onsdag 30 december 2009

Så var vi då framme efter ca 32 timmars resa som faktiskt inte kändes så långt. Bagaget blev kvar i Singapore men nu har vi återförenats efter dryga 12 timmar. Som plåster på såren fick vi 1000 SEK av flygbolaget så det blir en nyårsmiddag som heter duga. Vi kom fram igår em och då tog vi en tur på byn och en lätt lunch med tanke på att äta senare på kvällen. Men med 11 timmars tidsskillnad så däckade jag kl sju på kvällen lokal tid och Robert, som var så pigg, höll sig väl vaken 15 minuter längre. Hans "ögon markerade trötthet" som han förvånat uttryckte saken dagen efter. Vi sov som små grisar och vakande pigga och nytra halv sex i morse. Vi trodde nog båda att vi skulle ha större problem med tidsskillnaden men nu är kl strax efter halv åtta på kvällen och vi är fortfarande pigga trots att vi varit igång hela dagen. Vi tog en båttur till en närbelägen vulkanö, Rongitoto. Den vandrade vi runt och även upp på toppen naturligtvis (Robert var ju med!) iklädda shorts och t-shirt. Vädret är soligt och varmt, som en svensk sommar när den är som bäst.
Nu har vi köpt busspass så att vi kan ta oss till de olika nationalparker som vi skall vandra i. På nyårsdagens morgon ger vi oss av från Auckland till Tongariro för en 4-dagars alpin vandring. Nu är det dags för dusch och lite insmörjning av nacke och armar som fått lite för mycket sol.

Madelaine Onsander

Aukland från Rongitoto island

torsdag 31 december 2009

Nej, det var väl inte riktigt så vår nyårsafton blev. Roberts förkylning som han tog med sig från Sverige vill inte riktigt ge med sig så han är inte på topp. Blev inte ens en liten stilla vals om sanningen skall fram. Del av dagen tillbringade vi på en supermarket för att inhandla förnödenheter till vår första vandring. Det är ju alltid kul att gå i mataffärer tycker jag (läs Madelaine) och extra roligt när man är utomlands. Robert kunde väl hålla sig för skratt men var mycket tålmodig. Stort A förtjänar han! På kvällen gick vi till en japansk restaurang och tanken var att eventuellt kolla in fyrverkerierna över hamnen vid midnatt men förkylning och tidig bussavgång nästa morgon gjorde att vi drog oss tillbaka till hotellet igen. Kl 22 korkade vi upp champagnen och önskade varann gott nytt år för någonstans i världen var ju klockan faktiskt midnatt. Så när klockan slog tolv sov vi redan. Men vi har ju en chans till idag när vi kan passa på att fira svenskt nyår. Då är kl 11 hos oss och vi sitter på bussen på väg till vår första vandring.

Madelaine Onsander

Under behandling

tisdag 5 januari 2010

Så har vi då gjort vår första fjälltur på NZ. Den gick i Tongariro National Park, mitt på nordön. Ett höghöjdsområde med vulkanisk karaktär. Över tre dagar blev det en något mer krävande tur än väntat. Inte minst för att vi kände oss krassliga. Hursomhelst pga av väderomständigheterna, främst hård vind, valde vi att gå turen den omvända riktningen mot normalt. De två första dagarna över 16 km vardera hade soligt väder men med stark vind. Vi valde att tälta vid stugplatserna då tillgången på rinnande vatten var begränsad. Andra dagen närmade vi oss högre belägna områden med bitvis hård vind. Natten mot den tredje dagen blev lite jobbig med ständiga ryck i tältet pga av vinden och ihållande regn. Dessutom hade krassligheten tilltagit. På morgonen upptäcktes att tältet låg i en liten sjö. Det blev till att dränera med hjälp av kängorna. Vi stannade i den intilliggande stugan under förmiddagen för att avvakta bättre väder, och ta tillfället att torka lite grejer, inför den tredje dagens etapp över Tongariro Alpine Crossing med högsta punkten på 1868 meter. Vi mötte inte många under turen som annars är ytterst populär. Förklaringen visade sig på toppen. Det blåste runt 25 m/s så vi fick närmast krypa fram. Utsikten när det blev en lucka i de framrusande molntäckena var hänförande. Det var lite spännande. Det tyckte i alla fall jag. Nervägen blev lugnare om än något kall i den alltjämnt ihärdiga vinden. Väl framme vid stugplatsen och tältövernattning så blev vädret bättre med kvällssol. Nästa dag steg vi upp tidigt för att kunna ta en returbuss från parkeringen några km från stugan. Från väderrapporten som stugvärden drog kvällen innan förstod vi att väderomslaget skulle bestå och att många vandrare skull bussas för att göra "Crossingen" som en endagstur och bli upphämtade på andra sidan. Mycket riktigt vi mötte många och fick skjuts de 4 milen till den lilla staden Turangi. Vi gick direkt till vårdcentralen och fick träffa läkare som fixade pencillin för min öroninflammation. Dessutom fixade vi en del andra medikamenter på det lokala apoteket för att kurera Madelaines förkylning. I det nu högsommaraktiga vädret blev det tältresning, lunch och fika i det avkopplande Turangi. Vi bor på en centralt belägen campingplats i stan och tycker det är skönt att vara nere från fjället. Nu skall det kureras innan vi fortsätter mot nya mål.

Madelaine Onsander

På gång

onsdag 6 januari 2010

Det här börjar likna ett evighetsavsnitt av Cityakuten i stället för programmet Reslust. Vårt lilla röda tält är som ett fältsjukhus fyllt av snoriga pappersnäsdukar och diverse medikamenter. Känns som vi öppnat filial till Turangis apotek. Men nu börjar vi komma pa banan igen. I eftermiddag tar vi bussen till National Park ett par mil bort. Eventuellt tar vi en dagstur där imorgon för att nästa dag fortsätta till Whanganui River där vi hyrt kanot för en tredagars paddlingstur nedför floden. Tältar gör vi på platser utefter flodbädden. Det ser mycket behagligt ut på bilderna som vi sett. Efter paddlingen bär det av till Wellington och sedan färjan över till Picton på sydön.
De senaste dagarna har det inte hänt så mycket som ni förstår utan vi har mest tagit det lugnt. Igår när vi hade fixat middag och satt vid ett bord på campingen och åt så kom polisen och hämtade en äldre man som vi sett vandra omkring där. Ingen större dramatik men lite spännade var det förstås. Fick senare reda på att det var campingägaren de fört bort och att han hade lite psykiska problem som gjort att han även blivit något aggressiv. Vårt lilla fältsjukhus, som har kommit att specialisera sig på öron-näsa-hals, gav inte något utrymme till en insats från vår sida. Vi fick nöja oss med att stötta den kvinnliga campingvärden som var illa berörd av hela händelsen. Sedan drog brandlarmet igång inatt men det hörde inte Robert. Han sov som en stock vilket är jättebra för det om något visar att han håller på att friskna till. Förstod i morse när larmet drog igång igen att det kom från den närliggande brandstationen och att det var utryckning på gång.Förstår att det är en riktig vargavinter hemma och Robert känner att det var väl ändå onödigt nu när inte han är hemma och kan njuta av en rejäl vinter. Nu hoppas vi att det är slutrapporterar om sjukdomar och annat elände så att det i fortsättningen blir lite mer RESDAGBOK i stället som det ju faktiskt heter.

Madelaine Onsander

fredag 8 januari 2010

Fältsjukhuset har fått ge vika och äntligen blivit det basläger som det är menat att vara. Pappersnäsdukar och pillerburkar har blivit förpassade till ett hörn och nu har kartor, guideböcker och diverse broschyrer fått fritt utrymme. Planeringen av vår fortsatta resa är i full gång. Robert hade gjort en grovplanering av vår resa redan hemma och nu när jag efter en tung start fattat vad det hela handlar om så har jag tagit en mig en ordentlig titt på hans lista. 4-dagarsturen vi började med räknades som "moderate"....haha, vilket skämt! I mina leder kändes den som "very demanding". Kompromissen blir nu ett mixed upplägg där jag helt enväldigt strukit tre turer som enligt boken är "very demanding", typ häng i krokig arm från ett klippblock och släng det fria benet över nästa klippkant.....jag tror ni förstår vad jag menar. Robert tjurade över detta beslut ca 10 minuter men nu har jag lovat att han skall få ta över detta dagboksinlägg så nu är han glad igen. Här kommer Robert....
Efter en regnig natt blev dagen allt bättre vädermässigt. Vi gav vi oss iväg på en riktig bush-walk till ett djupt liggande vattenfall. Under tillfrisknande, med lätt packning och lagom kuperad terräng fick nyöppnade öron- och näsgångar äntligen ventileras. Allt kändes bra. Det tyckte vi båda två. Väl tillbaka lagades middag som intogs med en god flaska vin. Allt i sällskap med glada backpackers. Vi är dock de enda som bor i tält. Imorgon plockas vi upp tidigt av kanotuthyraren som skall ta oss till Whanganui River för en tredagarstur genom nationalparken med samma namn. Det ser vi fram emot. Den tredje dagen avslutar vi med buss ner till Wellington.

