Förord
Genom att återberätta 2017-års vandring kommer jag bjuda på mitt hittills största misstag i samband med en fjällvandring. Låt inte titeln lura er att tro att en vandring av Nordkalottleden var ett misstag för det var det verkligen inte. Det anspelar alltså på mitt misstag. Kanske du som läser det här kan lära dig något av det. Om inte annat hoppas jag det blir trevlig läsning!

Snurte

Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd triangel.

10 augusti ca 10 km
Gångtid ca 4,5 timmar, 7:30 - 20:30
Sulitjelma till Storelvvatnan

En skön känsla av deja-vu sköljer över mig samtidigt som vi bryter igenom molntäcket och närmar oss marken. En rejäl duns följer och vi har tagit mark i Bodö igen, snart ett år efter vår förra vandring med samma utgångspunkt - eller det är en sanning med modifikation. Våra första steg upp på fjället kommer inte ske från samma plats, men där är vi inte än.
Precis som förra året blir den första uppgiften att fixa bränsle till våra kök. Det går lite smidigare i år eftersom vi nu vet vilken av alla friluftsbutiker som faktiskt säljer T-röd. Vädret är inte alls lika inbjudande i år med ett rejält molntäcke över oss. Temperaturen är ändå bra och det regnar inte så vi kan njuta av en trevlig lunch på torget med underhållning i form av live-musik på en scen de ställt upp där. Här sker troligtvis den första händelsen som ska komma att sätta temat för vandringen. Vi glömmer sannolikt en vattenflaska vid bordet.

Den här gången kopplar jag varför bussen vi åker med har nummer 100. Sannolikt har alltid bussen till Fauske nummer 100 och även om vi satt kvar på den där förra året så räknades det som ett byte och numret ändrades till det jag sett på hemsidan för vår slutdestination. Den här gången när vi kommer göra ett fysiskt byte till en annan buss stämmer nummer på hemsida och bussar lite bättre.

I Fauske tar vi en promenad längs vattnet medan vi väntar på att få borda nästa buss. En timme senare har vi satt oss tillrätta och är på väg mot startpunkten: Sulitjelma. Ombord hör en äldre kvinna vart vi ska och förstår på våra frågor att vi inte känner till platsen. Hon talar om att hon ska av på samma plats och kan meddela oss när det är dags. När vi kliver av visar hon också vart vi ska ta vägen för att komma upp till Ny-Sulitjelma. Det finns alltid trevliga och hjälpsamma människor i den här delen av världen!

Här vill jag pausa berättelsen lite för att skriva några ord om Vanessas "lilla" experiment på den här turen. Förra året testade vi att inte bestämma någon exakt väg vi skulle gå. Något som visade sig fungera väldigt bra och vi kände aldrig någon oro inför eller under turen. Det kräver dock erfarenhet ska sägas, att göra på det sättet. Årets experiment ligger däremot på en helt annan nivå om du frågar mig. Hon ska nämligen fasta under vandringen. Med sig har hon i stort sett bara vegetarisk "pulversoppa", buljong och te för att få i sig mineraler och vitaminer. Energivärdet är verkligen inte högt på dessa saker. En sådan här sak ska man verkligen inte göra utan att känna sin kropp mycket väl samt ha tidigare erfarenhet från fasta. Ändå vet vi så klart inte hur det kommer gå och är beredda på att vi kan tvingas avbryta turen.

Tillbaka till berättelsen igen...

Vi söker lite skydd från regnet medan vi packar ihop våra saker för att sedan ta de första stegen upp mot fjället förbi kyrkan.

Regnet smattrar på våra kläder när vi går förbi kyrkan och sedan börjar den sega vandringen uppför grusvägen. Molnen ligger fortfarande täta och täcker de flesta toppar, men vi får i alla fall en fin utsikt över byn, dalgången och Langvatnet. Den enda vi möter på hela vägen upp är en man i full fart på en fyrhjuling. Även om jag hoppas på att vi kan få skjuts den här sträckan så kommer jag inte ha några problem med att tacka nej ifall han skulle erbjuda det. Inom en timme har det slutat regna och skogen ligger bakom oss. Då kommer fyrhjulingen tillbaka upp i samma höga fart. Kort därefter planar vägen ut och vi viker av vänster mot Ny-Sulitjelma. Under en kort fotopaus upptäcker Vanessa att hennes nya vattenflaska är borta. Hon fyllde på den när vi åt lunch i Bodö och vi misstänker att den blev kvar där. Oturligt nog har hon samtidigt bestämt sig för att skippa sin kåsa det här året och bara använda flaskan. Vi funderar en kort stund på att gå tillbaka ner en bit för att se om den ligger på marken där vi senaste stannade, men kommer fram till att vi kan klara oss med min flaska. Med en snilleblixt får hon också idén att använda sin kastrull till köket som kåsa. Den har fasta handtag och är ganska liten vilket gör att det kommer fungera utmärkt.

