och där, brukar vara så den första dagen. Jag känner också lite smärta i mina båda vader, vilket förvånar mig - har tidigare ej hänt. Efter några kilometer närmar jag mig det gamla torpet Vackerfallet - den sista biten fram till stugan är mysig.

Vackerfallet

En kort paus vid torpet och sedan den tilltalande stigen ner till sjön Stora Per-Håksen -en vacker vy öppnar sig mot nordväst.

Sjön Stora Per-Håksen

Jag följer sjön på dess östra sida ett par hundra meter och det är rikligt med bär längs stigen - stannar och plockar lite blåbär. Efter sjön slingrar sig stigen svagt uppför till gården Vinerhöjden, jag rundar gården på dess östra sida, sedan ner till en grusväg.

Jag stannar upp en stund och tittar på kartan - famför mig har jag sjön Käxtjärn. Jag vandrar vidare norrut en kort bit på grusvägen - viker av - sedan kalhygge och svagt uppför, smått kuperat och fin utsikt söderut. Leden drar sig österut en kort sträcka - vänder sedan norrut.

Här i i närheten låg ett torp (Käxtjärn) som år 1623 togs upp av två bröder. En av dessa bröder hittade senare silvret i Silvergruvan som ligger ett par kilometer västerut. Mer info om gruvorna här.

Kalhygget och vyerna avtar och jag vandrar in i tätare granskog där en skylt så småningom dyker upp. På skylten står det Sundsudden 650 m - där viker jag av. Stigen sluttar neråt österut - över en grusväg - sedan är jag framme vid det vackert belägna vindskyddet Norr-Älgen.

Platsen är en udde omgiven av sandstrand. Klockan är runt halv sex och vädret är strålande men blåsigt, vattnet klunkar och små vågor drar in mot sandstranden. Det första jag gör är att ta ett dopp i det iskalla vattnet. Kvällen blir mysig men blåsigt. Medan lägerelden så sakta slocknar ligger jag och lyssnar på löv som prasslar och träd som susar i vinden.

Första övernattning vid Sundsudden

Jag vaknar till total stillhet och tippar på att temperaturen under natten varit 4-5 plusgrader. När jag kliver upp vid åttatiden är det sol och klarblå himmel - strövar runt lite på udden och drar in den klara friska luften i lungorna. Jag välkomnar och omfamnar hösten. Är tillfreds och är nyfiken på vad som komma skall. 

Morgon vid Sundsudden

Efter morgonrutinerna är det dags att fortsätta. Klockan är runt tio när jag traskar iväg och tar mig upp till Silverleden/Postleden. Leden fortsätter norrut på ömsom stigar i skogen och ömsom på grusvägar.

Jag ser små och halvstora fåglar - hör och njuter av deras melodier och sång.

Den sista biten till den gamla industriorten Sävenfors går på grusväg - där passeras en bro och strax efter är man framme vid hyttan. Vid hyttan tar jag en kortare paus, knallar runt lite och funderar/fotograferar, går ner till en mindre rastplats precis bredvid vattnet.

Sävenfors Hytta

Vidare och uppför en liten backig grusväg och precis bredvid en tomt finns en vattenkälla - där dricker jag lite och fyller på flaskan. Så småningom lämnar leden grusvägen och man vandrar in i fin blandskog. Stigen letar sig fram och efter ett par kilometer kommer jag fram till en bro.

Bro över Sävälven 

På andra sidan bron delar sig Silverleden och Postleden. Silverleden pekar söderut och Postleden norrut.

Direkt efter bron

Leden går parallellt med landsvägen tills den viker av in på en gammal järnvägsbank. Några hundra meter och man är framme i Sävsjön - går igenom Bergslagsgården och över älven. Fortsätter på grusväg en kortare bit och sedan upp i skogen igen. Det är sedan smått kuperat fram till Lilla Sandsjön - där viker jag av för lunch och vila. Många fiskare på plats och efter några samtal förstår jag att det är dåligt med fisk. Men vädret är underbart.

