Så har det hänt. Känslan påminner om när man paddlar runt en udde, från kav lugnt i lä, till styv kuling. Eller när man cyklat alldeles för långt och snabbt i kraftig medvind och vänder hemåt. Lite som en smäll på käften. En plötslig insikt att det här kommer göra ont. Förmodligen oundvikligt, alla ådras, men ändå. Inom några veckor hamnar jag i kategorin 35-40 åringar. En del kanske inte tycker det är så farligt. Men då ska man komma ihåg att min högstadielärare bestämt hävdade 34 var den bästa åldern i ens liv. Och den tiden är mycket snart förbi.
Insikten att jag inte längre är 20 har fått mig att fundera över ålderskriser i allmänhet och mitt liv i synnerhet. Så länge jag kan minnas har ålderskris beskrivits som något negativt och lite småpatetiskt. 50-åriga "gubbar" som skiljer sig från frun efter 25 års äktenskap för en (ofta kortvarig) affär med en 27-åring. Män med stora magar som plötsligt skaffar motorcykel och tighta skinkläder. Personer som efter årtioende av stillasittande plötsligt köper neonfärgade tighta (för tighta) träningskläder och anmäler sig till Klassikern eller Stockholm maraton. Något vemodigt, sorgligt och fult, något att skämas över. Inget kunde vara mer fel. Ålderskris är en välsignelse. Jag menar förstås inte att upplevelsen är en välsignelse, den är som tidigare beskrivet en käftsmäll. Jag förespråkar heller inte att någon ska skilja sig. Det tycks bara leda till att man får andra problem, visserligen inte de man hade tidigare, men ungefär lika stora och ungefär lika många. Jag menar förstås att käftsmällen tvingar oss att fundera över våra liv och vi får därmed chansen att förändra dem. Det är ju underbart om en 55-åring tar MC-kort och köper en Harley Davidson. Vilken dröm som går i uppfyllelse! Om någon börjar träna och upptäcker hur bra det får en att må, fantastiskt! Vad kunde vara mer välsignat än att (om än under tvång) påminnas om sina drömmar och värderingar. En resa som aldrig blivit av, ett hus eller jobb man egentligen inte vill ha.
Kommer att tänka på en god vän och turkompis, vi kan kalla honom Lars (han heter nämligen så). Han inspirerar mig mycket. Tror visserligen inte att det i just hans fall beror på en ålderskris men de senaste åren har han gjort ett antal större förändringar i sitt liv. Förändringarna är inte helt olika de vissa gör till följd av en ålderskris. Han kan därför få tjäna som exempel. Lars vill vara ute mycket och när han upptäckte att hans liv inte tillät det vidtog han ett antal åtgärder. Han bytte jobb från en chefstjänst till ett arbete där det är lättare att vara borta längre perioder. Han och sambon sålde villan som krävde en del arbete och köpte ett radhus de kan lämna i månader. De köpte en stuga i fjällen inom rimligt avstånd från sitt hem. Lars började också auktorisera sig enligt fjälledarnormen för att kunna guida i fjällen och startade ett företag för aktiviteter utomhus. I sommar blev han och sambon stugvärdar hos STF och för något år sedan sprang Lars sitt första fjällmaraton. Han fokuserade på det han vill och sedan gjorde han det. Dessutom har Lars passerat 50. Sådana livsriktningsförändringar förknippar vi kanske med 20-åringar. Men så behöver det inte vara. Även 50-åringar kan springa sitt första fjällmaraton! Tänk om min ålderskris kan leda till att jag gör bara en av de förändringar Lars gjort de senaste åren, i så fall kan jag knappt vänta på nästa. Ålderskriser är en välsignelse!
Än har jag inte kommit så långt att jag vet vad jag tänker göra till följd av min kris. Men det har fått mig att fundera på vilka delar av mitt liv som jag vill ändra. Jag lever nu, och om jag vill slippa ännu mer ångest när jag fyller 40 gäller det att ta vara på det. Samtidigt känns det tröstefullt att påminna mig om att det inte är slut bara för att jag blir några år äldre. Lars gör mycket kul efter 50 och min pappa, som är nästan 70 år gammal klättrade Pionjärrutan på Falketind med mig i somras.
Måste det till en ålderskris för att vi ska göra det där vi egentligen velat så länge? Egentligen borde det inte behöva vara så, min vän gjorde det utan kris. Vill du ha en Harley Davidson, gå Kungsleden, göra klassikern eller lära dig glaciervandring? Vänta inte på nästa ålderskris, vi kan leva nu!
Nej, det är inte jag på bilden, inte än!
Besök gärna min blogg:RunPerRun.blogspot.com
eller följ mig på instagram:@runperrun
Gav mig iväg klockan 7 och efter 4 timmar och 40 minuters löpning kunde jag glatt konstatera att jag inte hade några skavsår i röven alls. Faktum är att det var riktigt skönt att ha lite kompression även vid långa pass. Så nu kan ni äntligen sova gott igen. Långpass + kompression = utmärkt!
Tack!