Äventyret finns även i videoform

Länge hade jag hört om Kinnekulle och dess cykelvänlighet. Tankarna på att ta sig dit fanns redan förra sommaren, vilket dock inte blev verklighet. Tur var kanske det då Hannah under förra sommaren fortfarande var kvar i Kina i väntan på sitt uppehållstillstånd. Men nu fanns både Hannah och tiden för ett besök. Så tidigt en lördagsmorgon begav vi oss från Borås med sikte på Kinnekulle!

Att ta sig från Borås till Kinnekulle var med hjälp av Västtågen både enkelt och relativt billigt. Initialt var vi lite oroliga kring hur det skulle fungera att ta med sig Cykel och Enhjuling på tågen. Västtrafik har trots allt bara ett visst antal platser för cyklar på sina tåg, platser som ofta delas med barnvagnar. För att vara på den säkra sidan tog vi oss till Borås station 25 minuter före utsatt avgångstid. När tåget väl rullade in på stationen tog vi oss ombord och vår cykel och enhjuling fick plats utan problem. Tåget som skulle ta oss mot Herrljunga fick inte besök av några fler cyklister (eller barnvagnsinnehavare) så vi hade kanske kunnat sova 25 minuter extra. Men men, bättre att vara på den säkra sidan.

Efter ankomst till Herrljunga station var det dags att byta till det tåg som hade i uppgift att ta oss vidare mot Kinnekulle. Detta diseldrivna lok hade gott om platser för cyklar. Under färden mot Kinnekulle fanns det som mest 5 cyklar ombord.

Vi tog oss av tåget och rullade ut cykel och enhjuling på stationen i Blomberg. En station vars stationshus i övrigt var mycket vackert. Tyvärr kunde man inte gå in och se sig omkring då huset numera är privatägt.

Äventyret börjar

Från stationen i Blomberg tog vi oss sedan in på den 48 kilometer långa orangemarkerade Kinnekulleleden. En led där man välkomnar såväl vandrare som cyklister. I vårt fall en cyklist och en, enhjulingsförare? Leden är som sagt till stor del en gemensam led, förutom i de fall där leden delar på sig och markeras "Kinnekulleleden för vandring" respektive "Kinnekulleleden för cykel". Detta innebär att vandrare och förare på ett eller två hjul får samsas och visa varandra respekt. 

Till en början tog vi oss fram längs mindre asfalt- samt grusvägar. Dessa byttes senare mot skogsstigar och öppna ängar, för att sedan återigen mynna ut i mindre grusvägar. Vi hade med andra ord inga problem att ta oss fram längs leden. Den var faktiskt till och med ganska enhjulingsvänlig, eller ja, det beror förstås på vad för enhjuling man som enhjulingsförare använder. Den enhjuling (jo jag har faktiskt mer än en enhjuling...) jag valde att använda mig av under denna tur kom i formen av ett 29 tums stort däck, hydraulisk skivbroms samt en ganska bekväm sadel.

Cool enhjuling

Det finns dock ett problem med de flesta enhjulingar. Vevarmarna roterar i synkron med hjulet. Något som allt som oftast inte är ett problem på en vanlig cykel. Detta innebar att Hannah snabbt rullade ifrån mig i nedförsbackarna. Vid ett tillfälle fick hon tydligen upp såpass hög fart att hon missade en ledmarkering och vi kom ifrån varandra. Som tur var såg hon mig och ropade några väl valda ord, ord som i och med att vi var nära vattnet hördes väldigt tydligt. Den plats hon hade stannat vid såg trevlig ut så jag navigerade genom skogen och mötte upp henne ute på en liten udde.

Vattnet i Vänern var kallt. Trots detta var det härligt att svalka fötterna och vila en stund. Udden bestod till stor del av stenblock och rester från något som såg ut att vara en gammal hamn.

Tillsammans konstaterade vi att felnavigeringen ändå var mycket lyckad och vi fick en trevlig vilostund.

Råbäcks Hamn

Vårt första egentliga stopp för dagen hade vi planerat att göra vid Råbäcks hamn. En gång i tiden var det full rulle på det stenhuggeri som ligger här. Under de mest aktiva åren var det bemannat med cirka 50 hårt arbetande män. Ja på den tiden fick tydligen inga kvinnor arbeta här. Mycket från det gamla stenhuggeriet finns kvar än i dag och förvaltas av en ideell förening. Stoppet vid hamnen hade planerats in av mig då jag var nyfiken och ville ta en titt inuti den gamla huvudbyggnad som numera är ett museum. Väl där fick vi dock veta att museet endast är öppet den sista helgfria lördagen varje månad. Nåväl, jag var ändå nöjd då det fanns en del att titta på utanför själva museet.

Mycket fanns kvar sedan gamla dagar. Till stor del tack vare de eldsjälar som tar hand om stenhuggeriet än idag. Mer information om själva stenhuggeriet finns att läsa på Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeris hemsida: Råbäcks Stenhuggeri

Vi vill även passa på att tacka den man och kvinna som lät oss 
fylla på våra vattenflaskor i hamnens café. 
Trots att caféet var stängt. Tack!

Munkängarna

Om det var något som jag hade läst om innan vi tog oss till Kinnekulle så var det Munkängarna. Ett naturreservat som under några veckor varje år fullständigt svämmar över i ramslök. Vi hade höga förväntningar men vi var trots allt lite nervösa. Ramslöken blommar vanligtvis i slutet på maj och en bit in i junimånad. I år var maj varmare än vanligt, dessutom hade det inte regnat på ett bra tag. Då vår tur pågick under den andra helgen i juni så var vi inte helt säkra på att ramslöken fortfarande skulle vara i blom.

