En vacker kväll i början av Augusti bar det av norrut. Hustrun, sonen, hunden och jag. En knapp vecka i Jämtlandsfjällen var målet, med start och slut i Storulvån. I princip kan man säga att vi tänkte oss att gå triangeln men rätt mycket oledat och framförallt huvudsakligen bo i tält.

Vi körde upp till trakterna av Boda i vårt hemlandsksp Dalarna, där vi hittade en vacker sjö att tälta vid. Regnet låg i luften och det var rejält mörkt när vi klev ur bilen. 30 min senare låg vi i alla fall i våra sovsäckar och sömnen löste av medvetandet för den dagen. 

Morgondis över en sjö i Dalarna. Trollskt vackert. Som vanligt.

Vid tresnåret dagen efter var vi på plats vid Storulvån. Planen var att dra oss bort mot Blåhammaren några kilometer för att hitta nattläger. Vi valde att gå prickstigen ovanför trädgränsen på norra sidan av Stor-Ulvån ungefär en halvmil. Trötta av bilåkandet och för den delen gåendet i den rätt blöta terrängen gjorde att vi somnade gott. 

Nej det är inte hunden som äter grötfrukost även om det ser lite så ut på stilen...

Sonen vaknade med halsont och mycket täppt näsa den första morgonen på fjället. Typiskt! Men stark som han är så travade han på utan knot. Vi rastade tämligen ofta och några timmar senare kom vi fram till Blåhammarens fjällstation där vi lagade lunch. (Till luncherna körde vi frystorkat hela turen, medans frukost och middagarna var egengjorda rätter.) Efter Blå Bands pasta med sparris och en med broccoli/ ost gjorde jag en snabbvisit på Blåhammartoppen medan de andra fikade och vilade på stationen.

Kort rast i solen.

Smidigt med frystorkat till lunch.

Kålrabi är utmärkt om man vill ha en färsk grönsak med som håller sig fräsh och krispig länge. Utmärkt att tälja lite på vid måltiderna....

Vår sjukling somnade på en bänk efter fikat och vi lät honom sova en timme. Väl vaken igen var han betydligt piggare och vi traskade vidare söderut på leden mot Sylarna. Ganska snart vek vi dock av och gick i sydöstlig riktning upp på Ulvåskaftets södra åsrygg där nattläger slogs vid en liten sjö. Vädret var härligt; måttlig vind, inte särskilt kallt och inga mygg! Middagen blev en lite festmåltid då vi valde att äta upp det mesta av vår färskmat. Lammkorv, halloumi och oliver. Till det cous cous med torkade grönsaker. Flaskan med vin gick åt också. Systemets satsning på lättare flaskor, däribland ett litet sortiment i PETflaska är ju en bra gåva till landets vandrare. Känns bättre med flaska än tetrorna som ju funnits länge.

Det får gärna vara gott när man äter

Mmm, hela tältet för sig själv!!!

Såg på FB att Claes Grundsten var på väg upp i Sarek på 25 års jubileum med en 17,2 kg rygga. Inklusive mat för 10 dagar OCH kamerautrustning. Imponerande är väl det minsta man kan säga. Vill minnas att min packning vägde ganska precis det dubbla, 34kg, i startvikt när jag gick där för 20 år sedan. Mycket på grund av maten såklart. Vi hade mycket färsklivsmedel med då. Och det försöker jag ha nu också. Helt klart en anledning god som någon att köra den där extra kilometern på löppassen för att orka bära lite tyngre. sen får detju inte gå till överdrift. Jag bär absolut inte mer än jag måste. Inför den här turen vägde våra ryggor 20, 15, resp 10 kg vid sista vägningen hemma innan vi gav oss iväg. Dock så kändes det så det blev lite "ähhh, vi tar med en salami också, och en sån... Och en sån... det är ju gott." Så jag skulle tro att jag startade med 23 kg ungefär. Helt klart funkis just nu tycker jag. Har en bra rygga och känner mig stark så det är väl bara att passa på och bära medans man kan. Det kommer säkert en tid när det blir intressant att slimma packningen så småningom.

