Min fjällturskompis Manfred, från Göteborg hade vid ett flertal tillfällen under vintern berört möjligheten av en vårvintertur, från stuga till stuga, med start i Katterat och avslut i Nikkaluokta. Slutligen vart det bestämt; 11 skiddagar i slutet av april med Nallo- och Tarfalastugan som viktiga stopp och med förhoppning om några glaciärturer. Manfred med rötter i Österrike bjöd med sin kusin alpinisten Franz från Salzburg och senare anslöt sig min hustru Madelaine. Vi var därmed ett glatt gäng i övfre medelåldern, 60-66 år, som från Göteborg, Stockholm (för Franz del) och Östersund anträdde tågresan norröver den 16 april. Nästkommande morgon, på skärtorsdagen, i trakterna av Luleå sammanstrålade vi alla fyra i restaurangvagnen på nattåget och fick anledning att mötas och talas vid inför vår tur. Vi hade i förväg bestämt att spendera ett dygn på Abisko turiststation för att umgås, äta lite gott, gå igenom lite utrustning samt göra en kortare skidtur på jokken upp mot Abiskojaure. Vidare skulle lite prylar sändas som bussgods till vår slutdestination i Nikkaluokta. Nästa dag, på långfredagen, tog vi tåget till Katterat, första stationen efter Riksgränsen, och ankom dit vid 14-tiden.

Fulla av tillförsikt, lite anspänning och med god mat för de kommande två dagarna, steg vi av tåget och satte på oss skidorna på perrongen. Det var några plusgrader, mycket snö och vi var de enda som skulle skida vidare de 12 kilometrarna mot Hunddalshytta. Stigningen började omedelbart med tunneln över järnvägen och sen bar det iväg utmed Sördalens västra sida genom gles fjällbjörkskog. Efter några kilometer kom vi upp på kalfjället med de höga bergen inom synhåll. Främst det mäktiga Ristacohkka som vi tidigt fick i blickfånget. Utan kryssmarkeringarna, som hjälper oss på svenska sidan, får man i Norge var uppmärksam på sina vägval, vilket med den goda sikten vi hade inte var något problem. Några enstaka hytter låg utslängda på östra sidan av dalgången, nära Rombakselva. Mot slutet dök en hytta upp nära jokkfåran som lätt kunde förväxlas med slutmålet för dagen. Först bakom nästa kulle dök emellertid Hunddalshytterna upp. Tre till antalet; en större, en mindre samt stugvärdens. Turligt nog mötte vi en grupp topptursåkare som precis lämnat den mindre stugan för att ta sig till Katterat p g a den annonserade väderförsämringen för nästkommande dag.Turligt då den större stugan var full. När vi installerat oss kom stugvärden över och hälsade oss välkomna. Hon var där endast över påsken då hytterna annars är obemannade. För alla eventualiteter hade vi en nyckel med oss utifall stugplatsen skulle vara obemannad. Rutinerna med betalning via inbetalningskort förklarades. Fyrbäddshyttan vi intagit var synnerligen "koslig", nere vid jokken var det arrangerat med ett vattenhål överbyggt med en grottliknande snökonstruktion och snart var vi igång med middagsförberedelserna. På menyn stod hemlagad älggryta med blandsvamp och spaghetti samt ett passande rödvin. Utanför knuten blev det bistrare med ökande vind som blev hård mot kvällen men i stugan njöt vi av mat och dryck, och av att ha kommit igång med vår tur.

