Förord
2016-års vandring blev längre i både antal dagar och text jämfört med mina tidigare artiklar. Istället för att skriva en väldigt lång sådan tyckte jag det kunde vara bättre att dela upp det i ett antal blogginlägg istället. Vartefter jag skriver och lägger upp dem på min hemsida kommer jag alltså successivt att uppdatera även här. Hoppas det blir trevlig läsning!

Snurte

Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd cirkel.

18 augusti   ca 5 km
Gångtid ca 3 timmar, 17:30 - 20:30
Megården till Tverrfjellet

Samtidigt som planet lyfter från marken kommer en känsla av osäkerhet krypande. Det här är första gången som jag haft en sådan lös planering av en fjällvandring inför start. Jag skickade en färdplan till mina nära och kära, men den är ärligt talat en ren gissning. Vi vet faktiskt inte ens själva exakt var vi kommer att hamna under de kommande cirka 10 dagarna. Mina tankar vandrar iväg under vår flygtur mot Bodö i norra Norge, samtidigt som jag tittar på den fina kusten och alla bergstoppar genom fönstret. Det är verkligen vackert och jag hoppas att vi kommer få uppleva något utav det de kommande dagarna.
Inte långt därefter tar planets hjul i marken igen utan problem och vi möts av en strålande sol i ett varmt Bodö - sikten sträcker sig ända till Lofoten.
Bussen går inte förrän om 3 timmar vilket gör att vi har gått om tid att köpa bränsle till våra kök och framförallt få lite mat i magen (man kan aldrig äta för mycket inför en lång vandring). Intersport är första anhalt där jag passar på att köpa en DNT-nyckel som behövs för att komma in i de norska fjällstugorna. Vanessa letar också efter ett spänne till sin bröstrem på ryggsäcken som gick sönder under transporten. Tyvärr har de ingen modell som passar en säck från Fjällräven. Inte heller har de något bränsle till våra kök, bara gas och Primus Power Fuel. Vi får tips om en annan friluftsbutik i närheten och går direkt dit bara för att mötas av nästan exakt samma utbud, både gällande bränsle och spännen. Vi börjar nu bli lite oroliga för hur det här ska gå. I värsta fall får vi köpa ett nytt kök så klart, men det skulle kännas lite onödigt. Kvar finns ett litet hopp i form av den tredje och sista friluftsbutiken i staden. Den visar sig ligga nästan granne med butik nummer två. Till våra lättade suckar får vi till svar att de har vanlig T-sprit. Många olika typer av spännen plockar de fram också, men inte heller här är det något som passar till Vanessas ryggsäck. Hon köper istället ett helt nytt av en större modell som är designat för att vara enkelt att byta ut i fält.
Med alla inköp klara är det så dags för den ack så viktiga förtäringen. Medan vi väntar på maten börjar Vanessa arbetet med att byta ut spännet på sin ryggsäck. Jag kommer på att jag kanske har ett reservspänne i min påse med reparationsprylar och tar därför fram den. Efter att ha provat runt 20 olika modeller av spännen på 3 olika butiker så lär inte det passa något bättre om jag nu ens har ett, men det skadar ju inte att testa (du som läser det här har säkert redan gissat vad resultatet blev). Självklart har jag ett spänne i min påse och självklart passar det perfekt till hennes halva som sitter kvar och fortfarande är hel...
Bussen som ska ta oss via Fauske till Megården har enligt deras hemsida nummer 18-571 och går mot Oppeid. Lika klart och tydligt visar det sig inte vara på busstationen då alla bussar har nummer 100. Mycket logiskt! Det dyker dock upp en som det står Oppeid på så i slutändan visar det sig inte vara så krångligt trots allt. Förstår inte riktigt varför de har ett helt annat nummer och dessutom samma på alla bussar jämfört med hemsidan.
Eftersom vi inte vet vart vi ska kliva av mer än namnet och hur det ser ut på kartan ber vi busschauffören om hjälp och han lovar att tala om när det är dags. Efter cirka 2 timmar ropar han ut Rago och Megården och stannar bussen kort därefter vid nästa hållplats. Till vår förvåning stiger ett annat par med stora ryggsäckar av på samma ställe. De kommer från Österrike och har också planerat att besöka nationalparken. Deras plan är en rundtur på tre dagar och första anhalt är en camping bredvid vägen lite längre fram. Varningsklockorna ringer i mitt huvud när jag får höra det här sista och jag börja misstänka att de blivit lurade av busschaufförens utropning (och följaktligen av oss eftersom vi bett chauffören ropa ut). Vi har nämligen inte valt den vanligaste vägen in i nationalparken och här finns det ingen camping i närheten. Jag nämner det här och visar var på kartan vi befinner oss, och mycket riktigt har de gått av för tidigt. Vi önskar de lycka till och håller tummarna för att de får tag på lift till den hållplats de egentligen skulle ha gått av vid.