Genom Munkängarna får man ej cykla, man får inte heller enhjula? Med andra ord låste vi våra färdmedel och fortsatte till fots. Efter några steg in i naturreservatet möttes vi av en distinkt och mycket stark vitlöksdoft. Efter ytterligare några steg möttes vi även av stora fält med vita blommor. Ramslöken blommade för fullt, sicken röta!

Vi vandrade runt en bra stund och luktade på blommorna. Tyvärr verkade vissa inte ha så stor respekt för den skyddade ramslöken då flertalet personer hade placerat sina picknickfiltar rakt över blommorna...

Nyfikna på hur ramslök faktiskt smakar hade vi gärna plockat ett knippe. Det får man dock inte göra så vi avstod och betraktade endast växterna med våra ögon och näsor. Efter ett tag blev det nästan för mycket vitlöksdoft för våra näsor så vi beslutade oss för att vandra tillbaka till våra tre hjul och fortsätta vår tur mot Kinnekulles alldeles egna Grand Canyon.

Lilla Grand Canyon

Är vad stenbrottet på Kinnekulle kallas för i folkmun. Och ja, vad ska man säga, varken Hannah eller jag har besökt Grand Canyon i Amerika så vi kan inte göra några direkta jämförelser. Men vi får ändå säga att stenbrottet var häftigt och gav oss lite USA-feeling. 

Vid stenbrottet fanns en sjö, turkos-grön till färgen vilket gav härligt kontrast gentemot den orange- rödfärgade kalkstenen.

Efter en stunds paus vid stenbrottet bar det vidare till Falkängen där vi skulle sova för natten. Boendet var helt okej prissatt och en egen lägenhet kostade oss 800kr. Falkängen som ligger i det lilla samhället Hällekis huserar 11 små butiker där det säljs hantverk av olika slag. Då vi tyvärr kom fram till boendet först kl 19:00 så hade alla butiker redan stängt. Men lite tur hade vi ändå, Hällekis enda pizzeria var fortfarande öppen och deras kebabtallrik smakade riktigt gott! *

* Tröttheten efter en dags enhjulingscyklande kan i för sig ha spelat in i mitt kebabtallriksomdöme.

^{Vi bodde i lägenheten till vänster i bild.}

En väldigt lång backe

Vi gick ut hårt dag nummer två. Eller ja, vi hade inte så mycket att välja på. Dagens första stopp låg på Kinnekulles topp. Vi fick helt enkelt trampa uppför, i ungefär en timme. Hannah kämpade på bra, även om det bitvis var motigt höll hon humöret uppe. Inte så mycket tack vara mina motiverande ord, nej, det var nog snarare lunchbuffén på toppen som motiverade.

Värt att lyfta är att tankar kring buffén även till stor del motiverade mig själv.

^{Trött men ganska glad Hannah}

^{Nästan på framme på toppen}

"Lika högt som Eiffeltornet"

Vi hade dock ett litet stopp att göra innan det var dags för buffé. Utkikstornet på toppen av Kinnekulle som enligt källor är lika högt som Eiffeltornet. Eller nja, tornet i sig är bara 19 möter högt. Men allt som allt är den totala höjden faktiskt 276 meter över marken. Om man då räknar från foten av Kinnekulle vill säga.

Tornet målat i rött och vitt stod stadigt på toppen av berget. Att vandra trapporna upp till utkiksdelen kostade 25kr per person. Pengarna gick till den lokala fotbollsklubben. Vi betalde och började knalla uppåt.

Vi blev ganska mållösa när vi väl stod där uppe och blickade ut över Vänern. Vilken utsikt, wow!

Väl värt en timmes kämpande i konstant uppförsbacke.

En toppenlunch!

Utsikten var spektakulär men våra magar började kurra och det var därmed dags för lunch, vilket serverades på Kinnekullegården. Då det var en söndag vilket är en helgdag serverades helgbuffé för 275kr per person.

Både Hannah och jag var överens om att maten smakade fantastiskt. Buffén bestod av rostbiff, rökt lax, kantarellsoppa, potatisgratäng, ramslöksmajonnäs samt ett stort salladsbord m.m. Till dessert serverades pajer av olika slag samt kaffe och te. 

^{Mätt Hannah med utsikt}

Mätta och belåtna började vi sedan rulla nedför.

Rättelse: Hannah rullade nedför. Jag trampade på som en galning. En galning på ett hjul.

Lasses Grotta

Efter cirka femtusen tramptag hade vi nått plattare mark. Återigen var vi inne i skogen och rätt som det var kom vi fram till Lasses Grotta. Här bodde en gång i tiden Lasse tillsammans med sin fru Inga.

Grottan finns kvar än idag. Den har dock renoverats ett antal gånger på grund av vandalisering, trots detta är grottan ännu öppen för allmänheten. När man vandrar igenom vad som en gång i tiden var grottans dörr förs tankarna tillbaka och man funderar på hur det egentligen måste ha varit att bo där. Lasse "Sveriges sista grottmänniska" Eriksson bodde ändå här med sin fru i hela 30 år.

Hannah och jag i grottan

Efter besöket i grottan hade vi inte långt kvar till Källby station. Väl där signalerade vi manuellt in tåget som sakta skulle ta oss, via Herrljunga, tillbaka till Borås. Tillsammans konstaterade vi att vår helg på Kinnekulle hade varit mycket lyckad! 

På väg att vända på signalskylten

Under våra två dagar på Kinnekulle gjorde vi även en film. Den är dock på engelska men ta gärna en titt: YouTube