Vi vaknade till att vinden bedarrat något men att det börjat regna. Under frukosten diskuterades vägvalet för dagen som blev att följa Ristacohkkas västra sida, mot vinden, men att därefter i förhoppningsvis medvind skida över sjön Sealggajavri och senare utmed Sealggajohka mot Cunojavrrehytta.Totalt ca 19 km. Rejält blöta i ytterskiktet (vi hade inga regnkläder men väl regnskydd till ryggsäckarna) infriades våra förhoppningar när vi rundade Ristacohkkas sydvästhörn och anträdde vår vidare skidfärd utmed sjön. Regnet övergick till lätt snöfall med dålig sikt. Vi höll oss därför längs sjöns norrsida där vi hade några svarta stenar, inom synhåll längs fjällsluttningen, som lägesreferenser. Mot slutet av sjön minskade snöfallet, sikten förbättrades och kläderna började torka upp i den gynnsamma medvinden. Det blev ett kortare stopp för lunch. Vi följde sedan Sealggajohka uppströms under det att vinden ökade. Några norska tältare med pulkor korsade vår väg på väg mot Hunddalshytta. Först efter en del kartläsning nådde vi Cunojavrrehytta bakom en kulle ner mot sjön, med samma namn. Också här fanns en större och en mindre hytta samt en för stugvärden. Vi intog den större hyttan där ett svenskt par var på plats. De var på långtur med utgångspunkt från Ritsem och skulle till Katterat. Tidigare på dagen försökte de ta sig mot Hunddalshytta men vände med sina pulkor p g a den hårda motvinden. Vi installerade oss i stugan, hängde upp våra kläder för torkning och började förbereda påskaftonens buffé. Ägghalvor, sill, kalixlöjrom (0.5 kg), gräddfil, rimmad lax och snaps (sex sorter) till förrätt samt souvas med stekta äpplebitar, blåbär och grillat polarbröd med lite rödvin som huvudrätt stod på menyn. Det dåliga vädret i kombination med den sena påsken måste skrämmt iväg många påskfirare men gav oss välkommet manöverutrymme i stugan. Det blev en trevlig kväll i samvaro med det svenska paret. Senare dök stugvärden upp och hälsade. Han skulle återkomma med en väderrapport till morgonen.

Under natten sjunk temperaturen till några minusgrader, snöfallet som tilltog under föregående kväll hade upphört och den nu betydligt svagare vinden var fortsatt västlig vilket, alltihop, passade vår färdplan alldeles utmärkt. Vi skulle de 18 km till Alesjaurestugorna. Efter frukost med tillhörande bestyr skidade vi iväg över sjön de 4 km till Unna Allakasstugan. Vi gjorde ett kort stopp, hälsade på stugvärden, drack lite vatten och satte på stighudar. Övergången från de tidigare dagarnas milda temperaturer och regn eller blötsnö hade nu givit en riktigt hård skare som definitivt krävde stighudar i de stigningar från Unna Allakas som nu skulle bemästras utmed kryssleden till Alesjaurestugorna. När vi nådde den andra stigningen vid Stuor Allagas så hade det spruckit upp rejält med strålande sol. Det fina vädret höll sedan i sig resten av dagen och gav oss en underbar högfjällstur. Under Snarapbakti tog vi långlunch med fina vyer över Snaraplahku och med en flik av Torneträsk långt bort i nordost. Färden gick sedan vidare över passpunkten. Nerfarten mot Alesjaure blev suverän då underlaget där låg i form av lite mjukare snö. Vi kunde t o m hålla höjd på västsidan leden och skida in med god fart mot Alesjaurestugorna. Vi togs emot av stugvärden Per-Erik och senare Kurt och Ulla, och bjöds på välkommen varm saft. Vi kompletterade vår mat med inköp för att klara hela fyra dagar då vi om vädret tillät planerade att gå direkt till Nallostugan för tre övernattningar efter nästkommande dags stopp vid Tjäktjastugan. Herrarna fick första bastutid så de fick fixa middagen; kvarvarande kalixlöjrom med gräddfil och grillat polarbröd som förrätt, potatismos med österikiskt späck som stekts med  svamp samt en dessert med konserverade päron med schweizernötchoklad som smälts med smör och spetsats med lite konjak. Som vanligt trevlig samvaro i stugan där bl a en större grupp schweiziska ungdomar huserade.

Manfred och Madelaine med Franz och ännu lägre bort Stuor Allagas i bakgrunden

Madelaine passerar övre passpunkten innan nedfarten mot Alesjaurestugorna

Blåsig motvind med snöbyar var vad som mötte oss nästkommande dag när vi ställde kosan mot Tjäktjastugan,13 km västerut. En bit efter Bossosvaras hittade vi en läig plats för lunch bakom en kulle. Färden gick sen vidare upp mot Tjäktjastugan. Något slitna av motluten upp mot stugan mötte stugvärden Peter med varm saft på stugbacken. Vi var framme tidigt, intog vårt rum och fixade till lite eftermiddagsfika och pratade med Peter. De kollossala snömängderna borta vid vattenhålet under bron krävde en kollektiv insats som genomfördes under Peters ledning vid femtiden. Vi var en större grupp med bl a deltagande från den schweiziska gruppen som grävde fram vattenhålet, kröp ner, trixade ner vattenhink efter vattenhink för att fylla på samtliga plastdunkar och sedan dra hem dom. Kvällens middag anrättades; potatismos med stekta fäsktärningar, skuren ölkorv och aprikostärningar samt de sista skvättarna rödvin.