Megården/Lillegård

Själva tar vi våra första vandringssteg längs en grusväg som passerar några enstaka hus som bildar Lillegård. Vi viker snart av till vänster på en mindre väg mellan ett par hus som snarast ser ut som en infart till ett tredje hus. Den försvinner dock in i skogen bakom och övergår snabbt till något som mer liknar två parallella stigar med högt gräs emellan. Den svänger också tvärt och börjar klättra uppför sluttningen och bekräftar därmed att vi är på rätt väg. Bredvid vägen hittar vi glädjande våra första blåbär. Till ännu större glädje dyker det sedan upp hallon i rikliga mängder. Tempot minskar kraftigt i takt med vårt mumsande.

Utsikt längs vägen från Lillegård. Sisotinden med sin markerade profil i bakgrunden.

Den sparsamt använda vägen övergår så småningom till en regelrätt stig. På ett ställe delar den upp sig, men går snart ihop igen och anledningen är troligtvis att den ena vägen är torrare vid blötväder. Strax innan sjön tappar vi bort stigen vid en liten myr och kommer fram till den närmsta stugan istället. Nu vet vi att den fortsätter längs sjöns sydöstra sida så det tar inte lång tid innan vi hittar den igen. Samma sak händer ytterligare en gång vid nästa stuga och vi tror nästan att vi ska få någon att prata lite med här då en dörr står öppen och det syns lite andra spår efter aktivitet. Ingen människa visar sig dock så vi letar på stigen igen och fortsätter.
Det är ett väldigt frodigt område med höga plantor i samma storlek som ormbunke vilket gör att det trots varmt och soligt väder är mycket blött i vegetationen. Känslan av osäkerhet börjar komma krypande igen. Stigen fortsätter inte länge till och det är ganska snårigt i terrängen. Vad har jag valt för väg åt oss att gå egentligen? Det ser inte mycket bättre ut när vi kommer fram till den sista stugan vid sjön och det är dags att hitta vår egen väg. De bäckar som rinner här gör det i små raviner och däremellan är det träd och höga plantor. Vi väljer att krångla oss mellan några granar uppför en slänt som har lite mindre växtlighet. Väl förbi den får vi syn på fotspår som kommer nerifrån bäcken och som fortsätter uppåt. Vilken tur! Spåren blir snart mycket svåra att följa och de leder oss i lite konstiga kompassriktningar ibland. På det stora hela går det ändå åt rätt håll och stannar inom någorlunda enkel terräng. Tillslut väljer vi ändå att avvika och gå vår egen väg upp mot kalfjället. Ibland dyker det upp tydliga spår en liten bit som sen försvinner lika snabbt igen, mycket av det skapat av mer eller mindre vilda djur, men vi undrar om inte en del kan vara från oss människor.

Sjön Nedre Svartvatnet där stigen tar slut på andra sidan.

När vi tagit oss upp för de värsta branterna och det blivit lite glesare mellan björkarna så övergår terrängen mer till myrmark. Vid en större öppning dyker de små sjöarna vid Stormyran upp och vi får en bra indikation på var vi befinner oss. Även om myrmark inte är det vi önskar oss mest vid vandring utanför led så innebär det till vår förtjusning hjortron den här gången. Vi hittar ganska många på flera olika ställen och vårt tempo sjunker kraftigt igen (nu gick det i och för sig inte särskilt fort redan innan). För Vanessa innebär det hennes första färska hjortron någonsin och hon ska komma att bli närmast besatt av dessa underbara bär resten av vandringen.

Stormyran med utsikt mot Sisotinden vi såg från vägen.

Kompassen blir tyvärr inte konsulterade tillräckligt ofta och vi hamnar något långt österut, men det gör egentligen ingenting då terrängen blivit lite enklare och utsikten är fin så länge vi inte ser kraftledningen nere i dalgången. Klockan börjar nu närma sig 20:00 och det är dags att hitta en tältplats. Vi passerar en liten bäck, men tyvärr finns det ingen riktigt bra plats där. Cirka 15-20 minuter senare hittar vi däremot en mycket bra plats med mjukt ris på plan och torr mark. Det senare är det som varit klart svårast att hitta i det här området. Utan packning är det också nära nog att gå tillbaka till den lilla bäcken för kvällens kroppsvård.
Det blir en mycket trevlig första kväll med varmt fint väder. När vi kryper in i tältet lämnar vi "ytterdörren" öppen och somnar gott till den härliga utsikten.

Den mycket goa utsikten från vår tältplats med Durmålstinden, Middagsfjellet och Straumklumpen från vänster till höger.

Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket.