Eldpallkojan vid Lilla Sandsjön

En spindel gör mig sällskap under lunchen

Tillbaka till leden och vidare österut. Vandrar på i skog och plötsligt prasslar det till snett till vänster om mig...en kolsvart fågel med röd panna och hjässa flyger iväg och sätter sig på en tall. En Spillkråka har dykt upp och visat sig, innan jag får fram kameran har den försvunnit in i skogen.

Jag traskar på och efter ett svagt nerförslut står jag på en grusväg  - och är framme i Karlsdal. Där i diket bredvid grusvägen får jag syn på en fin citronfjäril. Det är i början av Oktober men det känns mer som en sval högsommardag, jag vandrar i T-shirt och solen värmer. 

Citronfjäril 

Leden går över grusvägen och in i gammal bruksmiljö. Här finns rester av gamla byggnader och en riktigt risig bro passeras. Efter Karlsdal börjar det stiga rejält uppför och här tycker och känner jag att det är mer "vildmark" än tidigare, härlig och skön gammelskog. Efter cirka två kilometer är man vid Fäbohöjden och har fina vyer mot nord/nordväst.

Från Fäbohöjden 

En kort bit österut från utsikten får jag syn på några ruiner, rester av torp.

Ruin

Strax efter Fäbohöjden börjar det gå nedför och längs körvägen/stigen ser jag några imponerande myrstackar.

Myrstack längs vägen

Väl nere från höjden passeras en grusväg och sedan in i ett skogsparti en liten sträcka - sedan ut på grusvägen igen. Denna väg följer jag i cirka 1,5 kilometer och är då framme vid etappmålet Sassalampi - som bara är en T-korsning.

Jag vandrar vidare österut på grusväg och området känns ödsligt, solen skiner och värmer. Jag ser en rovfågel sväva högt däruppe...den glider sakta bort in i skogen. Jag hör korpars djupa skorrande läten på håll.

Efter cirka 1 kilometer är jag framme vid en vändplan. En stig leder vidare in i skogen och jag skymtar Sjön Vithavet mellan trädstammarna. Klockan är runt fem på eftermiddagen och det är dags att stanna för natten. En kort bit till och jag är framme vid Vithavets vindskydd. Det är en mycket vacker plats som  ligger i tallskog med en liten udde alldeles intill. Vid vindskyddet finns ved, yxa och såg. Ett stenkast bort också en torrtoalett. Innan solen hinner gå ner tar jag ett dopp i det iskalla vattnet.

Andra övernattning vid Vithavet 

Kvällsmys vid Vithavet

Dimman ligger lågt och tät på morgonen. Alltmedan solen så sakta går upp så lättar dimman...en morgon jag länge kommer att minnas.

Solen på väg upp

En ny dag randas

Efter morgonrutinerna kommer jag iväg runt tiotiden och leden fortsätter längs sjöns östra strand, solen skiner och vackra vyer. Efter någon kilometer rundar leden norra sidan på sjön - och stigen leder upp till en grusväg. Jag följer grusvägen söderut och får efter någon kilometer kanten på Ställbergsmossen naturreservat på min vänstra sida. Jag blir förväntansfull och nyfiken. Några hundra meter till och leden viker av österut - in i skogen igen. Genast vandrar jag in i Ställbergsmossen naturreservat - där jag efter ett hundratal meter kommer till en fin strandremsa.

Norra stranden på Nordsjön

Strandremsan är kort men ligger mycket vackert till. Lite motvilligt lämnar jag strandremsan och vandrar kort efter in i bränd skog - känns lite kusligt och läskigt att ta sig fram där. Sterilt och ödsligt på ett negativt sätt. På en skylt läser jag att bränningen skedde Juli 2015.

Bränd skog

Brandområdet är ej långt och det känns skönt att lämna ödsligheten och vandra in i mer levande landskap igen, gran och tallskog. Några fönster öppnar sig in emot Ställbergsmossen.

Ställbergsmossen

Ställbergsmossen

Förbi mossen och leden leder ut ur reservatet och fortsätter uppför till ett ödelagt torpområde. Jag stannar upp och blir nyfiken på vad jag ser. Ruiner efter gamla hus och tre gamla sängar, en hink och en mjölkkanna.

Ruiner vid torpområdet

Hmm...kanske ska lägga mig och vila en stund

Ruiner vid torpområdet 

Strax kommer jag in i Kaljoxadalen naturreservat. Skogen känns gammal - djup och trolsk. Solen skiner och jag stortrivs. Stigen letar sig fram och snart har jag en brant på min vänstra sida och fantastiska vyer mot norr.

Kaljoxadalen med vyer mot norr

Kaljoxadalen med vyer mot norr

Kaljoxadalen med vyer mot norr

Klockan är runt ett när jag kommer till Petter-Nilsberget. Där tar jag en kortare paus.

Vindskydd vid Petter-Nilsberget

Vyer mot sydost vid Petter-Nilsberget

Det börjar suga lite efter mat i magen. Jag kränger på mig ryggsäcken och börjar ta mig nedför söderut - skogen är sagolik - och jag drömmer mig bort till landet ingenstans för några ögonblick. Ens sinnen höjs när man befinner sig och vandrar på okänd mark och är på väg till platser man ännu ej besökt.

Efter cirka två kilometer kommer jag fram till Dansarbacken, där tänker jag stanna för lunch - men ändrar mig.

Rejäl och fin bro över Nittälven vid Dansarbacken

Jag tar mig över bron och fortsätter en kort bit nära Nittälvens östra sida - sedan viker leden av mer österut och närmar sig då Komoramossen. Stigen går ömsom på smala stigar genom tallskog och ömsom över myrar. Då och då blickar jag västerut och ser skogsklädda höjder. Jag kommer vid två tiden fram till den lilla mysiga sjön Märrjärvi och tar där lunch och vila

Vindskyddet vid Märrjärvi

Utsikt från vindskyddet vid Märrjärvi

Mätt och belåten lämnar jag Märrjärvi och är snart ut på en fin skogsväg - kommer till ett T-vägskäl och fortsätter där österut. Här lämnar jag Kaljoxadalen naturreservat.

In i skogen igen och svagt uppför och bitvis snårigt och ej någon riktig stig - dock bra markerat. Efter någon kilometer vandrar jag in i Genstigsbrännan naturreservat. Väl inne slingrar sig stigen likt en orm mellan stora och små stenar. Jag väntar bara på att något skogsväsen ska dyka upp bakom eller under någon sten.

Genstigsbrännan naturreservat

Genstigsbrännan naturreservat

Genstigsbrännan naturreservat

Leden slingrar sig runt Genstigstjärnens södra ände - därefter klättrar den norrut och uppför. Stigen drar sig än mer österut och man går ur naturreservatet och upp på en grusväg - norrut ett hundratal meter - sedan österut och in i skogen igen.

In i skogen och nästan direkt rundar man nordsidan på Djuptjärnen och sedan bär det av uppför. En stubbe med ett djupt hål passeras och givetvis undrar jag vad som finns där.

Hmm...Vågar jag stoppa ner handen ?

Jag fortsätter uppför och möter en fin porlande bäck. Det planar ut en del och leden gör en vänstersväng och strax efter är man framme vid Andtjärn. En fin fiskesjö med vindskydd och en stor brygga.

Vindskyddet vid Andtjärn

När jag ska ta mig vidare kollar jag efter något orange i närheten - men ser inget. Leden viker av ett femtiotal meter innan vindskyddet, vilket jag då missat. Hur som helst...

Vidare och en större skogsväg passeras och in i skogen - en liten bit - sedan ut på en mindre grusväg som leder norrut. Efter några hundra meter viker leden av österut - in i skogen igen.

