I del 1 fick vi båda problem med skador och somnade oroliga över vår möjlighet att kunna fortsätta vandringen eller inte. Här kommer nästa del i berättelsen.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

12 augusti ca 26 km
Gångtid ca 10 timmar , 8:00 - 18:00
Cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan till nordväst om Stuor Varvvek

Den här morgonen väcks vi trevligt nog av lite sol. Tältet är också helt torrt vilket gör att det går väldigt smidigt att packa ihop allt för avfärd. Alltid härligt med en torr start på dagen. Den enkla leden fortsätter svagt nedåt mot bron över Stáddájåhkå och passerar ett par blöta områden på vägen. Jokken bjuder sedan på ett mycket fint skådespel med ett trappstegsfall. Längre upp kommer ett till större fall som är delat i två med en bra utstickare varifrån prakten kan avnjutas.
Det är egentligen ingen tung backe att ta sig uppför här, i runda slängar 250 höjdmeter över 3 kilometer, men idag går det segt. Igår kväll och i morse tog jag en tablett ibuprofen med förhoppning om att det ska stoppa löparknät från att bli värre. Samtidigt försöker jag tänka på hur jag jobbar med höger sida och trycka ifrån lite extra med främre delen av foten. Kanske är det det som gör att det går tyngre idag. Vanessa tuffar i alla fall på som vanligt när det går uppför... trots det extremt låga energiintaget. Imponerande!

Hallå, här är jag! Ser du mig!?

Det delade fallet. Notera Vanessa där framme till vänster för att få en uppfattning om storleken.

Jiegnáffo tornar upp sig ovanför oss och vi kan skymta den första toppen 1436 bland molnen. Vid varje tillbakablick norrut ifrågasätter vi vårt vägval. Vi kan se solen skina vackert över dalen genom luckor i molntäcket. Söderut, dit vi ska, blir himlen allt mer grå. Än så länge är dock vädret behagligt med uppehåll. Uppe i Gájlávágge, när vi får uppsikt över passet nedanför Jålle möts vi däremot av verkligheten. Framför oss är det så där jämngrått att det inte riktigt går att urskilja var molnen slutar och regnet börjar, och vi går i motvind. Det dröjer inte länge innan vi är helt omslutna av ett rejält regnväder som piskar oss i ansiktet. Trösten är att vinden förhoppningsvis gör att det blåser bort lika fort som det anlände. På ett sätt kommer det i rätt tid då marken här är väldigt blöt på många ställen. Med skor som redan är dyngsura från regnet kan jag utan att fundera gå rakt igenom allt.
Cirka 30 minuter senare kommer vi fram till den namnlösa bäcken som rinner ner rakt västerut från Jiegnáffos högsta topp. Samtidigt lättar regnet upp lite vilket gör att Vanessa slipper byta om till vad i det allra tyngsta regnet (en aktivitet nästan lika rolig som att slå upp eller packa ihop ett tält i regn). För min del fortsätter jag att bara kliva rakt på med mina blöta skor. Trots den vattensjuka marken i år innehåller jokkarna förvånande nog inte speciellt mycket vatten hittills. Det är knappt att det här vadet ens kan räknas som ett vad.

Gájlávágge med passet långt där framme innan regnet dragit in på allvar.

Ungefär samtidigt som vi passerar Jålle bryter några solstrålar genom molntäcket och lyser upp Gájssegiesjtjåhkkå på ett sätt som får det nakna och blöta berget att gnistra vackert. Regnet ger sedan upp helt och bortåt horisonten på andra sidan passet ser det också mycket bättre ut än tidigare. Sträckan längs Gájlávákkjåhkå ner mot renvaktarstugan blir därför mycket trevlig med vid utsikt framför oss.
Före och efter stugan är det ett par vad som ska passeras. Inte heller de bjuder på några svårigheter. Något de säkerligen kan göra vid fel tillfälle. Strax därefter möter vi ett annat par vandrare som inte visar något intresse av att stanna och prata. Undrar om det är vi som ser buttra eller farliga ut och ingen därför vill/vågar stanna? Eller visar vi själva inga tecken på att vilja stanna? Det är i alla fall de enda andra personer vi möter den här dagen.