19 augusti   ca 17 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 07:30 - 18:00
Tverrfjellet till nordöst om Duolbbagjiegna

Vi vaknar utvilade efter en varm natt med spänd förväntan på dagens stora mål, Litlverivatnet. Det ser ut som att vår tur med vädret håller i sig med ännu en strålande fin dag framför oss. Åt riktningen vi ska gå kan vi tydligt se kraftledningen där den korsar fjället. Det är inte det vi vill se så klart, men det positiva är att den i alla fall underlättar navigeringen för oss. Framme vid kraftledningen tar vi sikte åt nordost och den led som går någonstans längre ner i skogen. Här uppe i gränslandet mellan kalfjäll och skog är terrängen lätt att gå i med endast mindre myrmark att ta sig förbi. Efter en stund dyker det upp en liten stuga som vi inte sett på kartan. En skylt på väggen talar om att den används vid jakt på järv och kamerabevakning kan förekomma i området. Kanske bästa att låta bli några naturbehov den närmsta tiden då.

Kan du hitta den lilla jaktstugan?

När man är van vid den svenska fjällkartans skala är det lätt att tolka den norska fel. Hemma i soffan är det flera vägar som har upplevts som möjliga utan allt för stora problem. Väl på plats med verkligheten som referens till kartan börjar vi bli lite tveksamma på vad som faktiskt kommer vara möjligt. Antingen ska vi gå vidare längs leden mot Ragostugan eller ta oss söderut upp till en annan led på Litlverivasshamran. Vår tveksamhet kommer sig av att den senare vägen ser väldigt brant ut från vår nuvarande position. Vi lämnar frågan öppen så länge och hoppas på att få en bättre bild över läget närmare sjön.
Kort efter att vi passerat sjö 472 hittar vi leden som vi ska följa fram till Litlverivatnet. Nästan direkt blir det lerigt och mer sten än tidigare. Till en början är den lätt att följa, men när vi kommer till en ravin tappar vi bort den och tar oss fram bäst vi kan. Den måste ha svängt av vänster någonstans för vi hittar den ovanför ravinen på den sidan lite senare. Andra har uppenbarligen också gått fel eftersom det var fotspår vi följde som ledde oss rakt in i ravinens svåra terräng med flera meter höga stenblock.
Utsikten är verkligen imponerande den sista biten, både över dalen som Nordfjordälven snirklar sig igenom och vattenfallet Litlverivassforsen från Litlverivatnet. Höjdkänslan är hissnande med det branta stupet ner. Vi tar oss försiktigt närmare och tar många bilder på naturens underverk. Det som gör den här platsen lite extra häftig är det faktum att leden, via en bro, går rakt över starten på vattenfallet nästan precis på gränsen till Rago nationalpark.
Solen skiner starkt på oss med en temperatur i skuggan runt 21 grader så vi är ganska svettiga vid det här laget. Beslutet att ta en längre paus för att fundera kring vår fortsatta väg är därför lätt att fatta. Vi sköljer våra kläder och tar ett helkroppsbad i den turkosfärgade sjön - Vanessa tar sig till och med en liten simtur. Något som skribenten och tillika badkrukan tycker det är lite för kallt i vattnet för.

Litlverivassforsen faller ner mot Nordfjordälven.

Medan vi njuter av att torka oss i solen på klipphällen begrundar vi vår situation. Att ta sig förbi båtskjulet längs sjön ser inte ut att vara möjligt utan viss bergsklättring och risken finns att det är brant runt hörnet dit vi inte ser. Alternativet att fortsätta förbi Ragostugan och ta sig in i Sverige den vägen ser osäkert ut på kartan. Även om det skulle gå verkar risken stor att det är väldigt brant närmare gränsen. Det blir också långt tillbaka ifall vi måste vända. På väg ner till sjön såg det däremot relativt enkelt ut att ta sig upp mot Svenskhammaren om vi går en bit tillbaka på leden och sedan viker av söderut. Leden som vi kan ansluta till där uppe går hela vägen till gränsen så om vi bara kan ta oss upp dit vet vi att det är framkomligt. Därför väljer vi det alternativet och påbörjar vår väg tillbaka för att hitta en plats där vi kan korsa ravinen och ta oss uppåt. Medan jag väljer en onödigt äventyrlig väg med klättring så hittar Vanessa en enklare bara cirka 100 meter längre fram. Oavsett behövde man inte gå långt tillbaka från bron för att ta sig över och börja stigningen uppåt - en klättring på i runda slängar 600 höjdmeter över en distans på 2,5 kilometer.
I början får vi ännu en gång lite extra energi av hjortron som vi hittar. Flera falska krön senare är inte energin riktigt lika hög. Humöret sjunker lite extra av att molnen hopat sig och några regndroppar börjat falla. På grund av flera klippformationer behöver vi sicksacka en hel del och när vi kommit en bra bit upp blir vi lite oroliga för flera rejäla klippväggar längre fram. En studie av kartan tyder på att leden bör befinna sig mellan oss och dessa så vi chansar på att fortsätta istället för att försöka gå runt. I samband med att ett par rösen och Råggejávrre uppenbarar sig drar vi en lättnadens suck, vi är framme och klättringen är äntligen över - trodde vi i vår enfald. Det raka fina strecket på kartan som utgör leden hade vi nämligen inte granskat tillräckligt noga. Vi trodde också att vi befann oss vid sjö 951, öster om Råggejávrre som vi faktiskt befann oss vid. Något som vi så klart upptäcker cirka 30 minuter senare.