"Vad ska vi göra med de blanka gevär, ja med de blanka gevär, med de blanka gevär..." (klassisk marschvisa)

Vid Sylarnas fjällstation, dag tre, vägde min rygga 19,8 kg, sonens 8 (jag hade tagit lite av hans grejor) och hustruns 14 kg. Just runt 14 kg, eller strax under väger min grundpackning utan mat när jag har fjällpackat med 3-mannatält och hundtillbehör. Har svårt att komma ner under det med de prylar jag har nu. Inget av det jag har förutom packpåsarna är dock märkta "UL", så det finns så klart en massa vikt att tjäna in den dag det finns en massa tusenlappar över. Det som blir viktigt om man ska bära "tungt" är ju som jag berört i tidigare inlägg, att ha en bra ryggsäck. Personligen tycker jag att många går vilse när de försöker välja ryggsäck. Om man inte har en uttalad UL inriktning så är det INTE ryggsäcken man skall spara vikt på. Gärna på allt man stoppar i den men jag säger det igen; inte på själva ryggan. Den måste vara tillräckligt stabil om man ska bära vikter upp mot 18-20 kg eller däröver, och då hamnar egenvikten på strax under 3 kg vill jag påstå, om man väljer ett one-size bärsystem utan justeringsmöjligheter. Strax över 3 kg om man väljer ett med. Men jag hävdar med en dåres envishet att det är mindre ansträngande att bära en given vikt i en tyngre stabil ryggsäck än i en lättare ostabilare. Detta gäller för vikter från 15 kg och uppåt ska väl sägas. Sen är packvolym väldigt bekvämt kan 100liters-säckbäraren meddela. Fast det har ni säkert listat ut själva. (En annan aspekt på detta med lastkapacitet, både vikt- och volymmässigt, är att man bör ha viss överkapacitet tycker jag. Man kan ju behöva hjälpa andra att bära. Om någon i sällskapet blir sjuk eller skadar sig bör det ju gå att omfördela utrustning... Eller om man träffar på någon annan som råkat illa ut för den delen. Efterhand vår tur fortsatte så tog jag några kilo var från hustru och son.)

Den tredje dagen gick färden till Sylarnas fjällstation där vi hade lyxat till det och bokat tre bäddar i ett hundrum. Vi gick leden större delen av vägen och dagsetappens höjdpunkt var pannkaksmellis vid bron över Enan.

Att steka pankisar slukar mycket gas.... Men det är det värt!

Det här med att bo på station på fjället var helt nytt för mig. Tidigare under mina fjällvistelser har jag knappt vågat gå in på dem. Varför vet jag inte riktigt. Hade väl inte riktigt råd att handla nåt där förut när man var ung och gick i fjällen. Hur som helst var det lyxigt och väldigt trevligt att få ta en folkis i bastun och språka lite med andra vandrare. Sonen bastade nästan dubbelt så länge som jag. 3 liter vatten drack stollen under tiden, och så varvade han med att spola av dig i kallkällan. Resterna av hans förkylning fick sig en rejäl match och var efter en lätt kvällsfeber i stort borta helt morgonen efter! Middagsmatbord delade vi med en trevlig Ericson-ingenjör från Solna. Eller ja, egentligen var han ju från Värmland. Vi satt och språkade om järnvägsprojekt, samhällsutvecling, kollektivtrafik och omvärldsläge ända till tiotiden innan det var läggdags.

Förnödenhetsleverans till Sylarnas fjällstation

På morgonen när vi ätit frukost och städat oss ur rummet traskade vi upp på Fruntimmersklumpen. Ryggorna fick följa med upp till åsryggen som går över till Herrklumpen där vi packade iordning mina två sidofickor till toppturssäckar. Storslagen vy och en Varma koppen i lä bakom en klippavsats var vad toppen erbjöd innan vi gick ner till ryggsäcksgömman igen. Där gjordes fjällturens obligatoriska snögubbe i en bäckravin som snön låg kvar i.

Heter han Ragnar måntro? 