Första vadet vid renvaktarstugan.

Vanessa tar sig an det andra vadet.

I takt med att molnen stigit, och med det nu bjuder på bättre väder, har den västliga vinden blivit allt kyligare. Precis efter bron över Varvvekjåhkå hittar vi lite lä bakom en kulle och kan stanna en stund för vila. Förstärkningskläderna åker trots det omedelbart på. Här är det min tur att upptäcka något glömt/borttappat. Innan vi åkte fick jag hjälp av min kära mor att sy ett puffskydd till kamerans mikrofon. Ni vet ett sådant där som ska ta bort brus från vinden samt flåset från den som pratar. Med det dåliga vädret har jag inte varit särskilt intresserad av att filma och därför låtit puffskyddet ligga löst bredvid kameran (istället för att sätta fast det direkt). Nu har det trillat ur påsen vid något tillfälle jag tagit upp kameran. Klantigt!

De kommande kilometerna passerar vi klart fler än de tre broar som är markerade på kartan. En del av dem undrar vi varför de ens placerats ut; enkla passager finns alldeles bredvid. Det är inte direkt så att Nordkalottleden hittills har varit väl underhållen med träspång över varje blöt myr och broar över potentiellt riskabla vad. Att då plötsligt ha broar över mindre bäckar känns nästan lite märkligt. Kanske är det för rennäringens skull? Tidigare under dagen har vi till exempel sett spår från något som måste vara ett par motorcyklar. Fordon som endast är tillåtna för samer att framföra i Padjelanta och vi antar därför att det är ett par lappar som kört. Vi har visserligen lämnat nationalparken nu, men det var där vi såg spåren längs med leden.

En av de mindre broarna som vi faktiskt kunde se ett behov av. Just den här vid Varvvekjávrre har sett bättre dagar.

När vi hamnar parallellt med en serie sjöar börjar vi fundera på att slå läger. På en ås med en större sten hittar vi en fin plan yta bredvid leden med rinnande vatten i närheten. I normala fall känns det inte jättebra att tälta nästan på stigen, men vi har mött så pass få människor de här dagarna att vi inte bryr oss. Med ett allt bättre väder under eftermiddagen har det nu klarnat upp tillräckligt för att vi äntligen ska få en vy över Sulitelma. Mellan Labbá och Uhtsa Varvvek reser sig massivet mot himlen.
I takt med att vinden lägger sig dyker myggen upp för att hälsa på. Vaskningen i bäcken sker i en rasande fart den här kvällen på grund av rejält kallt vatten, och myggen så klart. Vi njuter ändå av tillvaron med den fina utsikten som bjuds.
Jag har inte känt av mitt löparknä något under dagen, men då har jag tagit fler piller för att motverka den begynnande inflammationen. Vanessas nervproblem i ena foten fortsätter krångla medan den stukade foten som tur är känns något bättre. Överlag är situationen alltså lite bättre och vi somnar lugnare den här kvällen.

Bortsett närheten till leden är det en mycket trevlig tältplats.

Underbart ljus på kvällen med runda Labbá i mitten och delar av Sulitelma till höger.

Staddajåkkåstugorna

Pridefestival i fjällen?

