Vinterfjällen. Vackra. Hårda. Fluffigt vita. Osynligt grå. Uppför. Nerför eller på skrå. Sällan platt. Platsen för glädje och lek. Med allvaret bak knuten hela tiden.

Turen i Grövelsjön den här gången var fem dagar och tre nätter. Onsdagen har jag skrivit kort om i förra inlägget och mer finns inte att säga. Mer än att det var skönt med en mjuk, lugn start. Jag sov 10 timmar den natten.

Torsdag: ljust å fint väder. Lite kallare än dagen innan. -5-6 grader kanske. Eller inte. Termometern satt ju kvar på locket till stor-ryggan hemma i skrubben. Där den ju gjorde föga nytta. Fast å andra sidan: det var också det enda jag glömde. Bortsett från stearinljuset då. Men ett sånt köpte jag i Idre på väg upp så det räknas inte. Men åter till termometern. Det är ju egentligen en av grundplaneringsverktygen på fjället under själva genomförandet, men... det går ju utan. Var rätt skönt att slippa veta hur kallt det var. Hade ju väderprognosen från onsdagen sparad som grund och det räckte gott. Det är ju liksom inget man kan göra åt temperaturen. Man får känna efter. Kallt? Mer kläder! Svett -ja, latmask, du skulle gjort dig omaket och ta av långkallingarna i morse.

Skidmarsch på programmet var det i alla fall. Hade tänkt mig ner på Hävlingen och lunch i Töfsingdalens nationalpark men tafflig och klen som jag är vek jag ner mig. Rädd för såväl nedför- som uppförslutet som skulle följa med denna lilla utflykt om jag i slutändan skulle komma till mitt tänkta nattläger norr om Grötvallsjön. Nedför är nog en av de största riskerna på vinterfjället. Det är lätt att överskatta sin förmåga, särskilt med pulka. Och uppför... ja svettigt blir det.

Istället blev det led till samevistet omedelbart söder om sjön och därifrån ytterligare några kilometer rakt norrut så jag hamnade vid lilla höjden omedelbart sydväst om Nilsvålen.

Det är ganska meditativt att skida. Tankarna tar sina egna spår och på det hela taget kommer jag knappt ihåg varthän de drog iväg. Minns bara att det var trevligt. Att dra pulka är inte särskilt ansträngande heller så varken den eller ryggan bekom nämnvärt. Lunchade vid Särsjöbäckstugan.

Kan konstatera att jag måste börja köra med Camelback på vintern med i fortsättningen. Dricker tok för lite annars. Att ha den liggandes mot ryggen gör väl att den inte fryser. Och när man druckit får man blåsa ur slangen. Det som kräver lite disciplin blir att komma ihåg att tömma den över natten!

Skymningen kommer fortfarande ganska tidigt så här års och tältet fick jag slå upp i mörker. Visserligen var det klart och månen på väg upp men än hade den inte klättrat över horisonten. Eller mer relevant för mig; över Nilsvålens sydsluttning som låg rakt öster om mitt läger. Lite senare när det gula månklotet väl kommit upp blev det nästan dagsljus. Just där och då fick jag en nästan religiös upplevelse. Det starka ljuset. Snön. Vidderna och fjällen. Den kalla friska volymen natur. En överväldigande känsla av här och nu liksom. Det var ett sånt där tillfälle när men på riktigt vet varför man håller på med sånt här... :-)

Fredag:

Ända sedan jag för ungefär ett år sedan såg den gamla kultfilmen om slädturen från Sulitelma till Treriksröset med iglooisten kapten Olle Rimfors här på Utsidan har det gnagt i mig; jag ska bli iglooist! Hur det egentligen går till att tillskansa sig detta ärevördiga epitet vet jag inte. Men jag antar att man bygger och bor i igloos ibland :-)

Således var huvudnummret för denna tur just att bygga en igloo! "Ambitiöst, går inte ensam, det tar vääldigt lång tid..." Många i min omgivning dömde ut projektet eller var i bästa fall skeptiska. Men man skall aldrig lyssna för mycket till skeptiker. Det har jag alltid sagt. Utom när det är jag som är skeptisk då... ;-)

I alla fall. Redan på torsdagskvällen när jag invigde "snösågen", en klassisk Sandvik Bacho fogsvans med orange handtag, vid byggandet av vindmuren för tältet kände jag att jag hittat en bra plats. Meterdjup hård snö som med lätthet lät sig sågas till block!

Efter att på morgonen klättrat upp en bra bil på Nilsvålen för att meddela mig med hemmet om vilket alternativ för den resterande turen jag valt, igloo-alternativet, satte jag igång. (DEt andra alternativet hade varit att skida in i Norge till någonstans norr om Salsfjället)

Nog var det ett hårt jobb allt och tid tog det, men nåt annat hade iglooistaspiranten inte väntat sig. Jag sågade, klurade, staplade block, klurade och sågade ännu mer. Vädret var fantastiskt och arbetet var roligt! Gamla klassiska instruktioner säger att man under goda förhållanden bygger igloon på två timmar om man är två-tre personer. Under förutsättning att det inte är första gången så tror jag nog att det kan gå så fort. Om förhållandena är de rätta med fast lättsågad snö utan för mycket isskikt i.