Madelaine Onsander

söndag 17 januari 2010

Vi blev upphämtade på utsatt tid och transporterade till Wade's Landing där vi fick 6 tunnor att stoppa våra grejor i. Våra tomma ryggsäckar lämnade vi kvar och de skulle vi få när vi kom till slutstationen Pipiriki. Vi var ett gäng på 9 personer som skulle iväg på 3-dagars turen. Vi, kanoter och utrustning lastades in i minibuss respektive släp och sedan bar det iväg till Whakahoro 45 minuters bilresa neråt dalen. Återigen detta fantastiska, kulliga landskap. Det är som om man skulle lagt ett jättestort pappersark och sedan knycklat ihop det så att det bildades höga kullar och djupa raviner. På vägen till Whakahoro stötte vi på flera fårskockar mitt på vägen men chauffören bara körde på så att de skuttade iväg till både höger och vänster. Det märktes att det inte var första gången som chaffisen körde här. Så kom vi ner till floden, fick surrat fast tunnorna i kanoten, en kort genomgång och sedan iväg. Jag (Madelaine) hade naturligtvis en sista nervös fråga till chauffören om vår transport från slutstationen Pipiriki till Raetihi för att hinna med bussen till Wellington. "No problem"' sa han. Och glöm inte våra ryggsäckar, snälla, för det blir lite klumpigt för oss att resa med 6 tunnor till Wellington, tillade jag. Han skrattade, tittade vänligt på mig och sa: "Se nu till att njuta av din kanotfärd så försäkrar jag att ni skall komma i tid till bussen och att ni får med era ryggsäckar. Lita på mig damen, jag har gjort detta massor av gånger". Då släppte jag hela mitt kontrollbehov och hoppade gladeligen i kanoten. Var naturligtvis nervös inför de kommande forsarna men dem klarade Robert galant. Landskapet var otroligt vackert med tät grönska i alla skiftningar utmed de ravinartade sluttningarna mot floden. När vi stannade på en strandbank för att luncha vid en mindre fors kom ytterligare några kanotister varav den ena kanoten med två män i kapsejsade. Ojojoj, vilken spänning! Allt gick väl med dem fast de fick en rejäl åktur utmed forsen. För oss blev det en lång dags paddling, 37 km, till John Coull's hut där vi tältade på en jättemysig plats tillsammans med ett 15-tal andra tält. Efter att vi rest tältet gick vi ner till floden och badade i den varma kvällssolen. Stugan i anslutning till campingen sköttes minutiöst av stugvärden Maggie och hennes barnbarn Matt. Det enda sättet att ta sig till stugan var via floden. Vid middagen fick vi sällskap av Chess och Jennie, en pappa och hans vuxna dotter. Båda var från Vancouver men dottern hade precis avslutat studier i NZ. Nästa morgon blev en någorlunda tidig start eftersom vi skulle ta oss till campsiten Tieka 30 km nerströms. Behagligt väder även denna dag. Vi lyckades lägga till vid landningsplatsen som skulle ta oss till "Bridge to Nowhere" en rask promenad på ca 30 min. Vi hade tur och fick vara med och lyssna på en guidad tur. I dessa otillgänglga trakter, som snarast kan liknas vid djungel, erbjöds veteraner från 1:a världskriget att köpa mark. En del tog sig upp för Whanganui River för att ta vändande båt tillbaka. De såg det som ett omöjligt uppdrag att röja den ogenomträngliga växtligheten utmed de branta ravinerna. Men en del tog sig an jobbet med att röja mark, bygga hus och etablera sig. Många av de små jordbruken bytte ägare efter ett par år när folk gav upp. Men de som blev kvar menade att det var viktigt att få en ordentlig vägförbindelse till floden för att få avsättning för sina produkter, t ex ull. Regeringen gick med på detta och bron började byggas. När sten- och cementbron så äntligen stod klar flera år senare, ca 1936, så invigdes den med pompa och ståt. Det blev ingen större folkfest för vid det laget hade nästan alla bosättare gett upp och flyttat därifrån, därav namnet "Bridge to Nowhere". När vi kom till Tieka kände vi igen många campare från förra övernattningen. Den här campingen drivs också av DoC, organisationen som ansvarar för nationalparkerna i NZ men platsen har ockuperats av maorier som anser att det är deras mark. Det verkar som om de kommit till någon slags förlikning där maorierna tillåter campare att komma och tälta men förväntar sig att gästerna respekterar deras regler som alkoholförbud i matsalen och på verandan som vetter mot deras "totempåle". På kvällen samlades alla gäster för en maorisk välkomstcermoni med tal, sång och näshälsning. Träffade återigen Chess och Jennie och jämförde dagens tur. Sedan gick vi in i tältet och drack upp resten av vinet från gårdagen, väl utom synhåll från totempålen. På natten började det att åska och regna rejält. Efter att ha legat halvvakna och oroat oss för hur det skulle gå för vår kanot beslöt Robert att trotsa regnet och gå ner och kolla. Han kom tillbaka med paddlarna som legat och flutit i den halvt vattenfyllda kanoten. Annars såg förtöjningen bra ut men det hade varit ett vådligt äventyr att ta sig ner till flodbädden i mörkret på den leriga och hala slänten. Vår oro var inte obefogad då Whanganui River är en oberäknelig flod som vid regn kan stiga upp till 10 m på kort tid. På småtimmarna upphörde regnet och vi vaknade till en sagolik och nästan trolsk morgon där dimbankarna höll på att stiga över bergstopparna. Den avslutande paddlingsdagen var bara 21 km lång men skulle innehålla de värsta forsarna, till min förskräckelse och Roberts glädje. "Today you are bound to get wet!" som broschyren sa. Med tanke på nattens regn såg jag forsar liknande Niagarafallen framför mig. Kändes nervöst och pirrigt och jag jagade upp mig själv så till den grad att jag till slut fick säga till mig själv: "Skärp dig, Madelaine, våt och död är inte samma sak!" Får väl erkänna att denna självpeppning funkade sådär men upprepade den varje gång Robert upphetsat och glatt ropade: "Nu, Madelaine, bakom nästa krök tror jag att den kommer, den jättebranta forsen!" Och mot slutet så kom de verkligen. Vår vän Chess låg strax framför oss i den första forsen och vi såg honom gå runt. Robert gjorde snabbt ett annat vägval, kanoten studsade till mellan några stenar men vi höll oss på rätt köl. Men visst blev vi blöta! Vi assisterade Chess efter forsen så att han kom på rätt köl igen och kunde fortsätta. Ca 100 m från Pipirikis landningsplats var den sista forsen och den var en luring. När man klarat av det värsta blev det en sorts bakström som gjorde att kanoten vände sig i floden och åkte med aktern först. Vi fixade att få den rättvänd igen men det var lite tricky. Vi var första kanot som kom fram så vi satt på första parkett när de andra nådde forsen. Vi kan väl säga att det var ett flertal som kapsejsade där, inklusive Chess som fick sig ett nytt dopp. Tidigare under dagen hade vi mött en guidad grupp som paddlade. Bland dem var ett par i 45-50 års åldern där mannen satt bak och skulle styra. Det gick inget vidare för i en liten fors styrde han rätt upp mot flodkanten för att sedan åka tvärs över en trädstock och nästan gå runt. Hans fru satt i fören, munnen var som ett smalt streck och hela hon utstrålade "I am NOT amused!!!". Vi såg när de kom iland senare. De flög hon ur kanoten, hojtade och tog några glädjeskutt på stranden och mannen fick en kram. Nu när denna hemska färd var överstånden var hennes lättnad stor och makens tillkortakommanden förlåtna. Jag förstår henne tillfullo men har även full medkänsla med hennes man. Till slut var vi nog ett 40-tal kanotister som väntade på att bli upphämtade. Först att ge sig iväg var gänget som bokat med "Blazing Paddles". Ett bolag jag valde bort direkt p g a namnet och tog i stället "Wades Outdoor Landing" som lät betydligt tryggare. Därför var det något oväntat när 2 äldre herrar, rundmagade, med glasögon på näsan och fjällrävenhattar steg ur bussen och tog hand om "B.P.'s" gäster. När vår chaffis kom som sista buss för att hämta resterande gäng på 11 personer så var det nerskramlande för backen i ett dammoln. Ung och frän hoppade han ur bussen och med ett brett leende sa han: "You are the couple I'm gonna whisk off to the bus. Your back-packs are in the van. I told you to trust me." Han är bara så avväpnande och skön. En timme innan vår bussavgång från Raetihi kom vi iväg. Det här blir ju perfekt tänkte både Robert och jag fast ingen av oss hade en aning om hur långt det var dit. Chaffisen satt och pratade oavbrutet med en kvinnlig kollega samtidigt som han körde som en galning på de krokiga grusvägarna. Vi åkte och åkte men såg inget samhälle. När det var en kvart kvar tills vår buss skulle gå frågade jag Robert om vi skulle göra en påstötning. Chaffisen hade inte ens frågat vilken busshållplats vi skulle till. Vi ger honom fem minuter till tyckte Robert som nog också anade att han glömt bort oss. Med 5 minuter tillgodo dundrar han in i Raetihi, en häftig inbromsning, ut med oss och bagaget, stor kram och "the bus will be here in five minutes, bye,bye" och så drog han iväg på två hjul. Kvar stod vi i ett dammoln och vinkade till våra medpassagerare. Vi kunde inte annat än skratta. För att vara så cool så hade han verkligen full koll. Det blev en behagligare och mer avkopplande bussresa till Wellington dit vi kom vid 20-tiden på kvällen. Efter inkvartering på "Backpackers" tog vi ett par öl och en bit mat. Nästa morgon var det dags för båtresa till sydön och Picton. Eventuellt stannar vi till i Wellington när vi reser norröver igen. Ja, det var vårt kanotäventyr på en inte helt stilla Whanganui River men det är en färd som gett oss många fina resminnen. I skrivande stund har vi nyligen kommit tillbaka från en 4-dagars vandringstur på Queen Charlotte Track men mer om det i nästa resebrev.

Madelaine Onsander

söndag 17 januari 2010

Första dagen i Picton användes för bokning och andra förberedelser för vandringsturen Queen Charlotte Track. En sträcka på 71 km utmed sundet som utgör inseglingen till Picton där Cook, i slutet på 1700-talet, utforskade geografin och reste Union Jack och senare fick sitt namn förevigat med Cook Straight som havet mellan Syd- och Nordön. Queen Charlotte Track bokades med transport av den tyngre delen av packningen mellan campingsiterna vilket vi var tacksamma för, då turen är rätt kuperad och båten ändå kör sträckorna dagligen. Båten avgick kl 09 nästa dag och vi kom till Ship's Cove strax före halv elva. Där fanns info-tavlor om kapten Cooks reser hit samt ett monument och vi fick se vår första Kiwifågel! Den var totalt oräddd där den struttade omkring på gräsmattan. Så gav vi oss iväg på vår första sträcka till Punga Cove och Camp Bay där vi skulle tälta, en sträcka på 27 km. Den här första vandringsdagen bjöd inte på några vidare vyer eftrersom den höll sig rätt nära strandlinjen och mest inne i bushen. Lunchpaketet avåts på stranden och när vi kom till det vackra Furneaux Lodge tog vi en välförtjänt fika och chokladbit. Kiwis kom fram varje gång vi stannade för att se om de kunde snika till sig något i matväg. V i har läst att Kiwifåglar är både sällsynta och skygga men här tycks det vimla av dem. Vid ett tillfälle där jag tagit av mig kängorna stack en nyfiken Kiwi ner snoken men något annat än fotsvett hade den kängan inte att erbjuda. Efter 7.5 timmars vandrande kom vi äntligen fram till Camp Bay och våra ryggsäckar stod i skjulet på bryggan precis som utlovat. Eftersom klockan redan var 19 struntade vi i doppet utan vaskade av oss på toan, bytte om och gick till Punga Cove resort 5 minuters promenad bort. Där tog vi först en öl vid strandbaren och sedan kostade vi på oss en tvårätters middag med vin på restaurangen med strålande utsikt över Endeaver Inlet. Intill oss på campingen tältade en engelsk kille, Gavin, som har rest runt pa NZ sedan september. I ett annat tält camperade två andra killar, den ena från England och den andre från Kalifornien. De hade jobbat tillsammans på ett fik i Tongariro National Park under vintern och nu var de på semestertripp. Som alltid när vi är ute och reser på detta sättet så träffar vi trevliga och öppna människor. Den stora skillnaden mot Sydamerika är att här behärskar vi språket och på det sättet får vi ut mer av vistelsen. Nästa morgon vaknade vi upp till soligt väder och dagens sträcka var 24 km så det gällde att komma iväg. Kände oss förvånansvärt pigga trots gårdagens långa vandring. Det började som vanligt med uppför men hellre uppför på morgonen än under eftermiddagen. Vi kom upp på en bergskam och blickade ut över nästa havsvik som skar djupt in i landskapet. Stannade till vid en utkiksbänk där Gavin och en kanadensiska vid namn Janet hann ikapp oss. Janet var en lättpratad person som sålt en spa-anläggning och inte kunde tänka sig att slå sig till ro och ta hand om barnbarnen (vilket hennes barn hoppats på). Nu var hennes projekt att skriva en "Centennial-bok". Hon vill intervjua 100 personer jämnt spridda över jordklotet och med det gemensamma att de alla är över 100 år. Hon har redan en förläggare och har påbörjat projektet. Några intervjuer skulle ske hår på NZ. Hon visade sig vara påläst på det mesta som gällde hälsa och åldrande. Hon hade bl a starka uppfattningar om barns vaccinationer mot mässling o dyl och dess kopplingar till förekomsten av autism. Hon berättade bl a att hon sagt till sina barn att hon skulle göra dem arvlösa om de vaccinerade hennes barnbarn. Det var ju ord och inga visor! Från och till stötte vi på Janet och Gavin under dagen. Vid ett senare tillfälle kom vi att stanna för att lokalisera en fågel som hade ett väldigt speciellt läte. En ung norska kom ikapp oss och undrade om vi möjligtvis smög på en kiwi. Nej, nej, sa vi, det här är något annat. Till slut fick vi syn på den vackra grönfjädrade fågeln. "Jag hoppades att det skulle vara en kiwi", sa norskan, "för jag har aldrig sett någon". "Aldrig sett någon!!??", sa vi med en mun, "Här vimlar ju av dem." Hon var jätteförvånad men när vi beskrev vår kiwi för henne började hon skratta. Det är nämligen inte alls någon kiwi utan en weka som vi sett - en väldigt vanlig fågel som är både glupsk och orädd. Norskan hade tillbringat ett år på NZ utan att ha sett den sällsynta kiwin så vi tror att vi kan lägga ner den jakten. Det var ju bra att vi blev korrigerade så att vi slapp att göra bort oss i framtida konversationer. Solen fortsatte stråla och jämfört med föregående dag så var denna mer naturskön. Vid Black Rock Shelter kunde jag (Madelaine) inte tygla min "vilda hingst" längre utan fick släppa honom fri. Det var 6 km kvar till Portage Bay och vår campsite Cowshed Bay. Robert gav sig iväg i full galopp medan jag pustade en stund i skuggan. Som tack för att han fick fria tyglar skulle jag få något kallt att dricka när jag kom fram. Gavin och Janet kom ikapp under min rast och vi slog följe den sista biten. Småpratet gjorde att vandringen gick snabbt. Framme efter 7,5 timmar kom Robert oss tillmötes och berättade att tältet var rest och ryggsäckarna på plats. Som lovat var det bara att gå direkt till terassen på den närbelägna resorten för att avnjuta en kall öl. Oturligt nog slog vädret om precis vid ankomsten. Det blev blåsigt och kallt så det planerade doppet frös inne. Middagen avåts vid tältet iförda regnkläder mot blåsten. Vi avslutade kvällen på resorten tillsammans med Janet och Gavin. Nästa dag var det bara 8 km till Mistletoe Bay där vi återigen skulle tälta. Det förvarnade regnet uteblev och det blev en fin tur i den kuperade terrängen. Vi var framme tidigt och bekantade oss med åsnorna och alpackorna som fanns på den privata campingen. Det fanns en campingvärd också förstås. Eftermiddagen tillbringades i ryggläge på gräsmattan lapandes sol. Sista etappen på 13 km var lättrampad. Ingen stora höjdskillnader och mest nerför. Turen avlutades i Anakiwa dit vi kom flera timmar innan vår båttransport tillbaka till Picton. Slappade, åt och slogs mot sandflugorna som mumsade på våra smalben. Lagom till båten kom började det att regna. I Picton fick vi rum på ett Backpackers. Här stannar vi kvar en dag för att tvätta, proviantera och planera vår fortsatta tur. Den kommer att ta oss söderut längs sydöns östkust till Kaikoura där vi hoppas att komma ut på valsafari. Sedan blir det Christchurch inför tågresan upp till Arthur's Pass. Äntligen skall Robert få komma till sina älskade berg. Avalanche Peak väntar!!!