Vi är väl värda lite vila efter den långa klättringen upp. Vädret har börjat vända till det bättre igen.

Nu börjar en konstant jakt efter rösen. Någon stig att tala om visar sig inte finnas överhuvudtaget. Till stor del på grund av den steniga och karga terrängen. Ibland är det väldigt enkelt att se dem, andra gånger är det svårare och vi tappar stundtals bort dem. Eftersom det är mycket sten i området kan det ibland vara lätt att ta fel på vad som är ett röse. Vid ett tillfälle går vi rakt uppför en brant höjd i tron om att ett röse står på toppen, bara för att på andra sidan se flera på rad mycket längre ner. Vilse behöver man däremot inte vara rädd för att gå, området man har att hålla sig inom är inte särskilt brett. Sedan var det där med klättringen som vi trodde var över. Här går det nästan konstant antingen uppåt eller neråt och blir därför ganska kämpigt. Tur då att vädret stabiliserar sig igen och det blir inte värre än de där få regndropparna under sluttampen på den inledande klättringen. Utsikten norrut över Rago är helt fantastisk längs leden en sådan här fin dag och vi kan tydligt se vattenfallet borta vid Storskogvasstugan. Även Lofoten ger sig tillkänna längst bort på horisonten västerut ibland. Vid Boadnjásjroahtte rinner ytterligare ett riktigt häftigt vattenfall ner längs bergssidan till Litlverivatnet.

Ovanför Litlverivatnet. Vattenfallet vid Storskogvasstugan syns som en vit punkt långt till höger ungefär i mitten av bilden.

Höjden varierar hela tiden mellan 900 och 1100 meter och ju längre österut vi kommer desto mer blir det av de klassiska stenfält vi ofta ser i Sverige. Här uppe på dryga 1000 meter, mitt bland all den gråa och svarta stenen, får jag plötsligt syn på en överraskande och trevlig färgklick: en humla. Den har hittat en ensam blomma i stenöknen som envist sträcker sig mot himlen, sökandes efter solen. Jag vet att humlor tål ganska kalla temperaturer och kan ta sig långt upp, men har aldrig sett någon i ett sådant här landskap tidigare. Även om det "bara" var en humla så var det ett roligt möte.
Någonstans kring glaciären Duolbbagjiegna övergår det helt till blockterräng blandat med snöfält. Det gör att det blir ännu svårare att hitta några rösen eftersom de står ut ännu mindre i block-rik miljö. Nu har det dock inte jättestor betydelse då terrängen är ganska likvärdig överallt med ett tillsynes oändligt blockhav och vi har en kompassriktning att gå efter. På väg upp från Duolbbagjiegna får vi ett till trevligt djurmöte i form av en fjällripa. Med tanke på den nästan helgråa fjäderdräkten känns det som en trolig gissning - har aldrig lärt mig hur man skiljer på den och dalripan. Den är förvånansvärt orädd och trippar lugnt iväg längre upp bland stenarna varje gång vi kommer lite för nära.

Duolbbagjiegna

Allt klättrande har börjat ta ut sin rätt och vi är nu rejält trötta. Att hitta en tältplats i det här området är tyvärr lättare sagt än gjort. Helst skulle jag fortsätta en bit in i Sverige och Padjelanta nationalpark där det blir grönare, men det är fortfarande flera kilometer kvar dit och Vanessa har börjat protestera verbalt (och då har det gått långt ska ni veta). Vi går förbi en plats där någon byggt upp en stenmur vid en stor sten nära ett röse som vi trots trötthet inte riktigt fastnar för. Cirka en eller ett par kilometer senare får Vanessa syn på en plan och torr yta utan sten som dessutom har lite rinnande vatten i närheten. Den karga miljön är inte särskilt tilltalande, men platsen är alldeles för bra för att vi ska orka fortsätta - och tur är det för när vi slår upp tältet runt klockan 18.00 så är det knappt att vi hinner genomföra våra kvällsrutiner och krypa in i tältet innan regnet börjar falla.

Nattens tältplats, taget morgonen efter.

Färggranna sjön 951 med snöklädda Rájrretjåhkkå i bakgrunden.

Gå vidare till del 2.