Om ni läser det här så vet ni ju redan. Varför vi gör det alltså.

Varför vi går på fjället.

Eller sover i skogen.

Varför vi vandrar leder eller paddlar.

Skidar.

Eldar.

Eller bara vistas i naturen en magisk kväll.

Om ni inte visste hade ni inte hängt här på Utsidan.

Men även om vi alla här vet varför, är det ibland ändå svårt att förklara det för dem som inte vet. Många gånger har jag upplevt att mina ord kring detta inte når fram. Hur det positiva budskapet alltid drar det korta strået i mottagarens öron när det ställs mot det som denne upplever som de negativa umbärandena. Att och varför jag inte ser det på det sättet lyckas jag sällan förmedla. 

Vandringsvännen J skickade härom dagen några rader ur ett brev i en bok som sätter ord på "VARFÖR" med en nästan skrämmande precision. 

"... När trängseln blir för stark på gatorna, när bensinlukten sticker mig i näsan och när dånet från tusentals maskiner sjunger teknikens lovsång - då längtar jag till fjälls!
   Till den stora ensamheten, de vida utsikterna, den skiftande, gåtfulla vidden." ¹

"Och ibland - när bekymmer och tvivel växer sig skyhöga, när livet trasslat till sig, och när tillvaron ter sig som ett olöst problem - då reser jag helst till fjälls." ²

"Går mig trött över vidderna, tills jag återfunnit mig själv - tills allt oväsentligt mist sin betydelse, och det väsentliga åter blivit självklart." ³

Den sista formuleringen tål att upprepas: "...tills allt oväsentligt mist sin betydelse, och det väsentliga åter blivit självklart."

Mer precist än så kan det knappast uttryckas om ni frågar mig. Så därmed får det också vara bra. Inget mer finns att tillägga.

Till nästa gång; må en God tur, ledat eller oledat, åter ta er till den självklara väsentligheten!

____________________________________

Citaten ^{1, 2 och 3} hämtade ur:

Güettler, Kalle. Frivilliga: två unga människors kamp under andra världskriget. Stockholm: Dejavu, 2016. s 15