Vinden hade under natten ökat och vänt till frisk, till hård, nordvästlig med kraftigt snöfall som höll i sig under morgonen. Sikten var dålig.Vi fick ändra vår ursprungliga plan att gå över Sielmmavaggi till Nallo. Den myckna snön med tillhörande lavinrisk samt den dåliga sikten avgjorde. Det finns ju andra vägar till Nallo! Vi beslöt oss för att följa leden över Tjäktjapasset, ta lunch vid Sälkastugorna och sedan gå Stuor Reaiddavaggi upp till Nallostugan. Totalt 21 km. Det skulle klarna upp mot slutet av dagen enligt prognosen. Vi kom iväg i god tid och spårade i djupsnön upp till Tjäktjapasset. Efter ett kort besök i toppstugan  blev det en fin nerfärd med vinden i ryggen och bra med nysnö som bromsade. Sällan har vi sett så mycket snö i Tjäktjavagge som vid detta tillfälle. Vind och moln skapade varierande driv- och ljusförhållanden utmed vår skidfärd mot Sälka som nåddes redan vid 12-tiden. Vi tog lunch i en av stugorna och pratade med två damer,en som också siktade på att ta sig till Nallostugan och en som dagen innan kommit därifrån. Den senare visade sig, efter att vi konstaterats ha en gemensam bekant, vara Valter Schytts (Tarfala-legendaren) dotter. Vi skidade vidare in i Stuor Readdivaggi med från början frisk sidvind. Längre upp under Vaktposten avtog vinden och solen började lysa upp fjälltoppar och dalgång. Snart nog nådde vi kanten på jokkfåran ner mot Nallostugan och anlände dit vid 16-tiden. Föutom stugvärden med tillhörande pojkvän var endast en tältare på plats. Vi intog vår hyttkupè och tog en sen eftermiddagsfika. Kvällens middag tillagades; spaghetti med ostsås, stekta fläsktärningar samt tonfisk efter behag, till det en dessert med chokladpudding och stekta äppelbitar spetsade med rom.

Den överblivna spaghettin med ostsås och fläsktärningar som packats hård under natten kunde tas ut som en kaka och stekas till en utmärkt rösti till frukost nästa dag. Med fem skiddagar i kroppen beslöt vi att ta en halvdagsvila fram till lunch, i stugan. Väderrapporten lovade finväder från senare under dagen och möjligen några dagar till. Vi låg i kanten på ett högtryck. Efter lunch skidade tre av oss upp på platån med tvillingsjöarna Nallojavrrit.  Vår fjärde deltagare ville vila handleden efter ett fall under gårdagen. Väl uppe beslöt Franz och jag att ta oss upp på Nallutoppen, 1585 m ö h. Först grävdes emellertid en solgrop till Madelaine som ville njuta av det strålande vädret vid foten av Nalloberget. Franz och jag gick sedan utan skidor men med stavar, upp mot toppen. En bit österut på kammen nådde vi röset och fick magnifika vyer i det fina vädret med bl a sydtoppen på Keb i sydlig riktning. På nedvägen hämtade vi upp Madelaine, satte på skidorna och gav oss iväg i stora svängar ned till stugan. Där låg Manfred och solade på liggunderlaget efter att ha tagit en tur upp på 1100-meters platån strax väster om stugan. Det senare föranlett av att han ville testa sitt egentillverkade arrangemang med låga fästpunkter på skidorna. Det blev en sen eftermiddagsfika, ute på trappen, där den pigge talgoxen som anlänt sedan en dryg vecka höll till och nu gärna visade upp sig. Efter lite tvagning vidtog middagsförberedelserna. Idag risotto med kvarvarande späck, skivad ölkorv och en fjällsvampblandning.