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

13 augusti ca 12+4 km
Gångtid ca 7+2 timmar , 7:30 - 14:30 + 16:00 - 18:00
Nordväst om Stuor Varvvek till Muorannjunnje

Den hittills bästa morgonen möter oss utanför tältet kring halv åtta. Temperaturen är inte hög, men vad gör det när solen skiner efter en blöt gårdag. Vägen ner mot Pieskehaure är mycket trevlig med enkel terräng och vidsträckt utsikt över sjön och dess omgivningar. Runt omkring oss springer flera mindre grupper med renar. Det är här de gömmer sig alltså. Under de tre tidigare dagarna såg vi bara en enda ren.
Ju längre ner vi kommer desto varmare blir det och successivt åker kläderna av i långsam takt. Lugn och fin nu, det är fortfarande kyligt och därför inte frågan om att visa någon hud här.
En ljungpipare sitter fint på en sten på en höjd och sjunger oss välkomna. Jag försöker smyga fram för att ta ett foto, men kommer såklart aldrig ens i närheten. Kompaktkameror har många fördelar vid vandring, men fotografering av djur hör inte till en av dem. Ett bättre motiv hittar vi vid passagen över bäcken som har sin upprinnelse från Stuor Varvvek. Flertalet Kungs Karls spira i full blom växer i kanten av vattnet. Förra året hittade vi stora mängder vissna spiror och det är därför roligt att nu få se den i sin fulla prakt. Kort därefter får vi se en annan växt i ett tidigare växtstadium. Det är inte fullt lika roligt eftersom det rör sig om hjortron. Bredvid leden är det fullt med röda bär överallt. Hela den knöliga och leriga stigen fram till Pieskehaurestugan passerar vi område på område med hjortron. Vi letar och letar, men hittar inte mer än ett par stycken som i bästa fall kan kallas halvmogna.

Vackert färgade Pieskehaure i sikte.

Blommor går bättre att fota med kompaktkamera. En vacker Kungs Karls spira.

Vid stugan stannar vi och tar en längre paus. Mina fingrar, som jag alltid har problem med i början på vandringar, har tagit mer stryk än normalt på grund av den lägre temperaturen och kräver omvårdnad. Vi behöver också bestämma oss för vart vi ska ta vägen. Med Vanessas fotproblem och mitt knäproblem vågar vi inte chansa på att gå genom Sarek. Speciellt med tanke på det kyliga och blöta vädret vi har haft hittills. Det handlar trots allt om minst en vecka till i så fall. Istället funderar vi på Mavas, men är osäkra på om det är någon kvar där som kan köra oss över sjön med båt. Därför söker vi upp stugvärden med förhoppning om att han ska veta. Inne hos Erik, som han heter, sitter också Gröna Bandet-vandraren rebex_ (hennes namn på instagram). Hon kom dagen innan från just Mavas och berättar att båtföraren håller på att packa ihop och planerar att åka hem idag. Erik ringer snällt och frågor ändå. Vi kan ju tänka oss att snabba på lite för att komma fram dit ikväll om han skulle vara kvar då. Tyvärr får vi bekräftat att han redan är på väg därifrån. Taskig tajming! Intressant område att besöka annars som inte är helt enkelt att ta sig till. Ska tydligen också vara riktigt trevligt i Vuoggatjålme med god mat vilket gör det lite extra trist.
Inne i stugan börjar vi titta på kartan som finns uppsatt för att se om vi kan gå runt Mávasjávrre istället. Vi är säkra på att det är möjligt, men det ser inte ut att finnas någon relativt enkel väg. Det blir två till tre mil extra med antingen snåriga områden eller flera rejäla stigningar. Kombinera det med våra krämpor och Vanessas fasta så blir beslutet enkelt. Det får bli Kvikkjokk för fjärde året i rad. Vi är ganska säkra på att det går en buss därifrån nu på fredag (annars går det definitivt en under helgen). Idag är det söndag och med vårt normala tempo skulle vi anlända till Kvikkjokk redan på tisdag. Således bestämmer vi oss för att njuta av den här första dagen med riktigt fint väder och slå upp tältet på en vacker plats istället för att gå tills vi blir trötta. Beroende på var vi hamnar och hur vädret ter sig kanske det kan bli en dagsutflykt någonstans istället.

Pieskehaurestugan med Sulitelma skymtande till höger bland molnen.