Madelaine Onsander

Utmed Cooks farled

Den nyfikna Kiwin som visade sig vara en simpel Weka

Bland kaskelotter och albatrosser

måndag 18 januari 2010

Vi lämnade idag Picton för Kaikuora 16 mil söderut längs östkusten. En valsafari var inbokad strax efter bussens ankomst. Efter incheckning och en snabblunch bar det iväg till den väntande katamaranen. Vi fick lära oss att det utanför just Kaikuora går in en djuphavsgrav mot kusten som för med sig kallt och näringsrikt vatten som lockar unga kaskelotthannar att vara där under långa perioder för att äta upp sig. Det är därför den enda platsen som erbjuder möjligheten att se kaskelottvalar relativt nära land. Vädret var bra och våghöjden för dagen var mycket måttlig. Vi hade tur som fick se inte mindre än tre olika kaskelottvalar när de var uppe och syresatte sig innan nästa dyk. Den sista av de tre roade oss med att snurra runt några gånger innan dyket så honom fick vi se relativt länge. Det dök även upp en havssköldpadda, modell större medan vi studerade kaskelotterna.Det var riktigt mäktigt att se dessa gigantiska havsdjur ligga och frusta efter luft för att efter kanske tio minuter försvinna ner i djupet, ner mot tusen meter, för att kalasa på främst bläckfisk. Det sista de visar är den mäktiga stjärtfenan som galant vinkar farväl innan det åter blir tyst på ytan. Också albatrosserna, och en del andra sjöfåglar, som höll till där ute imponerade. Några centimeter över dyningen gled de snabbt fram på i det närmaste orörliga vingar. Turen som faktiskt var på ca 2.5 timmar avslutades med att vi helt nära Kaikuora beskådade en koloni med pälssälar. Väl i hamn handlade vi lite mat och inte minst några rejäla lammkotletter hos den lokala slaktaren. Det blev en festmåltid på det ovanligt gemytliga hostellet. Som vanligt befolkat med ungdomar från alla världens hörn. Imorgon far vi till Christchurch för att dan därpå ta tåget upp till Arthurs Pass i bergen.

Madelaine Onsander

tisdag 19 januari 2010

Vi hade några timmar på oss innan bussen skulle gå från Kaikoura till Christchurch så då passade vi på att ta en promenad ut på halvön till sälkolonin som finns där. Där låg de och slappade på klipporna och i gräset. Såg för härliga ut. Flaxade till ibland med sina stora bakfötter när de drömde något verkade det som. Man skulle inte gå närmare en tio meter för även om sälar är väldigt lekfulla när man simmar med dem i vatten så kan de känna sig hotade om man kommer för nära dem på land och då kan man få sig ett rejält bett om man inte ser upp. Hade svårt att slita oss men vi hade en busstid att passa så det var bara att vända tillbaka. Resan till Christchurch tog bara 2,5 timme och det var som att komma rätt in i en engelsk stad. Husen, gatunamnen, ån Avon som rinner genom staden, röda telefonkiosker, gammaldags spårvagnar (ja, just det kanske inte är så engelskt) och dessutom gondoler! Det är en ganska stor stad men mycket pittoresk. Vi bor på ett mysigt hostel, Stonehurst, som ligger på 5 min promenadavstånd från centrum. Jämfört med Sverige så är det billigt att bo på hostel och de håller hög standard. Här bor vi i ett dubbelrum med sänglinne, handdukar egen dusch och toa, kylskåp, tv och telefon. Vi har tillgång till stort allmänt kök, pool (det hör inte till vanligheterna) samt internet, bar och reception som har öppet dygnet runt. För detta betalar vi NZD 65, ungefär 330 svenska kronor. Det är skönt att ta in på hostel när vi bor i städer men annars är vi ivriga tältare båda två. Vi flanerade runt under eftermiddagen och tog en tur i den botaniska trädgården som bjöd på prunknande rabatter och vackra träd. Bilden från Botaniska är en hälsning till vår granne Juliana, Stenungsunds egen trädgårdsdrottning. Åt en god middag på en av uterestaurangerna utmed Avon. Imorgon blir det tidig start. Shuttlebussen till stationen hämtar oss kl 7.15 och sedan bär det av med tåget TranzAlpine till Arthur's Pass. Det räknas som en av världens vackraste järnvägssträckor så det ser vi fram emot. Rapport följer när vi kommit till bergen.

Madelaine Onsander

fredag 22 januari 2010

Dagar hade ägnats åt att måla upp dagens resmål, Arthur's Pass, i positiva toner med dess fina läge och vandringsmöjligheter. Madelaine var verkligen med på banan i dubbel bemärkelse när vi steg på TranzAlpine-tåget som skulle ta oss till detta, i mina ögon, Shangri-La uppe i bergspasset som förbinder öst- och västkusten. Min plan var att vi, tillsammans, skulle vandra vid passet. Antingen göra den spektakulära endagsturen till Avalanche Peak - bara namnet lockar ju - eller en flerdagars tur via stugor i området. Nåväl, starten såg bra ut med uppehållsväder och färdigt lunchpaket på tåget när vi lämnade Christchurch strax efter 8 på morgonen. Efter en knapp timme når tåget foten av bergen och klättringen kan börja. Konduktören förvanar i högtalar- systemet om de kommande vackra vyerna, den öppna vagnen som finns för fotografering och filmning och om alla tunnlar som skall passeras. Att det i dessa förutsättningar låg något helt annat än en fridfull och scenisk fotosejour anade jag inte då. När första annonseringen om "fantastic views" bakom nästa krök kommer blir det rusning till den öppna vagnen. Där blir mycket trångt. Det viftades med kameror för att få bästa fotoläge. Samtidigt kränger vagnen kraftigt när tåget kämpar på uppför och runt kröken. Efterhand öppnar den fantastiska vyn upp sig. Det blir närmast tumult om platserna på den "rätta" sidan i den öppna vagnen. Precis när jag når fram och kommer i position med kameran för att trycka av blir det svart. Den första tunneln passeras. Det är den första av många tunnlar. Tunnlarna har en otrolig förmåga att vara synkade med de stora vyerna. Kanske inte så konstigt, det är väl där de behövs. Det blir ändå några kort innan vi når Arthur's Pass kl 10.40. Det visade sig att de flesta åkte med tåget för att ta sig hela vägen till Greymouth på västkusten. Vi steg av, vi hade ju bokat in oss på ett hostel, Mountain House. Nu var vi där. Planen skulle sättas i verket. Vi checkade in men fick vänta tills rummet var klart. Det blev en promenad genom den lilla byn. Jag förstod att Madelaine inte var direkt imponerad. Passet bestod av två tvärbranter på varsin sida av väg, järnväg och flod. Ett tiotal skjul i korrugerad plåt , som skulle föreställa fjällstugor, gav ett lite trist intryck. Vädret hade dessutom grånat en del, regnet hängde i luften. Jag fick korrigera min taktik. Det gick ju inte riktigt att förgylla platsen när vi nu var där. Men de fina omgivningarna, bortanför branterna, blev nu fokus för min marknadsföring. "Det finns en fantastisk 4-dagarstur att göra med stugövernattningar, några pass att ta sig över och med en varm källa vid en av stugorna. Där kan säkert ett dopp passa bra". Madelaine var inte avvisande. Bra! Stegen ställdes direkt till det lokala DoC centret för att skaffa mer information om turen. Redan i entre'n möttes vi av varningstexten som sa att det p g a det senaste veckornas regnande och att ytterligare regn var på gång så kunde flodövergångarna bli riskfyllda. Det hela bekräftades av DoC-guiden som sa att den aktuella turen inte hade några broar och därför var osäker. Vi rekommenderades att återkomma när det förväntade regnet visat sin omfattning. Aj, aj, aj det här var inte bra. Dags att skifta taktik igen. Nu återstod att fokusera på Avalanche Peak track som i och för sig räknas som "demanding" men som utgår från byn och går 1100 höjdmeter rätt upp från passet. Och viktigast av allt; inte passerar något rinnande vatten. Förslaget lades på "jäsning", d v s uttrycktes i förbigående, som en möjlighet, med mycket fokus på att problemet med vattnet var löst. Det fick dryftas under vår lokala tur runt byn under eftermiddagen. En tur som tog några timmar med besök till ett vattenfall och vandring i fjällbjörkskogen på ena sidan av passet. På återvägen hade förslaget med Avalanche Peak börjat sätta sig . Lägligt nog noterade jag att vi passerade där Scott's track kom ner. Scott's track är ett returalternativ från Avalanche Peak som är annonserat som lite "snällare". Jag tänkte att en pedagogisk visning kunde vara aktuell. Vi gick fram och tog oss en titt uppåt nerfarten. Ojojoj, den liknade mest en "icke passerbar brant" enligt svensk orienteringsnomenklatur. Visningen avbröts innan den börjat för ett snabbt uppkommet behov av en gemytlig fika. Dagen avslutades dock med bifall, under den av undertecknad tillagade middagen, för en topptur till Avalanche Peak nästa dag. Vilken lyckad dag!
Nästa morgon packade vi våra grejor. Det regnade så det blev regnställ på. Vi kom iväg strax efter 9 och det blev brant direkt. Upp till trädgränsen var det mycket brant. Alla fyra fick användas. Regnstället åkte på och av mellan skurarna. Det blev svettigt. Madelaine var tyst. Verkade koncentrerad på uppgiften och höll god fart. Hon frågade om jag tyckte det var kul. När mitt svar kom var hon redan på väg igen. När vi passerat trädgränsen blev det lite klarare men också kallare. Nu åkte regnstället på för att vi skulle hålla värmen. Det var fortsatt brant. Vid 12-tiden nådde vi toppen på 1833 m ö h i tät dimma men det var helt vindstilla. Allt eftersom det började klarna upp och solen kom fram och värmde så anslöt 4 ytterligare andra vandrare. Alla ungdomar. Det blev en dryg timmas lunch på den lilla toppen som ju bara rymmer 6 personer. Vädret var stundtals riktigt behagligt med enastående vyer. Vi fick t o m besök av en kea, en papegojart, som satte sig på den sista ledmarkeringen upp till toppen. Madelaine var gladare. Jag också. Nedfärden gick bra. Vi valde returalternativet Scott's track. Det var snällare mot knäna om än något längre. Allt är ju relativt. Det är väl konklusionen. Åter nere i byn, framåt 16-tiden, blev det gemytlig fika igen. Senare togs beslutet att lämna Arthur's Pass med första buss till Greymouth nästa dag. Avalanche Peak blev trots allt ett positivt minne. Mission completed!
Hallå, hallå, nu är det jag (Madelaine) som skriver. Det är ju i och för sig smickrande att Robert ser mig som sin egen Renate Chlumska men jämfört med hans fysik så känner jag mig mer som tant Asta där jag flåsar och kämpar med att avståndet mellan oss inte skall överstiga 50 m. Kanske sanningen ligger någonstans mittemellan. Hur som haver är jag väldigt glad att ha lämnat Arthur's Pass som jag ser som NZ svar på Ljungdalen, en annan gudsförgäten plats; lika grå, lika tråkig och lika deprimerande MEN Avalanche Peakturen var faktiskt väldigt fin (se bilderna) även om den var jobbig.