Franz och Madelaine på platån ovan Nallostugan vid foten av Nalluberget och med Stuor Reaiddavaggi i bakgrunden

Franz på toppen av Nallu med Sielmmavaggi över sin vänstra axel

Eftermiddagssol in på vårt rum i Nallostugan

Nästkommande dag, vår sjunde skiddag, var planen att besöka Unna Räitastugan och därefter skida över Reaiddaglaciären och därefter återvända till Nallostugan. Vi kom iväg vid niotiden i sol, tre minusgrader och svag vind. Uppfarten till Unna Reaiddavaggi var precis lagom mjuk för att gå brant utan stighudar och vi var snart uppe i dalgången. Ner mot Unna Räitastugan gick det undan i det snabba föret där vi slutligen gled ut på sjön 1226 innan vi nådde fram. Stugan fick ett snabbt besök där britsar, vedspis och vedlager konstaterades vara i skick. De två toaletterna hade kanske fjällvärldens mest betagande utsikt med passet mellan Pyramiden och Knivkammen då båda dörrarna saknades! Vi skidade vidare mot Reaiddaglaciären västra ände för att därifrån skråa upp. Vi höll oss i mitten. Det var en härlig känsla att skida fram över glaciärens vita täcke utlagt mellan Vaktposten och Knivkammens mörka relief trots att solen låg i moln under hela glaciärpassagen. Någonstans på platån i lä av en större sten fann vi en lämplig plats för lunch. Nerfarten gick sen i god fart ner mot moränhögarna vid basen där vi tog oss ut via några smala passager. Vi tog höjd för att säkra fart så långt som möjligt i riktning mot Nallostugan.  Efter tvagning och middagsfika vidtog den för dagen synnerligen enkla tillagningen av middag; hett vatten i Reals Turmat som bestod av Kebabgryta. Smakade inte alls dumt! Därefter kaffe och Ballerinakakor. Under eftermiddagen dök två nyanlända gäster upp som kommit via Sielmmavaggi från Alesjaure. Det hade tydligen gått några laviner däruppe. De hade samma plan som vi att senare gå över Rabots glaciär mot Tarfalastugan men först efter en övernattning på Sälka med ytterligare inköp av mat. Då de ämnade gå till Sälka över Reaiddaglaciären kunde vi delge våra erfarenheter från dagens tur.

Skithuset vid Unna Räitastugan med fantastisk men dragig vy mot passet mellan Knivkammen och Pyramiden

Vår lunchplats i lä bakom stora stenen vid Reaiddaglaciären

Det var åter tre minusgrader, idag strålande sol från en molnfri himmel och vindstilla, när vi lämnade Nallostugan vid niotiden. En lugn dagstur med många stopp stod för dörren i det närmast perfekta vädret i den vackra Stuor Reaiddavaggi. Temperaturen i solen steg en bit över 10 grader! Sälkastugan nåddes redan vid 11.30. Det blev en eftermiddag med en kall öl, lunch och behaglig solsoffa på sydsidan vid en av stugorna. Middags- och lunchmat för de kommande två dagarna inhandlades. Efter bastun tillagade vi middag på medhavd bacon, potatismos och svamp med persikohalvor och strösslad chokladkross som efterrätt.