Stigen börjar genast luta neråt och inom kort är man inne i Ljustjärnsskogen naturreservat. Det är en vacker liten trolsk sjö man först kommer till, omgiven av täta högresta granar. Träden tycks stå och vakta över sjön. Underbar bergslagsnatur där fantasin sätts i rörelse och flödar...ser jag inte några troll där borta...

Ljustjärn  

Jag följer den steniga nordsidan på sjön. Klockan är runt fem på eftermiddagen och solen är fortfarande uppe och värmer. När jag kommer fram till vindskyddet så tar jag genast några dopp i det iskalla vattnet. Kvällen blir minst sagt stämningsfull med en lägereld som sällskap och en stjärnklar himmel.

Vindskyddet vid Ljustjärn   

Jag vaknar och känner direkt att natten varit kyligare än de innan. Någon minusgrad i alla fall. Tar mig upp och strövar runt lite - suger in morgonen. Går ett varv runt sjön.

Morgon vid Ljustjärn

Morgon vid Ljustjärn

Morgon vid Ljustjärn

Medan solens strålar letar sig fram mellan träden och når fram till vindskyddet avnjuter jag en god frukost med underbar utsikt.

Frukost vid Ljustjärn

Sista dagen och sista biten av leden. Jag lämnar vindskyddet och fina Ljustjärn och går ut på en grusväg. Följer vägen österut ett par hundra meter - svänger söderut in på en gammal körväg. Fortsätter en bit på körvägen för att sedan vika av söderut - in i skog med snårig växlighet.

Jag vandrar på i förmiddagens fina väder när det plötsligt brakar till rejält en tjugotal meter snett till höger om mig. Jag stannar genast upp och blickar mot ljudet...försöker snabbt få upp kameran...delar av en stor älg i rörelse försvinner bort in i skogen. Skogens konung har visat sig.

Leden fortsätter och strax innan gården Stålens går stigen ut på en grusväg - förbi Trilltorpet och fram till ett vägskäl.

Bänk vid vägskälet

Jag tar mig vidare på grusväg sydväst i cirka en kilometer och är då framme vid stora vägen till Kopparberg.

Vid stora vägen

Det är nu mer eller mindre en transportsträcka kvar. Jag vandrar på och vaderna smärtar en del, men tänker att nu är det ju bara en kort bit kvar. Då och då blickar jag tillbaka och tänker på de dagar som gått. Solens strålar får trädens löv att glittra som guldklimpar.

På väg mot höst 

Blickar tillbaka

På väg mot höst

Efter man passerat gården Fallet slinker leden in i skogen igen. En kort sträcka. En bäck möter mig och några ruiner dyker upp.

Ruin

Ruin

Ut ur skogen och en liten bit på grusväg (som jag var på innan) - sedan in i skogen igen. Efter någon kilometer börjar några hus dyka upp och snart är man framme vid Skäret. Ett populärt ställe för alla operaälskare.

Hmm...kanske ska gå på opera nångång...

Från Skäret är det i stort sett bara asfalt kvar. Efter cirka två kilometer viker leden av från vägen och kort därefter möter Postleden Bergslagsleden. Här slutar eller börjar alltså Postleden.

Start eller mål för Postleden

Vandrar man från informationstavlan och norrut (på bergslagsleden) ett hundratal meter så finns det ett vindskydd vid Olovsjön.

Jag väljer istället att följa bergslagsleden söderut någon kilometer för att sedan vika av och dra mig mer mot samhället. När jag kommer fram till Kopparberg besöker jag genast ICA för färska matvaror. Hungrig knallar därefter iväg till järnvägsstationen för att där äta och vänta på bussen hem.

Medan jag sitter och väntar och frossar i mig mat så konstaterar jag att denna vandring nu är över. Samtidigt konstaterar jag att jag nog behöver/måste inhandla ett par nya kängor och friluftsbyxor.

Hmm...de har nog gjort sitt tror jag...