Robert Onsander

Sammanbiten hustru på väg mot upp mot toppen

Gladare miner på toppen av Avalanche Peak

Strax fick vi sällskap.....ur dimman

torsdag 28 januari 2010

Vi lämnade Arthur's Pass på morgonen den 22/1....utan saknad kan tilläggas. Färden gick utmed svindlande vackra vägar där bergsluttningarna glödde av blomstarnde rata-träd. Vi var glada att vi valt bussen då tåget passerar genom en 8 km lång tunnel i just detta partiet. Färden gick mot sydöns största stad på västkusten, Greymouth. Där hann vi både luncha och proviantera innan vi bordade nästa buss söderut till Fox Glacier. På den träffade vi en svensk mamma och dotter från Ulricehamn fast dottern arbetade som au-pair i Australien för tillfället. De hade cyklat på nordön men fått ge upp och övergå till busstransport p g a havererade cyklar. De hade råkat ut för många dråpligheter bl a hade de fått överge sitt läckande tält och övernattat på en handikapptoalett. Januari har varit en av de våtaste och kallaste på många år här i NZ fast vi tycker att det har varit rätt ok ändå. Vi skiljdes från vårt trevliga ressällskap när vi kom till Fox Glacier. Vi campade på en modern men lite trist tältplats. Morgonen därpå vaknade vi till strålande sol och mullrande helikoptrar. Trafiken till de intilliggande glaciärerna hade redan kommit igång. När vi väntade på bussen för vidare färd söderut träffade vi en svensk tjej som varit i Fox Galcier i 2 dagar och försökt komma med på en helikoptertur till glaciärerna men inte lyckats p g a vädret. Nu skulle hon till Queenstown och stod och väntade i solskenet medan helikoptrarna flög som tättingar fram och tillbaka. Hon var mycket besviken. Själva skulle vi kliva av i Makarora för en 4-dagars tälttur. En plats än mindre än Arthur's Pass, hur det nu är möjligt?! Den här gången var mina förväntningra något nerskruvade. Ljuspunkten var vår chaufför, George, som var "outstanding" som både guide och historieberättare. Vi fick en kombinerad historie-, geografi-, botanik-, och samhällslektion under tre timmars bussfärd. Han hade kört sträckan Franz Josef till Thunder Falls, där vi nu åkte, under de senaste 15 månaderna och var synnerligen påläst och kunnig. Till hans anekdoter hörde en historia om en äldre man han haft som passagerare. Mannen bordade bussen strax efter 2 unga tjejer som satte sig i bussen bakom George. Mannen sa till George: -"Lita inte på de två unga kinnorna som sitter bakom dig. De är farliga."Mannen satte sig på ett ledigt framsäte och George log överseende mot honom. -"Nä, pops, så farliga ser de inte ut att vara". -"Jag är inte din pappa och det säger jag dig att de där två de har försökt ta livet av mig", fick George till svar. Han beslutade att ge den äldre mannen all sin uppmärksamhet och reda ut vad som hänt. Mannen berättade då att de unga kvinnorna försökt få honom att hoppa från en bro. George skrattade: -"Jaha, ville de ha med dig på bungy-jump?" Då svarade mannen: -"Well, you can bungy-jump me all you want. A broken rubber brought me into this world and I'm certainly not leaving the same way!" Det blev ett gapskratt i bussen. Och på den vägen fortsatte det. En mycket trevlig resa. När vi senare bytte chaufför avtackades George med en rungande applåd och personlig handskakning från var och en av passagerarna. När vi kom till Makarora var vädret synnerligen fint och vi beslöt oss för att omedelbart påbörja vår vandringstur. Mer om den följer senare. Se gärna bilderna på George och vandringsturen från Makarora. Nu är vi i Wanaka och skall hyra cyklar och ge oss iväg på en tur utmed sjön i strålande högsommarväder så nu har vi inte tid att sitta här och skriva längre.

