Träden står stora och ståtliga kring oss i skogen. Resliga och yviga. Ändå är de ännu mycket större än vi vanligtvis ser. Under marken breder ett virrvar av rötter ut sig.
En talls rotsystem kan ha en diameter som är lika stor som trädet är högt.
De finns överallt, men det är nästan bara på stigarna som vi ser dem. På den vältrampade skogsstigen bland granarna känns det ibland nästan som att det bara är rötter man går på. En vägbeläggning av granrot.
Andra gånger slingrar de sig över markens stenar och ojämnheter likt en orm.
Vissa rötter blir särskilt utsatta och vackert slitna för de råkar ligga där man bara måste sätta foten för att komma fram.
Känner man med handen på sådana rötter känns de som om någon pollerat dem. Kanske kan man säga att det är det som hänt. Alla vi vandrare som långsamt, långsamt tillsammans med väder och vind polerat just den biten natur under kanske så länge som 100 år. Kanske ännu längre.
Andra rötter fyller en praktisk funktion längs stigen. Som det här tallrotshandtaget i branten upp mot grottan vid Gammbodarna. Det sitter där så inbjudande precis där man måste häva sig upp nästan en meter i ett enda steg till nästa avsats.
Ibland faller träden och rotstystemet blir till en vakande drake som tonar upp sig bredvid stigen.
Inför rotdraken är det svårt att inte känns stor respekt för de krafter naturen besitter. Tänk den vind som outtröttligt slitit år efter år, årtionden efter årtionden i denna furas krona. Och tänk den kraft och seghet som gjorde att trädet ändå stod emot alla år. Alla årtionden. Tillslut segrade dock vinden. Men i trädets ställe reste sig draken och den kommer stå vakt över sin fallna stam och krona i många, många år ännu.
När man tittar nära på en tjock gammal granrot kan man riktigt se den vresighet som utgör grunden för trädets styrka och motståndskraft. En vresig tjurighet alla som huggit upp en tjärvedsstubbe någon gång känt av och kanske svurit lite över.
Svurit har vi också alla gjort när vi varit oförsiktiga och stukat oss när vi trampat snett eller snubblat på stigens rötter.
Men vi ska inte svära över träden och dess rötter. Vi ska känna glädje och tacksamhet. Vi ska röra oss lite mer försiktigt bara så vi kommer fram helskinnade till tjärstubben. Vi ska spotta i näven och tyst jobba på med yxan. Då kommer kaffet snart att koka över på det där efterlängtade sättet och vi kan tyst sitta och njuta av ynnesten att ibland få gå in i skogen. Ynnesten att få njuta av stillheten och ron i slutet av stigen. Den med alla rötterna.
Så ta tid på er att verkligen se på trädens rötter ibland. De är fantastiskt vackra. Och stigen är platsen där vi kan se dem....
God tur!
Att vara den enda medlemmen i östgötasektionen av SKNFS, (Siggebo-Klosters Naturfilosofiska Sällskap) förpliktigar... ;-p
God tur!