Jag höll på hela dagen :-) Tre olika "snöbrott" hade jag runt om igloon för att slippa bära blocken så långt. Ett var lite mer tungsågat än de andra två men även det var helt ok.

Även om jag direkt insåg att man måste luta in blocken rejält så begick jag såklart varje iglooistnovis vanligaste misstag: jag fegade och lutade för lite. Det, i kombination med att bygga lite för stort gjorde att konstruktionen sköt i höjden mer än den slöt sig i en snygg kupolform. (Jag gjorde den klassiska skidstavscirkeln för att måtta upp hur stor den skulle vara. Men valde att ta det måttet som innermått. Den blir väldigt rymlig på det viset. För rymlig...)

Klockan fem började jag misströsta: topphålet var fortfarande en bra bit över metern i diameter och väggarna var axelhöga. Och jag som lovat höra av mig hem igen under dagen. Och hungrig var jag. Så först sågade jag i raketfart 15 block som fick stå på tillfrysning och sen drack jag en Varma koppen innan jag med en lätt "säkerhetsrygga" sprang kilometern upp på Nilsvålen igen för att smsa att jag mådde bra.

(Jag hade givetvis lämnat en tydlig färdplan och så, men den innehöll som sagt alternativ och eftersom jag känner området rätt bra och vet var det är täckning och inte så kändes det ok att bygga rapportering på mobiltelefonen. Men det fanns givetvis en grundplan att hålla sig till om kontakt skulle visa sig omöjlig... Man ska inte bygga sina planer på batteridrivna mackapärer i nån större utsträckning anser jag. Som bonus och hjälpmedel är de välkomna men inte som bärande grundstenar!)

Väl nedkommen igen stod jag och tittade en stund på min skapelse innan jag bestämde mig för att köra på. Kanske, kanske skulle det kunna gå. Om jag bara lutade in blocken jättemycket...

Ett och et halvt varv senare insåg jag slutligen att det inte skulle bli någon natt i igloon. Besvikelsen var stor... kanske måste jag vänta jättelängt till innan jag blir iglooist! Redan vid fyra hade vinden tilltagit och slet och drog rätt rejält i tältet då jag använt delar av vindmuren till igloon. Uppgiven insåg jag att det skulle dröja ytterligare 20 minuter innan middagen då en ny vindmur behövde byggas. Och det helst nyss. Så med tungt hjärta började jag kånka över block från mitt himelshöga torn till min egna kinesiska mur...Men jävlar vilken vindmur det blev! Specielt den västra kanten :-p

Så jag satte mig i tältet och surade. Tog en päronkonjakspetsad varm choklad i väntan på maten. Den var i alla fall god men nederlaget gav ändå en lite bitter bismak.

Låg vaken rätt länge och fantiserade om hur mycket bättre det skall gå nästa jag bygger igloo. De två huvudlärdomarna är således: 1. Stavcirkeln skall vara ytterdiameter. 2. Luta in blocken redan från varv ett och två! Nästan så att naturlagarna utmanas! Blocket behöver bara ligga där självt och vingligt tills nästa sätts på plats ju. Själva den självlåsande konstruktionen är ju genialisk!

När jag väl somnade hade jag lämnat tornet bakom mig och drömde om nya äventyr ända tills jag vaknade kl ett och behövde gubbkissa:-)

Lördag: Gick upp lite tidigare än jag gjort de andra dagarna och åt frukost och kokade vatten till alla termosar och flaskor. Tältet var sedan snart rivet och pulkan packad. Färden söderut kunde påbörjas. Efter ett litet hjärnsläpp och lite om och men så stod jag strax efter kl tre på fjällstationens parkering.

Efter att ha packat bilen kollade jag igenom telefonen. Ett för mig okänt nummer har försökt nå mig tre gånger dagen innan. Hmmm ... någon är angelägen. Börjar få dålig magkänsla. Hotellrummet jag bokat? Nåt problem med det tro? Jobbet? Det där samtalet om det stora problemet vi där hoppas inte ska uppstå? Eller bara ett mindre kanske? Det stora hade jag nog märkt av.

Ringer upp. Mycket riktigt. Hotellet. Phuu att det bara var det i alla fall. Men va fan... jag ville ju lyxa och vila ut innan en heldagshemfärd. Nu visade det sig att Sporthotellet Gunneborg inre riktigt var i drift men man kunde erbjuda motsvarande boende på Sporthotellet i Idre. Det är ju bara tre mil ytterligare bort. Phuuu, lättnad! "-Jo tack, det går så bra så! Vi ses snart."

Och nu är jag väldigt glad att jag fick chansen att hamna på detta supermysiga ställe. En familjär hybrid mellan vandrarhem och hotell. Det blev en mycket bra avslutande kväll på vinteräventyret även om badtunnan inte orkade bli riktigt varm i de 20 minusgraderna!

God tur!