Madelaine Onsander

fredag 29 januari 2010

Kanske var det det vackra vädret som gjorde att Makarora gjorde ett mycket trevligare intryck än Arthur's Pass. Det berodde nog också på att landskapet var öppnare med lantbruksmark som löpte längs Makarora River. Vi började med lunch på fiket vid DoC-centret där vi också skaffade information om turen. 2 stora flodövergångar skulle göras över Makarora River, en i början och en i slutet. Vidare skall vi över Gillespiepasset. Turen är på fyra dagar och det är tältning som gäller för vår del. Gav oss iväg och träffade snart ett gäng på 8 personer i vår ålder som var på väg tillbaka efter att ha gått turen omvänd väg. De sa att vattnet i floden gick upp till skrevet ungefär. Hoppsan sa, så högt vatten har jag aldrig vadat över men det skulle bli spännande och jag såg fram emot det. Tänk vilken skillnad lite solsken kan göra. Vi hittade vadstället och Robert rekade efter bästa vägen att ta sig över. Han gick först över med sin ryggsäck och när jag såg hur han blev blöt upp till rumpan bytte jag snabbt om till bikinibyxor. Satte på mig foppatofflorna men behöll yllesockarna på så att det inte skulle bli kallt om fötterna. Allt enligt färdledarens instruktioner. Sen var det på med ryggsäcken och iväg. Det var spännande men inte otäckt för jag kände att jag hade kontroll hela tiden. Vi bytte till torra kläder och fortsatte vandringen in i Young Valley. Vilket trevligt namn. Var det månne här som vi skulle finna ungdomens källa? Det var lättgånget och vackert. Eftersom vi startat på eftermiddagen så blev det snart dags att hitta en lägerplats för natten. Vi drog oss ner mot flodbädden och träffade två fiskare som vi började prata med. Visade sig att de var från Sverige resp Danmark. Sverige måste vara tomt på folk för alla verkar vara här på NZ. Nästan dagligen träffar vi på svenskar. Vi fortsatte en bit bort och slog upp tältet vid en sandbank alldeles vid floden. Nog för att vi haft problem med "sandflies" tidigare men nu var de som galna. Var som värsta myggsommaren i Lappland. De var precis överallt. Var ganska trött innan så jag kände att mitt tålamod höll på att tryta. Snubblade dessutom över en gren och ramlade handlöst och slog i båda knäna. Då tyckte jag rätt synd om mig själv. Efter en snabb middag flydde vi in i tältet och begick överlagt mord på de sandflugor som tagit sig in. Utanför lät det som om det regnade när sandflugorna flög emot tältduken. Det var ett myller runt innertältet. Alla toabesök under natten bannlystes. Sedan var det godnatt. Vaknade till sandflugornas steppande mot tältduken men det visade sig att också regnet hjälpte till. Då det var vindstilla var flugorna ettrigare och fler än tidigare. Det tärde på morgonhumöret kan man säga. Efter stående frukost och ett evigt armfäktande packade vi ihop vårt våta tält och gav oss iväg. Under den fortsatta vandringen blev vädret bättre men jag kände mig rätt sliten som man kan göra vissa dagar utan att veta riktigt varför. Vi gick över ängsmarker där det höga, blöta gräset gjorde kläder och kängor rätt så blöta så att det kippade när vi gick. Senare kom vi in i rätt brant terräng där det gått flera jordskred vilket gjorde det rätt bökigt att ta sig fram. Vi nådde stugplatsen Young Hut i strålande solsken och en efterlängtad långlunch. Kläder, tält och kängor torkades på den stora terassen som vi hade till vårt eget förfogande då det var helt folktomt. Efter ett tag anslöt en tysk kille som följde vårt exempel då han också hade tältat under natten och behövde torka sina grejor. Vi resonerade om vi skulle fortsätta eller stanna kvar. Från stugan gick rutten uppför och vi ville gärna beta av några hundra höjdmetrar för att underlätta inför kommande dag som skulle bli tuff. Vi beslöt att fortsätta trots risken för ytterligare en natts krig mot sandflugorna. Efter ett tag kom vi över bushgränsen och i ett huj omgavs vi av höga, snöklädda alper. Vi hittade en kanonfin tältplats i lä bakom en stor sten. Tvagade oss i den mycket kalla men friska fjällbäcken och åt biff Stroganoff till middag. Inte en sandfluga! Ljuvligt. Vi läste i vandringsboken om morgondagens etapp och passet vi skulle över. Vid en jämförelse med kartan förstod Robert att det var något som var galet. De 529 höjdmeter som vi skulle avverka nästa dag visade sig vara 900. Det är ju lite skillnad om man säger så. Vilken tur att vi åtminstone hade en del av dem bakom oss efter vårt beslut att gå vidare från stugan. Nästa morgon verkade inget vidare vädermässigt så vi låg kvar i tältet ganska länge. När vi väl gick upp visade det sig att det var strålande väder men att tältet fortfarande låg i skugga av de omgivande bergen. Tog det lugnt och väntade in solen. Under frukosten hejade vi på en del vandrare som passerade på väg upp mot passet. Vi kom iväg strax efter 10. Linne, shorts och massor av solskyddsfaktor var det som gällde för denna dag. Vandrade uppåt i dalgången under en halvtimma innan den riktiga stigningen började. Hur den skulle vara hade jag bearbetat varje gång jag vänt mig under natten så jag var väl förberedd. Kände mig pigg och alert idag, helt annorlunda mot gårdagen. Kände också när den brantare stigningen började och vi betade av meter efter meter att det här kommer att gå bra. Fick det bekräftat när vi passerade några av dem som vi pratat med när de gick förbi vår tältplats. Vilken känsla att ha ork och inte fundera hur långt det är kvar utan att bara gå på. Höll samma tempo som Robert. YES! Nu har han i och för sig tagit tält, kök och all mat för att avlasta mig. Så går det när man spinningtränar 5 - 6 gånger i veckan. Efter varje topp vi nådde dök det upp nya markeringer till ytterligare toppar. Utsikten var formidabel. Vi pratade om att ta lunch men jag tyckte att det var lika bra att avverka den sista knixen också, ca 100 höjdmeter, innan paus. Snacka om att ha blivit kaxig. Men precis så bra kändes det denna dag. Vi kom upp på toppen, åt lunch, solade och halvsov. Det blev en verklig behaglig lunchpaus. Efter den långa uppförsvandringen hade det varit fint att fortsätta uppe på fjällkammen men det bar direkt utför. Nedstigningen till Sibeian stream var lång och delvis brant men gick bra. Väl nere kom vi ut på lättvandrade gräsängar. Mot sen eftermiddag hittade vi en fin tältplats. Här var vattnet betydligt varmare än dagen innan och det fanns t o m en liten badhåla så vi kunde doppa oss helt och hållet. Vi klev upp igen som två fräschingar och hann precis torkas och värmas av de sista solstrålarna innan de försvann bakom bergsmassiven. Middagen bestod av lammstek med potatismos och grönsaker. Allt frystorkat men riktigt gott. Sedan kom John Blund och hälsade på direkt när vi lagt oss i tältet.
Vi vaknade återigen till en kall och frisk morgon. Solen lyste på de omgivande bergen och det skulle dröja ännu en lång stund innan den skulle nå vårat tält. Efter frukosten packade vi ihop och drog. Kom ner till stugan Siberian Hut där vi träffade en trevlig stugvärd som informerade om de olika transportalternativ som fanns tillbaka till civilisationen. Flyg, helikopter eller jetbåt var alternativen om man inte ville vandra hela vägen tillbaka till Makarora. Men det ville vi förstås. Räknade ut att jag skulle få en paraplydrink i storlek av ett badkar för pengarna vi sparade in genom att vandra i stället. Även jag kan ha en dold agenda. Tack vare gårdagens stretching gick vandringen lätt även idag. Stretcha i ett litet tält är inte helt lätt men med Roberts hjälp så fick jag ner vaderna mot låren. Ajajaj, där var de musklerna. Apropå vader, både Roberts och mina ben är som belagda med farthinder efter alla sandflugebett. Och som de kliar!! Läste in en bok att denna klåda kan hålla i sig i flera veckor........tack för den, då har vi souvenirerna klara. Nåväl vandringen fortsatte. Vid lunchtid nådde vi jetbåtsbryggan men gick förbi och tog lunch lite senare. Räknade med att 4 timmars vandring återstod till Makarora. Nu märktes det att vi var på en led som inte många gick på. de flesta valde tydligen jetbåten och vi förstod snart varför. Här låg stora träd över leden som man antingen fick försöka gå runt, över eller forcera rätt igenom. På flera ställen var leden borta p g a jordskred. Det var tidskrävande. Dagens etapp var 29 km och denna avslutning hade vi inte räknat med. Dessutom hade vi vadningen över Makarora River kvar. Dit kom vi vid 18-tiden. Vadningen gick bättre än väntat. Nu återstod att ta sig tillbaka till Makarora. Dit var det några km. Vi passerade genom fårhagar för att nå landsvägen så snart som möjligt. Väl där stannade den första bilen inann vi ens fåupp tummen. Det var en pick-up. -"Jump up in the back", log mannen vid ratten. Vi hoppade, eller snarare kravlade, upp på flaket där vi hade sällskap av två hundar. Efter några minuters färd med en härligt fläktande fartvind bromsade han in och så var vi framme. Var inte helt lätt att ta sig ner med ryggsäck och stela ben efter 9,5 timmars vandring...han undrade nog vad det var för passagerare han plockat upp. Tro det eller ej, men det var faktiskt Roberts förslag att vi skulle gå direkt till campingplatsens bar för att ta varsin öl. Sällan har en kall öl smakat så gott. Här, inte i baren, men på campingen stannade vi för natten. Efter dusch åt vi middag i restaurangen och när vi gick och lade oss vid midnatt hade hästen som betade i hagen bredvid vårt tält redan törnat in för länge sedan. That's all for now!

Madelaine Onsander

tisdag 2 februari 2010

Nu har vi varit i Wanaka i flera dagar, åkt iväg på en vandringstur och kommit tillbaka igen. Wanaka kan bäst beskrivas som en alpby, typ Zell am See, belägen vid en sjö omgiven av höga berg varav vissa är snöklädda. Wanaka är en liten ort med bara 5000 invånare men under sommar- och vintersäsongerna är det betydligt fler tack vare turismen. Högtrycket har nått oss med full kraft och här är upp till 33 grader på dagarna. Här har vi bara tagit det lugnt. Gjort en cykeltur för att sedan lägga oss på stranden och ta ett bad. Promenerat omkring i den lila staden vilket tar ungefär 5 minuter från ena änden till den andra men det är en milsvidd skillnad från Arthur's Pass. En dag gjorde vi en topptur till Roy's Peak i närheten, det får ju finnas en gräns även på slappandet. Fåren gjorde oss sällskap nästan ända upp till toppen. Förutom den storslagna naturen och de vänliga människorna så är det en annan sak som vi lagt märke till och det är att det är så otroligt rent överallt. I städerna och utmed vandringslederna. Inte en papperslapp som ligger och skräpar. Påminner oss om Sverige när vi var barn. En annan sak är alla dessa offentliga toaletter som finns precis överallt. Rena, snygga och gratis. Här i Wanaka bor vi på Matterhorn South backpackers. Namnet anspelar på det närliggande Mt Aspiring. 3030 m ö h, som med sin profil liknar just Matterhorn. Hostellet är ysigt och personligt och här är en ständig genomströmning av olika nationaliteter. Alla hostel har någon liten grej som är personlig och här har vi tillgång till både bubbelpool utomhus, stor BBQ-grill (den har Robert INTE testat ännu) samt det bästa av allt; ett trädgårdsland där vi gäster fritt får förse oss av sallad, vitkål samt massor av kryddörter. Bättre än hemma! Eftersom vi bott här i nästan en vecka så känner vi oss faktiskt som hemma och hälsar på ny tillkomna precis som om de skulle vara våra gäster.
Har kännts lyxigt att bara kunna åka runt utan att tänka på tiden men nu när vi bara har ett par veckor kvar så behöver vi planera och prioritera Som alltid tog vi den fantastiska i-siten till hjälp och efter 1,5 timme jobb hade Sarah hjälpt oss med alla nödvändiga bokningar för vår resternade period här. Hade ju tänkt att vi skulle ta bussen tillbaka till Auckland på nordön men här finns alltför mycket kvar att se och göra på sydön så vi stannar här resten av tiden och flyger sedan direkt från Christchurch till Auckland för vidare transport direkt hem. Imorgon tar vi oss till Routeburn track, en 4-dagars vandringstur. Därefter tar vi oss upp till Mt Cook för en eventuell övernattning på Mueller hut och sedan bär det iväg österut mot bergen ovanför Canterbury Plains för en fyradagars tur som går i privat regi. Sedan återstår bara en dag i Christchurch innan hemresa och avlösning för vår granne Kalle vad gäller snöskottning.
Vi var ju iväg på en liten vandring mot Mt Aspiring och den kommer Robert att skriva om nu. Var faktiskt en "very demanding" tur som jag i första skedet strukit men som Robert fick tillbaka som bröllopsdagspresent.