Med plåster på fingrarna och lite mer ibuprofen i magen startar vi nästa etapp. Även efter stugan hittar vi mängder med hjortronkart. Vi kan inte annat än snyfta lite samtidigt som det är roligt att se vilket fint hjortronår det kommer att bli här om några veckor. Hoppet lever för vår del att de ska ha hunnit mogna i Tarradalen när vi kommer dit.
Tidigare år har vi varit bortskämda med varma och soliga dagar. Idag är det första gången på den här vandringen vi kan känna lite riktig värme. Efter det enkla vadet över jokken från Vuobmegietjtjåhkkå passar vi därför på att stanna och tvätta av oss för att sedan njuta en stund i solskenet.

Vi närmar oss vadet över jokken man kan skymta längre fram. Den breda fåran är Varvvekjåhkå. Leden korsar ett mindre tillflöde en bit till höger.

Platån som följer därefter är ett riktigt eldorado för tält. Enorma plana ytor med mycket lite vegetation. Vi håller dock tummarna för en plats med bättre utsikt längre fram och fortsätter därför upp mot Muorannjunnje. Ungefär halvvägs uppför backen hittar vi, efter lite letande, en fin tältplats ett tiotal meter från leden med rinnande vatten däremellan. Utsikten är magnifik över Pieskehaure härifrån och beslutet att inte stanna nere på platån känns nu helt rätt. Är ni ett större gäng som planerar att tälta här bör ni veta att det är extremt begränsat med bra tältplatser jämfört med platån längre ner.
När tältet är rest och alla saker uppackade är klockan bara kring halv fyra. Därför stoppar vi lite godsaker i en dagsäck och tar sikte mot ravinen nere vid Varvvekjåhkå. Det går upp och ner över små kullar och åsar innan vi kommer fram till ravinen. Vi går först åt ena hållet och sedan åt det andra. Lite här och var hittar vi flera plana fina tältplatser; under förutsättning att man kan leva med det höga bruset från jokken och vissa problem med att hämta vatten (det är brant). Mot slutet hittar vi också ett lugnare område intill kanten som bildar en liten badpool. Visserligen en väldigt kall badpool eftersom den hela tiden fylls på med nytt vattnet. Vi skulle säkerligen tagit ett dopp om det fortfarande hade var lika varmt i luften som mitt på dagen. Nu får badkrukan däremot råda.
Ravinen sträcker sig drygt 1,5 kilometer mellan de bredare partierna på kartan och bjuder på en vacker miljö. I början och på slutet hittar du lite kraftigare forsar om det är vad som intresserar dig mest.

Kraftig fors i slutet av ravinen.

En luftig ås ovanför ravinen bjuder på utsikt.

Under dagen har vinden hållit sig lite lugnare. Nu på kvällen tar den i igen och den är fortsatt kylig. Maten lagas i skydd av tältet och vi sätter oss sedan inuti med ytterdörren öppen för att kunna se ut. Jag suger på karamellen länge, men tvingar mig ändå ut tillslut för lite kroppsvaskning.
Den här dagen har jag inte känt något alls av mitt löparknä och bestämmer mig därför för att inte ta några fler piller. Jag får se hur det går imorgon. Vanessas stukade fot känns också bättre, men nervproblemet i andra foten är tyvärr kvar. Hon håller ändå jämn fart med mig när vi går utan att klaga. Det hade jag sannolikt inte klarat av. Den tidigare oron över att behöva bryta vandringen finns därför inte längre kvar. Även om problemen skulle återkomma har vi nu tagit oss så pass långt att vi i alla fall ska kunna ta oss fram till Kvikkjokk på ett eller annat sätt. Det märks på den mer avslappnade stämningen i tältet med mycket prat och skratt innan vi tillslut somnar även denna kväll. 

Nattens mycket fina tältplats med Pieskehaures glaciärvatten i nya färger.

Längre upp i Varvvekjåhkås ravin.

Naturen är full av kärlek!

Så många fina bär! Om de ändå vore mogna.

Gå vidare till del 3.