Vid stugan stannar vi och vilar upp oss en stund inför resten av klättringen. Vanessa pratar lite med en kvinna som är på slutet av sin två veckor långa vandring. Förutom idag har de tydligen haft väldigt bra väder. Något vi inte räknar med att få se särskilt mycket av; prognoserna har nämligen lovat gott om regn den närmaste tiden.
Från stugan tar vi sedan leden istället för vägen de sista 2-300 höjdmeterna.

Vi lämnar Ny-Sulitjelma bakom oss och tittar ut över dess omgivning.

Ett vattenfall i Gikenelva bjuder på fin utsikt under klättringen. Det känns just nu skönt att temperaturen är låg eftersom vi kan behålla lite kläder på till skydd mot myggen som följer oss. När vi lämnar det sista av civilisationen bakom oss har det karga stenlandskapet börjat ta över. Leden är enkel att vandra, men klart blötare än tidigare år när vi gått i mitten av augusti. Precis som 2015 är det sen snösmältning i år och det syns tydligt i landskapet. Än så länge är dock leden fri från snöfält. Något som ska komma att ändra sig längre fram.

Gikenelva bjuder på prakt.

Bortanför Sulitjelma kan vi se solen skina genom hål i molntäcket. Där vi är ligger de tyvärr tjockt fortfarande och täcker bergsmassivets toppar helt. Vi njuter ändå av att äntligen vara på fjället igen - det kunde ju ha varit värre. Snart ser vi det större vadet, markerat med ett kryss, över den namnlösa jokken som kommer ge oss en indikation på hur vattennivåerna ligger till egentligen. Man skulle kunna tro att det ska vara mycket vatten eftersom det är väldigt blött rent allmänt, men det ser ut att bli ett enkelt vad. Medan vi förbereder oss att äntra det iskalla vattnet börjar det regna igen. Vi ökar tempot för att komma över snabbt och få på oss regnkläderna. Vattnet går aldrig högre än en bit upp på vaden.

Ett enkelt första vad.

Efter vadet går leden ovanför Storelvvatnan en liten bit innan klättringen över ett pass tar vid. Med tanke på att klockan är efter 20:00 och det lär bli än mer kargt på andra sidan bestämmer vi oss för att försöka hitta en tältplats här. Det visar sig inte vara helt enkelt då de flesta plana ytor består av vattensjuk mark. Tillslut hittar vi en något gropig, men acceptabel plats. Med vår kombination av klassiskt liggunderlag i cellplast plus luftmadrass går det bra eftersom den är förvånansvärt bra på att svälja ojämnheter i marken.
Regnet försvann innan vi började sätta upp tältet och vi får en trevlig kväll trots det halvtrista vädret. Rejält med mygg gör oss sällskap vilket betyder att vi spenderar mest tid inne i tältet och lämnar därför ytterdörren i västlig riktning öppen för fin utsikt över sjön. Första dagen har i stort gått bra trots ett par incidenter. Först den försvunna flaskan och nu när det var dags att äta kvällsmaten upptäcker Vanessa att hon inte har fått med sig sin sked. Lite svårt att äta soppa utan en sådan. Vi får helt enkelt dela på min, eller ja, inte fysiskt då utan båda använda den.
Klättringen upp hit var lite tung för Vanessa tror jag, men hon höll imponerande nog samma fart som mig utan att klaga, och då ska ni vet att jag stoppat i mig massor med mat.
Senare under kvällen lättar molnen något och vi får till och med en liten glimt av glaciären på nordvästsidan av Stortoppen.

Nattens tältplats vid Storelvvatnan.

En sann representation av de norska vägarna som vi svenskar självklart vet.

Bland molnen ovan Storelvvatnan.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet och norska Kartverket.