Madelaine Onsander

onsdag 3 februari 2010

Vi gjorde en fantastisk tredagarstur under sejouren i Wanaka, in mot Mt Aspiring National park. Turen började med en busstransport från Wanaka upp i en av de mäktiga dalgångarna in mot Mt Aspiring. Madelaine som placerade sig i framsätet i den lilla minibussen kom i intensivt samspråk med den trevlige chauffören Han berättade om farmarlivet i den mäktiga dalgången med fåravel för ullproduktion, nötkreatur för kött- och mjölkproduktion, hjortkött- och hjorthornsproduktion. Just den stora farm vi passerade under de sista milen upp till Raspberry Creek, på den dammiga grusvägen, levererade ull till Benetton och hjorthorn till den kinesiska marknaden. Han berättade också att Peter Jackson och hans team hade besökt området för att spela in en del av scenerna till Sagan om Ringen-filmen. Allt eftersom blev han mer personlig och berättade att han var född och uppvuxen i Arthur's Pass och att han som liten grabb haft stort nöje av bl a att få följa med på tåget fram och tillbaka från Springfield vid foten av bergen. Hans pappa var ranger uppe i passet och sysslade mycket med "mountaineering" och allt vad som det tillhör. Specialiteten var ryggsäckar. Ett intresse som utvecklades till en affärsverksamhet som innebar att familjen flyttade ner till Christchurch när verksamheten växte. När föräldrarna pensionerade sig flyttade de till Wanaka där också sonen, som var i vår ålder, bodde med sin familj.Fadern konstruerade bl a den ryggsäck som Edmund Hillary använde vid sin bestigning av Mt Everest. Uppe i Raspberry Creek bar det iväg fotledes. Vi hade bara 12 km upp till Mt Aspiring Hut där vi skulle tälta så vi gjorde en avstickare i en tvärdalgång upp till Rob Roy-glaciären. En riktigt fin sidotur som avslutades med lunch nere vid en hängbro. Det hade eftersom blivit en riktigt het dag så vandringen upp Mt Aspiring Hut blev tröttande även om terrängen var snäll. Väl framme sökte vi skugga under det skydd som var byggt på platsen för tälten. Vi hälsade naturligtvis på stugvärden Michelle och tittade in på den fina Mt Aspiring Hut, en klassisk fjällstuga i sten och trä, ägd av Nya Zealands alpinistklubb. Under den sena eftermiddagen kom två unga, rätt så slitna, Nya Zealändare ned från Cascade Saddle, som var vårt mål nästkommande dag. Att bära mycket på ryggen, under en så brant och lång (1375 meter) nedgång, hade tärt på krafterna. De var mat- och kamerabärare för ett japanskt filmteam som genomförde projektet "From coast to summit" från Milford Sound till Mt Aspiring. De kom i förväg och väntade de övriga senare under kvällen. Efter vila i Wanaka skulle de med guidehjälp ta sig upp på Mt Aspiring och sedan lämna toppen med helikopter. Själva tog vi oss ett bad i den intillliggande floden, åt middag och kröp sedan till kojs tidigt. Nästa dag vaknade vi till en molnfri himmel även om tälten låg i skugga, och skulle så göra ytterligare några timmar, p g a de omkringliggande bergen. Vi beslöt att dela upp oss då Madelaine var lite osäker på hur högt hon ville gå och jag själv absolut ville upp och förbi högsta punkten, pylonen, på 1835 m ö h och vidare till den s k Cascade Saddle. Vi skulle ju ses igen om inte på toppen, så nere vid tältet, då det var en dagstur. Vi åt frukost och packade våra dagsäckar och jag gav mig iväg först, och kom iväg prick kl 8. Hade bestämt att köra max fart men ändå njuta av vyerna. Första biten gick i bush som fortfarande låg i skugga, skönt! Därefter lagom till solen svepte över bergsidorna började den riktigt branta delen. Alla fyra fick användas, passagerna var luftiga och vyerna mot snö- och glaciärklädda toppar var de finaste jag dittills sett. Väl uppe vid pylonen blev det en paus för för lite vatten och "trialmix" (nötter, torkad frukt och choklad). I nordöst reste sig Mt Aspiring, med sin Matterhornliknande topp, och i nordväst rann Dartglaciären ner från sin iskittel. Mellan den senare och mig, 300 höjdmeter ner, låg Cascade Saddle i ett veckat hedlandskap, med insprängda snöfält och porlande bäckar. Jag rusade ner i glädje över den stillhet, harmoni och charm detta landskap erbjöd. Vandrade över hedlandskapet bort mot slutet på sadeln där den vände ner mot nästa dalgång. Hade nu Dartglaciären på riktigt nära håll. På andra sidan, en halv meter bort, stupade bergväggen tusen meter ner. Det blev min lunchplats. Fick sällskap av en ung amerikan efter ett tag. Han var lika tagen som jag. Vi hjälptes åt med att fotografera varandra med vyerna i bakgrunden.Vände sedan tillbaka, undrade hur det gått för Madelaine och passade på att plocka några blommor som sattes i vatten i den medhavda lunchpåsen. Madelaine hade ju överraskat på morgonen med ett gratulationskort på bröllopsdagen. Efter passsagen av sadeln var jag snart på väg upp till Pylonen igen. Där mötte jag några som frågade om det var jag som vandrade tillsammans med min fru. Jag hann tänka att nu hade de nog ett besked om att hon hade vänt men beskedet var att hon stod uppe på toppen. Jag tittade upp och där stod hon. Vad kul! Madelaine fick blommorna och ville vi skulle ta några kort. Hon hade precis kommit upp så vi stannade ett tag och Madelaine fick sin efterlängtade lunch. Nedfärden gjorde vi tillsammans. Rätt så trötta återvände vi till tältplatsen. Tog ett bad och var sin kopp soppa. Började sedan förbereda för middagen. Allt under samspråk med nytillkomna tältare. Några spanjorer som just anlänt från Raspberry Creek och planerade gå upp till Cascade Saddle nästa dag, en Nya Zealändare, från sydön, på väg längre in i dalgången men också lockad av "sadeln" samt två Nya Zealändare från nordön som försökt bestiga Mt Aspiring. De hade varit två stugor längre in i och högre upp i dalgången. Allt i avsikt att upprepa bestigningar de gjort i sin ungdom. De hade dock fått avbryta p g a för lite snö utmed den sista biten. Stegjärn och isyxor för snöbestigning hade de med sig men inte grejer för klippklättring. Under förberedelserna av middagen såg jag stugvärden, Michelle, komma gående mot skyddet vi stod under. Det är dags för tältplatsbetalning, sa jag till Madelaine. Hon kom fram till oss och sa till mig att en fågel viskat i hennes öra om en bröllopsdag och att hon därför ville överlämna en flaska skumpa. Jag blev väldigt överraskad!!! Undrade vad det var för en fågel och kunde inte förstå vad hon fått skumpan ifrån. Hon överlämnade dessutom ett gratulationskort där hon, för egen hand, hade målat, Mt Aspiring samt försett det med lite text. Naturligtvis fick både Madelaine och Michelle var sin kram. Hela gruppen som samtalat och fixat med matförberedelser under skyddet fick nu anledning att sträcka fram sina muggar och delta i firandet. Det blev en trevlig kväll. Nästa dag, också strålande, innebar en tidig start då vi ville komma med den tidiga bussen från Raspberry Creek. Dit hade vi sällskap med amerikanen jag träffat uppe på sadeln. En mycket trevlig kille från Wisconsin som var här mellan studier och karriär för att semestra och ta tillfälliga arbeten på mindre farmer. Innan vi skiljdes erbjöd vi honom våra överblivna flexitimmar på Intercitybussarna. Det blev han glad för naturligtvis. Åter i Wanaka tog vi in på Matterhorn South. Jag stod för middagen med lämpliga tillbehör. Det minsta jag kunde göra efter en sådan uppvaktning. Punkten för kvällen sattes med några GT.

Robert Onsander

Rob Roy-glaciären

Mt Aspiring 3 033 m ö h från min tur upp mot "Cascade Saddle"

onsdag 10 februari 2010

Efter Wanaka tog vi oss till Glenorchy via Queenstown för att gå Routeburn Track som går från Mt Asiring National Park till Fjordland National Park. Madelaine kommer att skriva mer om den turen som helhet, se nedan. Mitt inlägg handlar om den dag på Routeburn Track som vi valt, mellan, två tältövernattningar vid Lake Mackenzie en bit under trädgränsen på 890 m ö h och som ligger precis i en hästskoformad dalgång. Öppen åt väster och med ett pass, Emily's Pass, på 1607 m ö h åt öster. Vi hade bestämt oss för att dela på oss för att göra turer på egen hand. Dagen innan talade vi med stugvärden Clive, som hade varit stugvärd på Mackenzie Hut i sjutton år, om vilka funderingar vi hade. Jag hade spetsat in mig på en rejäl topptursdag med kamvandringar emellan. Från ena ändan på "hästskon" till passet i mitten och sen tillbaka ner i dalen. Clive hade dock själv inte gjort hela den turen men varit uppe på den ena toppen och uppe i passet. Kammarna och topparna emellan var mer obekanta och hade inte sett inbjudande ut. Han hade ändå en hel del tips att ge och var nyfiken på att få återkoppling. Dagen för turen var vädret kanonfint och kl 08 kom jag iväg med dagpackning på ryggen. Regnkläder, lunch, värmeplagg, vattenflaska, karta och kompass var nerpackade i den lätta dagsäcken. Det blev en heldagstur på drygt 8 timmar över fem toppar förbundna med kammar emellan sig på 1848, 1820, 1722, 1822 och 1919 m ö h. Kammarna varierade i svårighetsgrad och på några få ställen blev det nödvändigt att gå ner något på sidan av. Berget var, precis som Clive antytt, skört, så det blev till att vara försiktig. Sen lunch intogs på den sista och högsta toppen, alldeles i kanten på ett snöfält. Nedgången som fick göras runt det sista berget på rätt branta partier utan chans att riktigt veta om jag skulle komma fram i höjd med Emily's Pass blev mer krävande. Det blev en rätt tidskrävande historia då jag fick retirera några gånger eftersom jag kom fram till platser på berget som helt enkelt inte var passerbara, utan klätterutrustning. Slutligen kom jag dock rätt. Kom fram till en utskjutande klippformation och kunde ta mig ner till Emily's Pass. Sen gick det snabbt. Två stora snöfält som det gick att glida på, med kängorna, ledde ner från passet. Sen vart det stenskravel i en urtorkad bäckfåra hela vägen ner till den grönskimrande Lake Mackenzie. Där låg hustrun och solade efter att tidigare under dagen avslutat sin egen tur. Vi berättade om våra respektive turer. Därefter blev det en simtur i sjön, lite vila och begrundande av en alldeles ypperlig dag bland topparna. Clive fick sin återkoppling senare, under kvällen, när han kom förbi tältet för att plocka upp "tältbiljetten". Han var mycket intresserad och vi fick utbytt en hel del tankar.Några kort från turen, och på Clive, bifogas.