Nordöstsluttningen på Fruntimmersklumpen ner mot Långsjöarna är oerhört vacker och lättgådd. Som vanligt när man kommer bort från lederna lite så blir djurlivet ett helt annat. Ripor, en hökuggla och i princip allt annat som kan fotograferas fastnade på bild efter lite smygande och ålande från sonens sida.

Väl nere vid sjöarna fortsatte vi upp på Östra Endalsfjället där vi gick i bas vid en liten bäck med vacker utsikt bort mot Handölans dalgång och Vålådalens nationalpark.

Tjallingklumpen och Gåsen.

Jag måste säga att fjällen är helt fantastiska (som om det nu skulle vara nåt nytt, det tycker väl varenda människa...). Det finns nåt för de flesta. Lederna och stugorna gör att även den som inte är så van får fantastiska upplevelser och enkelt trevligt boende. De som vi, som helst går oledat har rejält med vidder att göra det på. Just Jämtlandsfjällen är dessutom väldigt lätttilgängliga och ganska snälla att gå i så de lämpar sig bra för familjeturer med barn. Lederna är oftast lite för befolkade och faktiskt ofta jobbiga att gå på tycker jag. Steniga och blöta partier på led tar mer på krafterna än att gå oledat många gånger. Om inte annat för att man låser sig mentalt vid den där stigen som ibland känns som en upptrampad motorväg. Men visst. Ofta går det ju att gå fort på led och har man bråttom är det ju bra. Sen passar det mig bra att de flesta fjällbesökare håller sig på lederna mellan stugorna. Då blir det inte så trångt för oss andra :-) Inte så att jag är folkskygg. Snarare tvärsom. Det är trevligt att träffa på folk på fjället, men kanske några då och då och inte alla hela tiden. För att våra fjällområden fortsätter att locka många besökare ser jag som oerhört viktigt. Det ger en medvetenhet om vår natur och jag tror att om inte tillräckligt många tycker att den är viktig så kommer den snart att försvinna till förmån för andra former av exploatering. Frågan är bara hur man gör fjällvärlden tillgänglig för många samtidigt som man bevarar ödsligheten i detta vildmarks- och kulturlandskap som det ju faktiskt är. För samerna och deras rennäring är ju också en viktig del i den ibland lite kluriga ekvation som det innebär att samsas om samma mark.

Sista dagens vandring tillbaka till Storulvån skedde också utanför lederna då vi valde att gå öster om Spåimetjålte och Lill-Ulvåfjället för att slutligen diagonala ner mot leden vid bron över Stor-Ulvån. Vi konstaterade att min gamla karta från tidigt 90-tal inte var helt up-to-date avseende rengärdena. Som tur stod fjällen kvar på samma plats som förut så det gick ju bra ändå ;-) Även denna dagsetapp var väldigt lättgången och verkligen rekomenderas den som vill göra triangeln vid sidan av led. Stålbron över ån var ingen höjdare tyckte hunden Tilja kan jag ju säga. Vi prövade några meter men det svajjade och man såg ju rätt igenom det hemska gallret som skar in i tassarna. Vi vände och gick över på stenarna istället. Tilja är ingen fantast av vatten heller, men att kort bit behöva vada till magen var i alla fall bättre än bron. Framme vid stationen väntade 3 nya bäddar i gamla stationen och trerätters middag efter en dryg timme i bastun. Livet i fjällvärlden kan verkligen vara hårt ibland ;-p Tanken med lyxet på slutet var väl att dels just lyxa lite så här i slutet av semestern och dels vara utvilade inför 10 timmarsbilfärden hem.

Grädde på moset fick vi också på Storulvån. På kvällen var det en föreläsning av Lars Larsson, en journalist som driver ett forskningsprojekt och gör resor i Sven Hedins fotspår. En mycket bra och intressant avslutning på fjällvistelsen!

Lars Larsson föreläser.

Väl hemma igen närmar sig nu vardagen med stormsteg. Men det går ju bra att sova ute för det. Så fler äventyr lär det garanterat bli!

God tur !