11 augusti ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 9:30 - 20:30
Storelvvatnan till cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan

Det är fortfarande ett tjock molntäcke ovanför oss när vi vaknar. Regnet har fallit till och från under natten, men för stunden är det uppehåll. Vi torkar av det lätt fuktiga tältet innan vi packar ihop allt och inleder klättringen upp till passet. En del klipphällar passeras på vägen upp som kan vara rejält hala när det är blött. Vi klarar oss tacksamt nog utan incidenter och möts på andra sidan av vinter. Det är verkligen en markant skillnad på de olika sidorna även om jag kanske överdrev en smula nu. Temperaturmässigt är skillnaden inte stor, men det är annat med mängden snö. Bajep Sårjåsjávrásj är i stort sett helt istäckt fortfarande och många stora snöfält täcker leden. På väg ner möter vi en äldre kvinna som ser ut att ha det lite kämpigt. Dock inte tillräckligt för att vilja ta en paus och prata en stund. Ett kort "Hej!" och sedan försvinner hon uppför backen.

Vi går över passet och lämnar Storelvvatnan bakom oss...

...och möter vintern på andra sidan.

Enligt den svenska kartan går leden, i stort sett hela vägen fram till broarna innan Sorjoshytta, på höger sidan om den namnlösa jokken som rinner ner i Bajit Sorjosjávri. I verkligheten är vår känsla att det inte stämmer. Stora delar är visserligen snötäckta, men vi uppfattar det som att vi korsar jokken flera gånger på snön. En koll på den norska kartan bekräftar att så är fallet. Varför leden gör det tycker vi är lite märkligt. Det ser ut att vara ganska enkel terräng om man håller sig på samma sida hela vägen fram till första bron. Kanske döljer snön något avgörande.

Jokken från Sorjostjåhkkås glaciär breder ut sig i flera grenar så där tar vi lite höjd och går över på en bred snöbrygga. Efter det ska vi egentligen ta oss ner mot bron, men den ser ut att ha en väldigt märklig placering som slutar mitt i jokken. Vi går aldrig närmare för att undersöka saken utan tar istället sikte direkt mot bro nummer två. Här är det lättare att förstå varför leden har den sträckning den har på denna plats. Under snöfältet är det troligtvis ett mindre stup eftersom det är brant och snön har ett överhäng. För att komma ner går vi lite till vänster där det inte är fullt så brant. En väg som med årets förutsättningar kännes klart enklare än hur det ser ut där leden går; där är det blött och lerigt mellan snöfälten. Sista biten fram till Sorjusstugan går vi på ett tunnare snöfält när Vanessa har otur och går igenom snön. Under är det fullt med stenar och tyvärr gör det att hon vrickar till foten lite. Inget som hindrar oss från att fortsätta, men det är ju inte kul när varje steg ömmar och man måste vara extra försiktig med hur man sätter ner foten. Hon har samtidigt börjat få känningar av en nerv som ibland hamnar i kläm i den andra foten.

Det branta snöfältet.

Vid stugan nyttjar vi vår DNT-nyckel för att se hur den ser ut inuti. Det är ju samtidigt trevligt att slippa vind och regn en stund, det ska jag inte neka till. Platsen är fascinerande och något kuslig i den karga miljön med det här gråa vädret. Vi gissar att det är magiskt vackert här en sommardag med lite mindre snö och mer sol. Inne i stugan är det riktigt trevligt med både rejält matbord och soffgrupp. Vanessa hittar till stor glädje engångsplastskedar som någon lämnat kvar. Nu behöver hon inte få i sig mina baciller längre. Jag passar på att laga min ena damask som precis gått sönder. Kroken som man fäster framme i skosnöret lossnade när jag tog av mig skorna och den behöver sys fast igen. Tur att den lossnade nu och inte under vandring.
Medan vi sitter där i stugan kommer en cyklist in och tar sig en snabb koll. Han byter några korta ord med oss på bred norrländska innan han går tillbaka ut i regnet och fortsätter mot Sulitjelma. Vi vet vad som väntar åt det hållet och tycker lite synd om honom. Det lär inte bli särskilt mycket cyklande de närmaste kilometerna uppför i snön.
Nöjd med lagningsresultatet, trots bristande sykunskaper, börjar vi packa ihop för fortsatt färd mot Sverige. Innan vi lämnar stugan ser vi till att städa upp snyggare än det var när vi kom dit. Inte för att den var stökig utan för att det helt enkelt känns bäst att göra på det viset.

Sorjusstugan

Inuti stugan.

Leden passerar några stenfält längs Bajit Sorjosjávri som kräver försiktighet i det blöta vädret. Överlag är det dock inte någon svår led att gå. Desto närmare Sverige vi kommer desto grönare blir det och mängden snö minskar samtidigt. Sista biten innan bron över den kraftiga jokken, som har sin källa i Sulitjelmas stora glaciärer, väljer vi vår egen väg istället för att följa leden. Det ser inte ut att vara någon större skillnad och marken är sannolikt torrare en bit från sjön. Bron är av klassisk norsk hängbro-stil och med tanke på att plankorna är blöta blir det en något svettig passage med krampaktigt grepp om räckesvajern. Hela vägen längs Sårjåsjávrre fortsätter vi sedan att välja vår egen rutt. Marken är fortsatt rejält blöt på många ställen och leden består ofta av lervälling och vattenpölar.