Robert Onsander 

fredag 12 februari 2010

Från Queenstown åkte vi till Glenorchy för en övernattning innan vi fortsatte till starten för Routeburn track. Sett i backspegeln kunde vi skippat Glenorchy och stannat en dag extra i Queenstown i stället. Kom dit mitt på dagen och på 1,5 timme hade vi gjort den lilla byn både kors och tvärs, besökt hamnen, biblioteket som hade öppet fredag 13 - 14.30 samt gått en vandring som tog oss till några laguner. Träffade dock ett glatt gäng på 27 personer som också skulle vandra samma tur som oss med start påföljande dag. De var ungefär i vår ålder och det blev många skratt där vi satt på terassen där vi bodde för natten.
Bussfärden till startplatsen för vandringen tog ca en timme. På samma buss var ett gäng med 4 unga danska killar som vi delvis kom att följa under turen. Första etappen tog bara ett par timmar så efter att ha rest tältet och ätit lunch gjorde vi en tur in i en sidodalgång som en nya zeeländare tipsat om. Det var en fin tur och det bästa var att vi kom in ett område där forsarna bildade små pooler som såg så inbjudande ut att vi klädde av oss och hoppade i. Friskt men riktigt härligt efter den svettiga vandringen och inte en människa i närheten. När vi kom tillbaka till campingen hade flera andra anlänt. Med Roberts farthållning så hade vi naturligvis varit först på plats om det nu var någon som trodde något annat. De danska killarna dök också upp lite senare. Vi var lite förundrarde över att de släpade på så stora vattenflaskor.2 av dem hade 3-liters colaflaskir och en släpade runt på en dunk med handtag! Jaja, det är ju inte våra bekymmer. Nästa morgon kom de och fyllde på sina jätteflaskor när vi satt och åt frukost. En av dem gick sedan omkring med en stor, gul skräppåse. Till sist frågade han oss om vi möjligtvis visste var det fanns en soptunna. Vi upplyste om att det inte finns några utmed leden utan den regel som gäller är att det man tar med sig in tar man också med ut. De band fast skräppåsarna på sina ryggsäckar och gick iväg vid 8. Själva var vi klara en timme senare. Vi hade kommit överens om att jag skulle gå först idag och även bestämma takten. Började rätt snart stiga uppför men det gick lätt. Börjar bli tränad, tror jag. Kom upp till Routeburn Falls stugan som ligger otroligt läckert på bergskanten med en vidsträckt utsikt över hela dalgången. Här kom vi ikapp danskarna som tyckte det var kämpigt. Stannade en stund, åt ett äpple och tog några kort. Fortsatte sedan upp mot Harris Saddle. Nu var vi ovanför trädgränsen och det blev bara vackrare hela tiden med vattenfall som forsade nerför klippor och sluttningar. Såg danskarna en bit framför mig. De höll på att fota varandra så när jag kom ikapp dem frågade jag om jag skulle ta ett kort på de fyra tillsammans. "Vänta lite, vänta lite", bad de, "vi skall ha på ryggsäckarna först." "Vänta lite, vänta lite" bad den ene igen medan han strategiskt flyttade på soppåsarna som hängde och slände såatt de inte skulle komma med på bilden. Sedan var de klara och såg så glada och stolta ut på korten som jag tog. Tacksamma var de också. Ett verkligt trevligt gäng. Passerade ovanför Harris Lake som har några liv på sitt samvete då laviner vintertid dragit med sig vandrare från leden ner i sjön. Fy sjutton! Efter att ha passerat krönet kom vi fram till Harris shelter, en rastplats där vi träffade ett flertal av 27-personers gruppen. Vi snackade med dem ett tag innan vi ställde ryggsäckarna och gav oss iväg på Connicle Hill från vars topp vi såg ända ut till Tasmanhavet i väster. Mäktigt! Tillbaka vid rastplatsen åt vi lunch. Såg att danskarna också kommit dit och när vi lämnade satt de och åt med varsin sked ur samma kastrull. De är för go'a! Från Harris shelter nästan ända fram till Lake MacKenzie fick vi en underbar kamvandring som pågick ett par timmar. En riktig höjdare. När vi kom över sista krönet och såg sjön långt därnere så tog den intensivt, smaragdgröna färgen nästan andan ur en. Nu bar det snabbt nerför på zig-zag stigar. Passerade stugan och fortsatte mot campingplatsen som låg 10 minuter längre bort. Vid sjön hade någon satt upp en skylt "no water-skiing" vilket jag tyckte var festligt med tanke på sjöns läge i "the middle of nowhere". Även campingen låg nära sjön och den var riktigt mysig. Här fanns bara plats för 9 tält och även vindskyddet ,där matlagning och diskning sker, verkade helt nytt. Vi valde ut en bra plats på lagom avstånd från toan och sdan gick vi till sjön och badade. Ljuvligt efter en lång dags vandring. Här skulle vi stanna i två nätter för att göra en dagstur nästa dag. Tio över sex stapplade danskarna in. Den långe blonde frågade mig när vi kommit fram och när jag svarade halv fem höll han på att bryta ihop: "Nej, för sören, det är ju vi som är ungdomar och skall föreställa pigga och raska. Det är bara inte sant!" Och så brast han ut i ett gapflabb som hans kompisar stämde in i. Deras packningar ser för roliga ut. Bland annat så har de ett långt tilltrasslat nylonrep som de släpar runt på av någon anledning. När vi var på väg till vindskyddet för att laga mat snackade jag lite med dem igen och då visade det sig att de "glömt" en kasse med mat i Queenstown. Om de faktiskt glömt kassen eller glömt köpa var de lite svävande i svaret på. Detta hade de kommit på helt nyligen efter att ha rotat igenom alla sina ryggsäckar och funnit en hel massa saker utom mat. Detta är ju bara inte sant, här släpar de runt på 3-liters flaskor med vatten när det forsar drickbart vatten runtomkring dem samt en ekonomiflaska med diskmedel (!?) så "glömmer" de maten! Men de var vid gott mod. Ömmade verkligen för de här trevliga killarna i 20-årsåldern. Snackade med Robert och vi kollade igenom vårt matförråd. Ligger på minigränsen även vi eftersom Robert bär all mat men två påsar med löksoppa som blev 1,2 liter kunde vi avvara. Gick upp till killarna med det och de blev så glada att de for upp och kramade om mig. Vågar knappt tänka på vad de tagit sig till om jag kommit med några biffar! De hade ris kvar så nu skulle de få till en riktig lyxmåltid tyckte de. De gick ner till stranden och fixade till sitt käk. När vi gick förbi lite senare så tackade de översvallande igen och menade att soppan varit en riktig höjdare och förgyllt deras middag. Nu hade de ett kex kvar som de skulle spela kort om. Nästa dag skulle de vara tillbaka i Queenstown på kvällen och de hallucinerade redan om hamburgarna de skulle stoppa i sig då.
Nästa dag hade Robert och jag bestämt att gå skilda vägar. Inte så dramatiskt osm det låter, det var bara för dagen. Som ni läst så valde Robert att göra en riktig topptur med kamvandring. Själv kunde jag ju välja att ligga på stranden, läsa en bok, sola och sedan bada men att leva med Robert 24 timmar om dygnet i flera veckor sätter sina spår. Jag måste ju förtjäna min lunch bestående av en dubbelmacka, hårdkokt ägg samt 7,5 dl vatten. Denna något mediokra lunch tyckte jag inte var värd en topptur men upp till Emily's Pass kunde jag eventuellt ta mig. Hade pratat med stugvärden Clive om hur jag skulle ta mig dit och det var bara att följa "the main stream" tills den torkade ut och sedan fortsätta upp i den torran strömfåran via de stora stenblocken, sedan kom ett blockfält och därefter gruspartier upp kot passet. Vinkade av min danska "adoptivsöner" och gav mig iväg vid 10-tiden. Hade lite svårt att hitta den rätta bäcken först, tyckte alla verkade lika stora men till slut hittade jag rätt. Ganska snart torkade den ut och nu kom klippblocken. Hoppade och klättrade från den ena bumlingen till den andra. Under den första halvtimmen kände jag mig som 10 år igen innan min verkliga ålder hann ikapp mig och jag fick slå av på takten. Efter två timmar kom jag upp till stenblocksfältet som övergick i grusbranter upp mot passet. Den terrängen tillhör inte mina favoriter när vi vandrar i Sverige och jag tror inte det är någon större skillnad på gruset här så jag bestämde att stanna där jag var. Satte mig i solen med ryggen mot ett stenblock, utsikt mot Emily's Pass på höger sida, ett stort snöfält framför mig och den vackra sjön långt ner på vänster sida. Där åt jag min lunch och hade en timme i perfekt tystnad och ensamhet. Spanade med jämna mellanrum utmed topparna och kammarna för att se om jag kunde få syn på Robert men det fick jag inte. Gick ner samma väg som jag kommit upp och det var lika kul att hoppa på stenblocken åt det hållet. Avslutade min tur med ett bad i sjön och när jag legat i solen en stund fick jag se Roberts vita keps när han kom gåendes med raska steg på andra sidan viken. Han hade också haft en kanondag. Vid middagen kom jag i samspråk med 2 killar, den ene från Auckland och den andre var belgare men bosatt på NZ. Killen från Auckland berättade att eftersom folk kom från hela världen till NZ för att vandra tyckte han att det var dags att han, som bodde här, också gjorde det. Det var deras första vandring och för att hålla vikten nere hade de skippat att ta med sig kök och kokkärl! Jamen, vad är det med dessa unga killar? Tänker de inte eller vad? Till middag åt de en burk krossad ananas. Tyvärr tillät inte vårt magra skafferi att jag adopterade fler söner. Men även dessa killar var vid gott humör och det verkade inte gå någon större nöd pådem. Frågade om de skulle äta krossad ananas till frukost också och fick till svar: "No, no, that we save for our delicious dinner. For breakfast we have cookies." De sade dock att de skulle prioritera bättre till nästa vandring. Noterade att båda hade ipods med sig och det är ju en nödvändighet förstås när man är ute och vandrar.
Sista dagen var lika fin som de andra under denna tur. Kom till Queenstown vid 19.30 efter en 4-timmars bussresa. Vi gjorde oss snabbt iordning föatt gå ut och äta. Gick in på ett steakhouse och unnade oss en kanongod middag; oxfil'e med bakad potatis och salladsbord. Mums! Sedan "Double Trouble" till efterrätt. Det var chokladkaka, glass, grädde, chokladsås och bär i ett stort glas med två skedar. Det bästa med att vandra är nog att man kan äta precis hur mycket som helst och det bara rinner av en. Mätta och belåtna gick vi en tur i staden och jag fick övertalat Robert att ta en sängfösare. Hittade en bar som hette "Guilty" och det var ju ett passande namn. Där var en massa ungdomar så efter att ha köpt våra drinkar, som var förvånansvärt billiga, stannade vi och kollade in det senaste dansmodet. På vårt bord stod en skylt med texten "Mirandas birthdayparty" och en prislista som mest liknade självkostnadspris, därav de billiga drinkarna vi drack.. Efter en stund kom en man i vår ålder fram och erbjöd oss sugrör att stoppa bakom öronen och böja till framför munnen precis som han själv och flera av ungdomarna gjort. Vi var inte sena att haka på även om vi aldrig fattade vad det gick ut på. Musikvolymen, något technoaktigt, gjorde det omöjligt att föra ett vettigt samtal men vi fick klart för oss att han undrade vem av ungdomarna vi var föräldrar till, "Öööööh, ingen", fick vi fram. Visade sig att han ägde baren och att Miranda var hans dotter som fyllde 18. Det var en privat fest vi hamnat på. Men han var vänlig och gjorde ingen anstalt att köra ut oss så vi stannade kvar och tog två billighetsdrinkar till. Sedan kom en kille i 17-18 årsåldern fram och pratade med oss. Han frågade var vi kom ifrån och vi skrek (volymen, ni vet) SWEDEN! "Cool", svarade han, för det är inneuttrycket för dagen. Vi fortsatte prata och efter en stund sa han: "So you are dutch, huh?" "No, we are from SWEDEN!", skrek vi igen. Efter ytterligare några minuters gapande fram och tillbaka frågade han: "So how long have lived in Switzerland?". Nu kunde vi inte hålla oss för skratt:"We are from SWEDEN and we have lived there all our lives." "So how do you know Miranda?", frågade han. Vi fick ju erkänna att vi inte kände henne utan bara var svenska turister som kommit in från gatan. Löste honom från uppdraget att vara trevlig mot oss och sa att det var helt ok om han gick tillbaka till sina kompisar, vilket han gjorde. Något senare kom självaste födelsedagsbarnet fram och tyckte det var "cool" att vi kunde komma til hennes party. En riktig kul kväll och vi var lite runda under fötterna när vi gick tillbaka till hostellet. Nästa morgon skulle färden gå vidare till Mount Cook Village, mer om det i nästa kapitel.