Den väldiga Stuor Reaiddavaggi i finväder

Plus två grader, låga moln och svag vind mötte oss när vi lämnade Sälka vid åttatiden strax efter de två herrarna som tidigare nämnt om att också de avsåg gå via Rabots glaciär till Tarfalastugan. En sträcka på ca två mil. Några kilometer innan Kuoperjåkka tog vi beslutet att fullfölja planen och lämnade leden trots de låga molnen. De två herrarna framför oss var redan på väg mot vindskyddet. De avstod. Vi gled ner mot Guobirjohka och följde den uppströms mot Rabots glaciär. Molnen svepte låga strax över våra huvuden men tycktes lätta en aningen när glaciärtungan reste sig framför oss mellan Drakryggen och Kebnekaise. Vi skidade upp men fick efter någon kilometer klibbföre med underfrysning vilket drog ner farten samtidigt som sikten försämrades. Vid den smala rännan nordväst om Nordtoppen tog vi lunch. Framför oss var sikten obefintlig. Inget Firnpass (1549 m ö h) var synligt, allt var vitt. Efter lunch gick vi på kompasskurs och försvann rakt in i det vita utan att ha några referenspunkter. Det blev till att plocka fram GPS´n. Passpunkten var inte inlagd, vilket hade varit att föredra, men karta och pilmarkering som visade riktning var till god hjälp. Efter ett tag stod vi framför den branta passpunkten samtidigt som de svarta stenarna i de branta partierna började framträda. Vi klev upp, över och upptäckte en än värre brant på andra sidan, ner över Passglaciären. Där var sikten klart bättre med passet mellan Kaskavagge och Guobirvaggi väl synligt och, än viktigare, passet mot Svarta sjön. Vi tog oss ner till snökanten en bit ner på Passglaciären och höll sedan höjd in mot Svarta sjön. Gick sedan vidare på den stenhårda, vindpinade och ojämna skaren mot sjön och skidade över till andra sidan och klev upp på berget ovan Kebnepakteglaciären. Där uppstod viss oenighet i gruppen säkert påverkad av trötthet samt anspänning inför den branta nerfärden mot Tarfalasjön. De ville gå ner till vänster om utloppet från sjön och den lägre liggande moränryggen. Jag hävdade att det kunde vara farligt och att det var bättre att gå högre upp på berget, ta sig ner på kanten av Kebnepakteglaciären mellan berget och sprickorna, och längre ner, till höger om moränryggen. Det fanns all anledning att följa den rekommenderade vägen i ett så brant parti! Väl nere skidade vi snabbt över sjön fram till Tarfalastugan. Strax efter ankomsten vid halvfyra-tiden anlände stugvärden Lars. Det blev ett kärt återseende och mycket prat. Vi var ensamma i stugan men fick snart sällskap. En härlig risotto tillagades under det att ett topptursgäng landade med helikopter utanför stugan för ett par dagar med mer avancerad skidåkning över glaciärer och rännor i området. Efter maten blev det go-fika med tillbehör i Lars stuga.

Manfred på väg upp mot Svarta sjön med Firnpasset bakom sig

Nästkommande skiddag, vår tionde, började med sovmorgon och en lite lugnare frukost. Topptursgänget som hade planerat att gå upp förbi Halspasset och fram till, och skida nerför, rännan mot Rabots glaciär obestämde sig p g a det något sämre vädret. De beslöt istället att gå upp till Firnpasset för att fortsätta upp på Drakryggen och pröva några av rännorna ner mot Rabots glaciär. Allt under ledning av bergsguiden Magnus. Själva hade vi en betydligt beskedligare plan; 8 km ner till Kebnekaise fjällstation för lite lunch, bastu och trerätters avslutningsmiddag. Nerturen gick som smort och i god fart utmed Tarfalajokken. Spåren av de många lavinerna som gått i dalgången tidiare under vintern och dragit med sig ett stort antal elstolpar (som försörjer forskningsstationen) var slående. Det blev en skön eftermiddag med ordnat boende i den gamla delen, som avlutades med middag. Allt under behagligt lugna och rätt avfolkade förhållanden på den annars rätt så stökiga och populära fjällstationen.

Vi lämnar Tarfalastugan mot Keb med några av topptursåkarna i startgroparna

Vår sista skiddag den 28 april gav vi oss iväg redan kl 8 då vi hade en bokad taxi i Nikkaluokta kl 14.15 som skulle hjälpa oss att nå 15.46-tåget söderöver. De 20 kilometrarna blev lite mer krävande än väntat. Vi fick gå långa sträckor innan övre båtlämningen. Därefter skidade vi utspridda ut på den tunna isen på jokken. Det bar sig inte bättre än att Manfred gick igenom isen och vart genomblöt från midjan och neråt. Det var emellertid milt och vindstilla så det gick bra att fortsätta. En älgkalv som sprang omkring vid strandkanten blev ett utropstecken! Över sjön Laddjujavri var isen tjockare och de sista sex kilometerarna från nedre båtlämningen till Nikka hade bra med snö vilket gjorde att vi ändå var framme strax efter kl 12. Vi hämtade ut vårt bussgods med rena kläder, duschade och avnjöt en härlig stekt fjällröding med potatis, hummersås och sparris. Vi bad taxin köra in oss till Stenbergs vilt, på vägen till Kiruna för inköp av lite Souvas och Renkorv. Stenberg själv var hemma och tog emot och förevisade sitt stora sortiment under påpekande av att det var fråga om 100 % ren i produkterna. På nattåget söderöver skiljdes våra vägar i samband med att kvällen närmade sig och det var dags att krypa till kojs. En härlig påsktur där våra planer helt och hållet infriades vilket inte alltid låter sig ske. Det var vi verkligt glada för!

Nere i Laddjuvaggi innan övre båtlämningenvar var det inte så kul med skidåkning

Robert Onsander