Den norska hängbron. Toppen i bakgrunden heter Hammaren.

Tillslut kommer vi äntligen fram till Konsul Persson stuga, eller Sårjåsjaurestugan som den heter på kartan. En plats jag velat, och sett fram emot att besöka en längre tid. Historien förtäljer att Nils Perssons ena dotter blev betagen av platsen under sin fars stationering i Sulitjelma. Till följd lät hon uppföra stugan till minne av sin far år 1922 och donerade den till Svenska Turistföreningen. Enligt berättelsen önskade hon att den skulle heta Konsul Perssons stuga och därför har den idag dessa två namn. Även om Sulitelmamassivet fortfarande göms i molnen kan vi förstå varför hon fattade tycke för platsen. Den omtalas ibland som en av de vackraste i svenska fjällkedjan.

Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan

Inne i stugan sitter en ensam vandrare som vi gör sällskap för lite vila. Han går en stugtur med lättare packning och har idag gått hela den långa sträckan från Pieskehaurestugan. Vi får veta av honom att stugan numera har en stugvärd, men att han är ute på en dagstur. Det var nyheter för mig. Utanför står ett större tält som vi spekulerar om det kan vara stugvärdens. Inne i stugan finns det nämligen inte så mycket plats; två våningssängar är allt jag ser i det lilla rummet. Vi har en trevlig stund tillsammans med samtal som kretsar mycket kring det nyckfulla vädret. Genomvarma tar så småningom vårt sug att fortsätta över oviljan att gå ut i rusket igen.

Vi tittar tillbaka mot Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan.

Mindre ravin utgrävd av Sårjåsjåhkå nedströms från stugan.

Härifrån upplever vi marken som torrare än tidigare. Leden är samtidigt väldigt lättvandrad. Det blir en behaglig avslutning på dagen... fram till det att Vanessa kommer på nästa sak som glömts, kastrullen till hennes kök! Hon kokade lite te i stugan och den blev tydligen kvar där. Utan kastrullen blir det genast mycket omständligare, plus att hon är väldigt nöjd med den rent allmänt. Även om vi hunnit närmare tre kilometer finns det inget att fundera på. Precis där vi står finns en stor sten med överhäng som är perfekt att gömma ryggsäckarna under innan vi vänder på klacken och går tillbaka.
Med en knapp kilometer kvar blir jag tyvärr tvungen att stanna och låta henne fortsätta själv. Anledningen är mitt återkommande problem med ett löparknä. Under dagen har jag känt tidiga symptom komma och bli allt kraftigare. Det högre tempot utan ryggsäcken har tyvärr gjort att det nu börjar kännas som att det kan äventyra hela vandringen. Medan Vanessa försvinner bakom nästa krön lägger jag mig därför ner med benen högt och börjar massera. Efter bara några minuter, känns det som, dyker hon upp vid krönet igen. Undrar om jag bara drog ner tempot genom att göra henne sällskap?
För att förklara löparknä lite snabbt. Vid cirka 30 graders vinkel passerar ledbandet på utsidan av knät den benknöl man har där. Över- eller felbelastningen leder till för stor friktion vid den punkten och skapar en inflammation, och följaktligen den smärta jag nu börjat känna av och är mycket bekant med sedan tidigare. På tillbakavägen tar jag det därför lite lugnare och försöker låta bli att böja benet mer än nödvändigt. Det känns inte bra, men jag kan fortfarande ta mig fram helt okej.
När vi är tillbaka vid ryggsäckarna igen börjar vi genast leta tältplats och hittar snabbt en bra yta. För att vara oss är vi klara sent med våra kvällsbestyr kring 23:00 den här dagen. Båda somnar vi med oro över vandringens fortsättning. Vanessa över bägge sina fötter och jag med mitt knä.

Nattens tältplats i riktning mot Staddajåkkåstugorna.

Ni är med på att jag bara försöker visa vägen till Sorjusstugan eller hur? Bra! (Gömmer mig bakom skämskudden.)

Mängden snö minskar ju närmre Sverige vi kommer. Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan ligger längst bort i horisonten där sjön smalnar av.

Gå vidare till del 2.