Madelaine Onsander

Helt ok tältplats

Ett litet spa i en av tvärdalarna

Lite högre upp på Routeburn Track

Lake Mackenzie skymtar fram

Våra danska vänner försöker stilla hungern

Högalpin övernattning på Mueller hut (vid Mt Cook)

onsdag 17 februari 2010

Efter vårt nattsuddande blev det inte så många timmars sömn innan vi skulle upp igen för att hinna med bussen till Mount Cook kl 7.30. Tänkte passa på att sova lite i bussen under den 5 timmar långa resan men återigen en trevlig chaufför som berättade om alla sevärdheter och lite till så det var inga problem att hålla sig vaken. Passerade genom ett distrikt med frukt- och grönsaksodlingar och gjorde ett stopp vid en butik som sålde detta samt honung från trakten och naturgodis. Köpte aprikoser, lite grönsaker till kvållens middag samt himmelskt god ingefärskonfekt doppad i choklad. När vi skulle iväg igen fick Brian inte igång bussen.
Motorn var helt död. han ringde några samtal och en mekaniker kom från en närligggande stad. Brian var "cool" och tog det hela med ro. Visade sig att startmotorn pajat. Då majoriteten av passagerarna var japaner blev det ganska tomt i bussen när de var ute och fotade hela händelseförloppet. Blir säkert en trevlig föreställning för släkt och vänner. Mekanikern fick dragit igång bussen och när den startade var applådåskorna öronbedövande. Nu gällde det att hålla motorn igång vilket Brian gjorde hela vägen till Mount Cook Village. Där var det kyligt och molnen hängde lågt över bergen vilket inte var så lovande inför vår planerade tur till Mueller hut nästa dag. Vi skaffade oss lite info om turen på DOC-centret och gick sedan till vår lodge för en tidig middag. Nästa morgon var vädret fortsatt dåligt med låga moln. Vi tvekade inför turen som ju ändå handlade om att ta sig upp 1040 m efter bergssidan. Vi gav oss ändå iväg strax efter 10 eftersom vi inte hade någon alternativ tur som verkade kul. Vädret blev snart bättre och vi kunde snart skymta de första snöklädda bergsmassiven bland sprickorna i molnen. Efter 3,5 timmar kom vi fram till stugan som då låg under en molnfri himmel omgiven av glaciärer, bergstoppar och inte minst NZ högtsa berg Mount Cook, 3754 m högt. Strax bakom oss hade vi Mount Ollivier på 1933 m ö h. Det var det första berg som sir Edmund Hillary besteg och nu har även Robert varit där. Själv slappade på terassen i solskenet och pratade med andra som tagit sig dit. Då och då brakade det till i omgivningarna när små laviner lossnade från glaciärerna. Vi var 20 som övernattade varav 4 tältade. Låg med huvudet mot fönstret som täckte hela väggen så när jag vaknade vid 1-tiden för att gå på toa möttes min blick av en fantastisk stjärnhimmel när jag slog upp ögonen. Efter min tur till utedasset kröp jag snabbt ner i sovsäcken och tittade på alla stjärnorna tills ögonen föll ihop igen. Vaknade strax före 6 och kunde folja soluppgången från våra kojplatser. Riktigt mysigt. Kvällen innan stod vi på terassen tillsammans med stugvärden Bob och alla andra stuggäster och såg hur solnedgången färgade himlen rosa och spred ett milt skimmer över Mount Cook. Efter en härlig frukost återvände vi till Mount Cook Village och vår lodge. Fick besked av receptionen att vår chaufför Brian meddelat att han tagit hand om en påse med mat som han trodde att vi glömt på bussen. Han skulle lämna den till oss när han passerade senare under dagen.Blev glada för vi hade glömt våra aprikoser och den goda chokladen på bussen. Mötte Brian då han kom körandes men kände inte igen påsen han kom med. Eftersom ingen gjort anspråk på den tyckte han att vi kunde ta den. Visade sig att den innehöll delikatesser såsom rökt lax, fina ostar, korvar mm. Delade "bytet" med receptionisten där vi bodde. Det blev något av en gourmetmiddag denna kväll. En fin avslutning på besöket i Mount Cook. Nästa dag bar det vidare till Geraldine för vår sista vandring på ägorna till en "high country farm".

Madelaine Onsander

torsdag 18 februari 2010

Nu var det dags för vår avslutande vandring innan hemfärd. Den skulle gå på en "high country farm" i området där slättlandet Canterbury Plains övergår till ett betydligt mer kuperat landskap. Turen heter "Four Peaks high country track" och man övernattar i små renoverade fåraherdestugor. Nu äntligen skulle vi få vandra bland dessa böljande, gröna kullar som vi sett ända från första dagen här på Nya Zealand. Grejen är att all denna mark som används för boskapsskötsel med får och nötkreatur är privat och därför har man inte tillträde den. På denna farm har de dock öppnat en vandringsled i privat regi som man får betala för. Med buss kom vi till den lilla staden Geraldine på eftermiddagen. Vi provianterade och kostade på oss lite extra lyx inför denna vår sista tur på NZ. Vi hade också ordnat så bagaget skulle transporteras mellan stugorna så att vi kunde vandra med enbart dagpackning. Nu fanns det extra utrymme för diverse godsaker. Vi blev upphämtade av hustrun Jo i familjen som ägde farmen. Efter en halvtimmes bilresa kom vi fram till ett lantligt beläget "kontor" där vi fick byta bil till en 4WD. Turen går på familjen McAtamney´s farm. Den sträcker sig över ett jättelikt område på flera kvadratmil. Efter en kort färd släppte Jo av oss så vi kunde promenera resten av vägen till stugan. Från att ha varit strålande väder när vi kom till Geraldine hade det slagit om till att bli betydligt kyligare och nu även regn. Det var skönt att få sträcka på benen och få vandra efter dagens bussresa. Snart kom vi fram till ett pyttelitet Arthur's Pass-hus, d v s ett litet skjul i korrugerad plåt som skulle bli vårt hem för natten. Det låg vackert utslängt i det kuperade landskapet. Stugan hade plats för 6 personer men vi hade turen att få ensamma på den här vandringen. Vi fick nästan krypa in i skjulet eftersom dörren var så låg. Inne i stugan fanns det braskamin och ett litet väggbord förutom sängplatserna. På baksidan fanns ett utomhuskök med gasolspis och husgeråd. Bortanför det ett dass, som till vår förvåning, innehöll både vattenklosett och varmvattendusch. Vi installerade oss och det tog inte många minuter innan vi började tala som Karl-Oskar och Kristina. Miljön inbjöd verkligen till det. Fixade middag och fick fyr i kaminen som spred både värme och myskänsla i det ruggiga vädret. "Karl-Oskar" ligger i sin koj och läser Time Magazine, tycker att tidningen Land hade varit mer passande. Jag, "Kristina", sitter och skriver sista brevet hem, d v s i min dagbok. Vi tycker det skall bli kul att göra denna annorlunda vandring med ytterligare 2 övernattningar i fåraherdeskjul.
Efter en god natts sömn vaknade vi upp till uppehållsväder fast molnigt. Vi ställde ut våra packade ryggsäckar för upphämtning och skrev en lapp till Jo: "Ouch, ouch, OUCH....we learned the hard way but still had a lovely evening in the cottage with a warming fire, good dinner and a nice wine to go with it. Now we are looking forward to todays walking". Ouch syftade på alla de gånger vi slagit huvudet i den låga dörren. Robert såg ut som Gorbatjovs dubbelgångare med ett antal välplacerade sårskorpor på skallen. Vandringen började uppför kullarna, över bäckar och längs med raviner. Jag gick först och det blev ganska blött om benen när kängorna och sockarna sög åt sig vätan från nattens regn. Efter 2 timmars vandring kom vi fram mot en utsiktsplats där det stod en väska märkt "Your smokobag". Öppnade den och fann te, kaffe med tillbehör samt 2 nybakade muffins. Vilken överraskning. Det blev ett härligt fikastopp och jag fick även tömt mina kängor på vatten och vridit ur sockarna. Vandringen fortsatte upp mot Fiery Pass på 1 284 m ö h. På vägen dit hade vi en strålande utsikt över Canterbury Plains ända ut till Stilla havet. Vid passet åt vi lunch innan det bar utför hela vägen till nästa stuga, "Sutherland´s hut" dit vi anlände under eftermidagen. Under vägen såg vi harar, hjortar och flera rovfåglar. Jag tycker att detta är en jättefin vandring och bara älskar dessa små överraskningar som vi redan fått smakprov på men jag tror inte riktigt att det är Roberts grej. Själv kunde jag knappt bärga mig innan vi kom fram till nästa stuga för att kolla in den. Fann en lapp i stugan "bra jobbat, belöning finns i bäckkylskåpet." Kollade in bäcken som rann nedanför vårt lilla stentorp och mycket riktigt, där i en trådkorg låg en öl och piccolo på kylning. Detta är en vandring i min smak! Även här var det utomhuskök samt wc och dusch och dessutom ett badkar i det fria för varmt bad "under the stars". Började med att dricka välkomstgåvorna innan vi duschade. Fixade till ett par mackor åt oss var med äggröra och den rökta laxen. Satt ute i solskenet och åt medan fåren skuttade förbi på andra sidan staketet. Sedan tog vi det lugnt, slappade och läste. Även här finns en öppen spis som vi fick fart på och det blev en upprepning av föregående kväll med Robert som läste och jag som skrev. Känner mig mycket harmonisk och tillfreds.
Sov otroligt gott i den 150 år gamla stugan. Idag var det en något kortare tur med en avstickare upp till Devil´s Peak för den som önskade. Blev en flåstur uppför backarna till Jumpover Saddle. Där fann vi en box med en kikare. Så snart jag tog fram den försvann dock rovfåglarna som jag tänkt spana in. Gick som en molnkant precis där vi satt, klart väder åt ena sidan och alldeles mjölkvitt åt den andra. Väntade ett tag på att vädret skulle bättra sig men till slut började vi gå upp mot Devil´s Peak och kanske vända om sikten blev för dålig. Toppen låg på 1 587 m ö h så vi hade några hundra höjdmeter att göra. Sikten var ok hela vägen så vi kunde följa markeringarna men det var alldeles molnigt på toppen så vi fick inte ta del av den fantastiska utsikten. Fick skrivit in oss i toppboken i alla fall och där fanns även en burk karameller så man kunde ta sig ett bergspris. Fortsatte sedan till Devil´s Creek hut dit vi kom under tidig eftermiddag. Det blev en stund i solen innan dusch och matlagning. Den här stugan används fortfarande av fåraherdar när de är ute i fält och jobbar med bland annat lambtailing = kuperar svansarna på lammen. Det blev återigen en stilla braskväll. Under natten var det en fuktig och kall dimma som lättade under morgonen och det blev återigen strålande vackert. Sista vandringsdagen var på 16 km och vi skulle över ytterligare 2 lite lägre pass. Vid Mc Donalds Saddle åt vi lucnh och anropade Jo på den medhavda walkie-talkien, som avtalat. Hon skulle hämta upp oss drygt en timme senare. Kändes lite vemodigt när vi gick den sista biten för nu närmade sig verkligen slutet, inte bara på vår vandring utan hela resan. Jo hämtade upp oss och frågade om det var ok om hon tog en tur till Pleasant Gully hut, vår första övernattningsstuga, där hon skulle öppna en grind för fåren. Kom fram till stugan som nu var helt omringad av hundratals får. Jo gick in och öppnade grinden och började klappa i händerna och jaga fåren. En hel flock sprang åt ett annat håll och det blev startskottet som Robert behövde för att glatt kasta sig in i leken som fårhund. Vi hade båda varit lite förskitiga på slutet för att inte trampa i fårskit som sedan skulle hamna i bussen. Den försiktigheten var nu som bortblåst. Robert galopperade omkring i hagen så fårskiten stänkte under tiden som han viftade med armarna, hojtade och hade "the time of his life". När uppdraget var slutfört och alla fåren kommit över till rätt hage var han så glad och uppspelt så jag befarade att han skulle söka jobb som fåraherde direkt!
Det blev ett varmt farväl av Jo nere i Geraldine. Vi gick och fikade på det ställe som Jo rekommenderat oss inför vår väntan på bussen till Christchurch. Väl där tog vi in på samma hostel som vi bott på tidigare. Nu återstod bara shopping, packning och start på den långa hemresan, 39 timmar totalt.

Madelaine Onsander

 Välkommen in i stugvärmen!

Tack för det!

 Kökspersonalen på plats!

 Lunch bland de gröna kullarna

 En liten överraskning i jokken! 

 Nu väntar en glader afton!

Fina vandringar över kullarna. Canterbury Plains i bakgrunden

 En liten topptur fick vi klämt in bland kullarna

 Hem till gården igen!