Insikten att jag inte längre är 20 har fått mig att fundera över ålderskriser i allmänhet och mitt liv i synnerhet. Så länge jag kan minnas har ålderskris beskrivits som något negativt och lite småpatetiskt. 50-åriga "gubbar" som skiljer sig från frun efter 25 års äktenskap för en (ofta kortvarig) affär med en 27-åring. Män med stora magar som plötsligt skaffar motorcykel och tighta skinkläder. Personer som efter årtioende av stillasittande plötsligt köper neonfärgade tighta (för tighta) träningskläder och anmäler sig till Klassikern eller Stockholm maraton. Något vemodigt, sorgligt och fult, något att skämas över. Inget kunde vara mer fel. Ålderskris är en välsignelse. Jag menar förstås inte att upplevelsen är en välsignelse, den är som tidigare beskrivet en käftsmäll. Jag förespråkar heller inte att någon ska skilja sig. Det tycks bara leda till att man får andra problem, visserligen inte de man hade tidigare, men ungefär lika stora och ungefär lika många. Jag menar förstås att käftsmällen tvingar oss att fundera över våra liv och vi får därmed chansen att förändra dem. Det är ju underbart om en 55-åring tar MC-kort och köper en Harley Davidson. Vilken dröm som går i uppfyllelse! Om någon börjar träna och upptäcker hur bra det får en att må, fantastiskt! Vad kunde vara mer välsignat än att (om än under tvång) påminnas om sina drömmar och värderingar. En resa som aldrig blivit av, ett hus eller jobb man egentligen inte vill ha.