Dag 5

Sista dagen i Rago innebar att vi bröt lägret på morgonkvisten utan någon egentlig brådska. Svante blev emellertid glad när han rev tältet för då hittade han den markpinne som försvann under gårdagen. Han hade helt enkelt tryckt ner 2 markpinnar på samma ställe (klassiker).

Vi hade sett på kartan att det skulle gå att följa en ravin en bit nerströms och via den ravinen ta sig upp till leden. Men det som ser naturligt ut på kartan är inte alltid lätt i verkligheten skulle det visa sig....

Vi vandrade iväg nerströms älven och efter en dryg kilometer vek vi av snett upp mot berget in mot ravinen. Terrängen blev snabbt otrevlig med mycket stenblock och kraftig vegetation. Vi konstaterade ganska snabbt att det var en otrevlig väg att gå med höga videsnår kombinerade med både större och mindre stenblock. Chansen att göra sig riktigt illa kändes överhängande och vi sökte oss därför närmare bergskanten eftersom vegetationen såg ut att vara mindre där.

När vi kom in mot bergssidan såg vi en tänkbar passage som dock skulle innebära lite klättring. Längs bergssidan fanns det en riktigt brant ravin som vi började ta oss uppför. När jag kommit nästan ändå upp låg det en matta med lösa stenar i den tänkbara gångvägen och det kändes inte riktigt bra att sätta sina fötter där när Svante fanns nedanför. Risken att dra igång ett stenras kändes överhängande och jag fick lov att välja en annan väg. Tätt intill bergväggen växte det ett par mindre tallar, ca: 2 meter höga, och genom att ta spjärn mellan dessa tallar och bergväggen lyckade jag ta mig förbi partiet med de lösa stenarna.

Helt plötsligt var jag uppe på toppen och jag fick guida Svante uppför min idiotiska uppfart. Tur att vi inte hade de bättre hälfterna med oss, då hade vi nog blivit dumlagda för evigt.

Väl uppe på toppen var återstoden av vandringen mycket lätt. Leden hittades snabbt och vi följde den neråt mot Lakshåla. Ett riktigt brant nerförsparti fanns efter leden och där fick man tänka sig för var man satte ner fötterna så att man inte ramlade.

En annan vy av Litlverivassfossen

Nu började vi träffa folk igen och vi stötte på fler och fler grupper med olika typer av vandrare. En del verkade vara på långturer och en del bara på korta dagsturer. En utlänning, kanske italienare, hade den största packning jag någonsin sett, en fullmatad gigantisk ryggsäck på ca: 120 liter samt en stor magväska med massor av kamerautrustning. Hur han överhuvudtaget orkade gå begriper jag inte. Vi träffade dessutom ett ungt par vars enda packning bestod av varsin tvilling i sexmånadersåldern. Dessa var nog bara ute på en kortare tur.

Halvvägs ner till Lakshåla hade vi turen att träffa en riktig inföding, det var en dam som bott i Lakshåla i hela sitt liv och förutom att hon gav oss en hel del värdefulla fisketips inför nästa Ragobesök så fick vi även veta vad vajern var till för som vi hittade under gårdagen.

För länge sedan hade det avverkats skog uppe i Rago och för att få ner träden så hade man spelat ner dom från bergssidan och ner till älven för att där flotta ner dom till bebyggelsen. Man kan bara inbilla sig vilket otroligt slit det måste ha varit att vara skoghuggare i sådan här otroligt eländig terräng. Damen var otroligt trevlig och pratsam och det kändes tråkigt att behöva skiljas, men hon skulle uppåt och vi neråt så det var inte så mycket att göra åt det.

Terrängen blev flackare och flackare och växtligheten ändrade form när vi följde älven nerström. Älven hade ett otroligt klart vatten och vi stannade många gånger för att speja efter fisk och det var inga problem att se dom stackars små liven även om dom stod på djupt vatten. Men små var dom, inga fiskar som man blev direkt upphetsad av.

Nordfjordelvas klara vatten

När vi passerade den sista bron blev det ett himla liv i min ryggsäck. Det var civilisationen som gjorde sig påmind när mobiltelefonen plötsligt fick täckning och sms:en började hagla. Det var ett par meddelanden från sambon som undrade hur vi hade det och varför jag inte svarade på hennes sms.

Nere vid civilisationen sökte vi upp en avskild plats vid älven för att göra det som alltid ska göras efter avslutad vandring nämligtvis den rituella tvagningen. Så värst rituell är den väl inte, däremot har det blivit en tradition att tvätta upp sig rejält samt ta på sig luktfria kläder innan kosan styrs hemåt. Älvens vatten var förutom klart även fruktansvärt kallt och djupt men det fick inte spela någon roll. Tvättning ska alltid ske och så skedde även denna gång.

Nu återstod bara den 35 mil långa hemresan men det är en helt annan historia som jag inte ids ta upp er dyrbara tid med.

Det blev lite bilder på det här blogginlägget så jag bifogar lite panoraman från olika delar av Rago: