Lill-Kajkan och Stora Blå på väg nordvästut längs Bastavagge. Foto: B

Hur gick det för Stora Blå i Sarek är det kanske några som undrar nu efter förra inlägget. Stora Blå, det är ryggan det :-) Jo, det gick lysande. Visst tog det två dagars vandring innan jag lyckats ställa in den som jag ville ha den, men sen satt den som en smäck! Lätt och skön att bära. Det skall dock modifieras lite detaljer när jag kommer hem: en plutt-plastdragkedja i yttre topplocket(som jag borde räknat ut med xxxxxxx och en bit krita att den inte skulle hålla) ska bytas, lockets stängningsremmar ska förlängas och fästas i ramen, inte i tyget, precis som på originalen, och lite annat småkrafs. På det hela är jag mycket nöjd! Återkommer längre ner till lite mer om ryggsäcken tror jag. ( Inläggen växer liksom fram efterhand de skrivs så jag vet inte riktigt just nu vad som kommer stå längre ner...)

I strålande sol klev vi i alla fall av bussen i Kebnats för båt till Salto.

Se! Kan ni skymta ögonstenen där framme på fördäck!! Precis framför den förliga trappstegen sticker den upp!

Väl i Saltoloukta stannade vi och åt matsalslunch innan vi gav oss av. Redan där gav tramsdragkedjan i topplocket upp. I min iver att återanvända gammalt material som jag har liggande hemma och under viss tidspress för att hinna klar till turen satte jag dit det jag hade: en lite finlemmad plastdragkedja mer lämpad för en lätt cocktailklänning än en ryggsäck. 

Topplockets innehåll fick alltihopa flytta in i en liten drybag och så snörde jag ihop öppningen med en snörstump (som man ALLTID ska ha i byxfickan!) som sedan låstes medelst ett dubbelt halvslag och en kärringknut i ramen. Höll sakerna där de skulle vara, ändå enkelt att komma in i och så blev det en utmärkt plats för att torka strumpor och sockor! Men ok då. Givetvis användes inte topplocket i den utsträckning de normalt görs när man är på tur. Men det gjorde ju inte så mycket. Det fans gott om plats på andra ställen...

Från Salto traskade vi Kungsleden ner mot Sitojaure. En ganska trist och själafattig sträcka enligt min mening. Men vädret var ju i alla fall bra! Tills vi vek av ner mot Ribakluokta. Då öppnade sig himlens portar och släpte ut allt sitt vatten på en gång. Med dunder och brak. Som tur var var det ju nerför och bara några kilometer. Bilden nedan är tagen i hällande regn och åska. Klumparna strax bakom det magiska ljuset är Skämmabakte.

Väl nere vid sjön utspisades middag i tältet medan regnet drog bort. Sedan tvagning i den 21-gradiga Sitojaure! Det var en fröjd att bada må ni tro. Samen som kör båten upp till Rinim var också ner och badade. Han bjöd in oss i sin halvfärdiga men fungerande och varma bastu, vilket vi givetvis tackade ja till.

Skumpig båtfärd i strålande väder upp till Rinim.

Väl iland var vi i själva Sarek. Första gången för S, B och Stora Blå. Andra gången för mig. Fast det var noga räknat 23 år sedan sist.

Runt kröken på bilden ovan ligger Bastavagge. En mil lätt uppför först. Sedan lika ungefär lika långt lätt nedför. Fin och lätt vandring. 4 vad. Det första var väl det svåraste men under de förhållanden vi hade var det inte särskilt märkvärdigt det heller. 

Stora Blå i färd med att vada en iskall glaciärjokk. Foto: S

Det är ju lite klurigt det där med vadförhållanden. Kan ju skilja avsevärt på bara några timmar. 

Tricket med vad är ju som ni ju vet att hitta det grundaste och framför allt minst strömmande stället. Och så lite livsviktiga smådetaljer: nåt på fötterna, knäppa upp ryggsäckens alla höftbälten/ bröstspännen/ slacka axelremmarna något, gå något motströms och ha en stödkäpp/stav osv.

Här ovan valde vi att vada vid ett tillfälle. Det är lite svårt att se hur mycket vatten det är i den översta vänstra fåran, men det var inte mer än att man gick över med kängorna på. Både ovan och nedan dessa förgreningar var det bara en strömfåra. Ganska djup; en liten bit över knäna, och rätt strid. Så här valde vi att gå:

Respektive vattenpassage var ungefär 7-8 meter. Det är skönt att få vila lite mellan liksom. Ladda om, låta fötterna vakna till liv igen och ges bra möjlighet att ångra sig. För det svåraste med vaden är nog att bestämma sig för att avbryta och vända om när man väl börjat. Visserligen ska man inte vela när man väl är i vattnet, men när man når en viss brytpunkt i strömhastighet och vattendjup skall men inte fortsätta. Utan vänd om. Men det är svårt. Jag har inte ”lyckats” göra det än. Fast jag kanske borde vid något enstaka tillfälle.

Var ovan nämnda brytpunkt går är givetvis individuell. Allt utifrån benlängd, balans, styrka och uthållighet. Och erfarenhet. Och enda sättet att få erfarenhet är givetvis: att vada mycket! Alltså bör man ha funderat lite kring det här innan man börjar. Riskbedömning. Omfallsplanering. Och sånt. (Vad händer om jag ramlar? Vad blir konsekvenserna om ryggsäcken hamnar under vatten? Var har jag kängor och byxor? Vad händer om ryggan spolas iväg?) Nåja. Har ju skrivit lite förut om riskmedvetenhet och bedömning i ett annat inlägg, som man kommer till om man klickar här => https://www.utsidan.se/blogs/nyingensblogg/forberedelser.htm

Där... gå där vet ja!!! ;-D Foto: S

Nog om vad nu. 

När vi kommit upp i Bastevagge tänkte vi oss ”runt hörnet” ner sydväst ut en sväng i passet vid Snavvavagge för att blicka ut över Rapaselet. Dagsetappens längd gjorde att vi hamnade på platån ovanför Spökstenen med utblick över norra Rapadalen. En väldigt vacker plats! Rekomenderas. 

Vädret dagen efter bjöd på låga moln och regn till och från så vi skippade fortsättningen upp i passet och vände neråt Skarja istället.

S tog middagsmaten till helt nya nivåer denna gång. På bilden ovan risotto med parmesan och torkad parmaskinka, serverat med ett enkel men lättburen ekologisk Tempranillo... Utsikten bakom är från ovan nämnda platå. Man ska ha det gott i fjällen. Annars kan det vara. Å det är sen gammalt.

Som ni strax kommer märka har jag nu på något glidande sätt övergivit den klassiska kronologiska vandringsberättelsen och istället hamnat i någon form av tematiskt upplägg istället.  Men det är ju så mina tankar löper så ni få stå ut. Och nu kommer det handla lite om finväder och rutiner.  

Och finväder på norrsidan av jokken höjd med renvaktarstugan i Routesvagge innebar i vårt fall kortare dagsetapp och tvätt av kläder. 

På långturer (>5-6 dagar) brukar jag se till att ha något biologiskt nedbrytbart (?!) tvättmedel med och köra en tvätt av främst skjorta, tröja och underkläder. Det bidrar avsevärt till uthålligheten i det långa hela. För visst är det så att i och med att jag går ut i naturen (knepigt uttryck det där... vi är ju en del av den... högmodigt att tro annat!) så innebär det givetvis en annan kom fortnivå än hemma. Det är jag den första att skriva under på, men för mig handlar det om att med enkla medel kunna finnas där i den riktiga naturen länge. Obesvärat. Njutningsfullt. Att komma hem utvilad. Inte slutkörd. För visst klarar man nån vecka eller två genom att pressa sig och leva som en gris. (Inget ont om dessa fantastiska djur... men det är ju ett vedertaget uttryck) Nä. Ordningen på prylarna och ens ”verkningsgrad” (det militärer kallar stridsvärde) ska i slutet av turen vara så lika som möjligt som det var i början. Visst blir man trött i kroppen, men det ska vara på ett kontrollerat sätt och man motverkar det genom anpassning och inbakad vila. Det är en njutningsfull tur. Att gå på tur, till fjälls eller annonstädes har inget med prestation att göra för mig. Mitt friluftsliv handlar nog mer om balans och jämnvikt.

Bilden ovan är från en fikapaus när vi letat oss upp i passet mellan Routestjåhkkå och Boajsatjåhkkå. Hade vädret varit bättre även efter fikat hade vi nog letat upp en tältplats där uppe på 1260 m. Vi hittade åtminstone en som hade funkat hyfsat för vårt stora Kerontält. Har man ett mindre tvåmanstält eller enmanstält är det inga problem att hitta nån liten plätt att bo på där uppe. Om man inte har kravet på den perfekta tältplatsen i alla fall. Och det kan det vara värt för det är vackert vid sjön och glaciärerna där.

En tredje avstickare från vår i övrigt klassiska Bastavagge-Routesvagge färd var kamvandring på Kantberget. Vi gick inte hela vägen upp utan nöjde oss med dryga 1450 m. Upp dit är det visserligen brant men lättgått. Men jobbigt givetvis. Bilden nedan är tagen i nordlig riktning och den närmsta sjön är Nijakreihpejavrasj och i fjärran ser man Suottasjjavrre.

Tror det var Fjällsäkerhetsrådet som beklagade sig över att alla fina fjällbilder med fantastiska förhållanden i sociala media lurade ovana vandrare att ge sig ut felutrustade och oförberedda. Så jag bidrar med några regnbilder också: 

Har pinsamt dålig kroppshållning på det här fotot... fastän jag hade både smör och pengar kvar när det togs. Foto: S

Fast vi hade ju faktiskt inte så mycket regn. Det var någon skvätt då och då men inget som störde nämnvärt. Förutom sista riktiga fjällmorgonen när vi skulle gå de 5 km ner till Akkastugorna. Då regnade ända tills vi kom fram.

Här har Stora Blå också fått regnkläder! Sjön är Boajsajavrasj. Foto: S

Även regnväder bidrar ju till det vackra. Genom regnbågar till exempel. Foto: S

Foto: B

Tillbaka till schyst väder igen. Fast efter ett vad skulle jag tro eftersom handuken hänger på tork på ryggan på bilden ovan.

Och det där är känsligt för mig. Sakerna ska vara i ryggsäcken, inte utanpå tycker jag. Färgad som jag är av människorna och det sammanhang jag lärde mig gå i fjällen med och i. Man fick inte se ut som en Pelikan sa de. Pelikan var man om det hängde saker utanpå säcken och dinglade. Men.... ryggan är ju under vissa förhållanden en utomordentlig torkställning. Så med lätt blossande kinder vågar jag ändå visa upp Stora Blå i torkställningsrollen. 

Men jag måste bara få understryka att sakerna BARA sittet där när de är fuktiga! Sen åker de bums ner i säcken igen!! ;-)

En annan grej med rutiner och hur man beter sig: Vet inte om ni känner igen er, men för oss funkar det så numera att allt har fått sin bestämda plats i tältet varje gång det kommer upp. Och det gäller såväl människa som pryl. Detta ändras ytterst sällan, även om det faktiskt gör det ibland. Tidigare har min rygga legat längst in i stora absidern i Kerontältet och så gjorde även Stora Blå de två första dagarna. Sedan hände något! Stora Blås plats är sedan dess ytterst i absidern. Bs Kajka har flyttat längst in istället. Av någon anledning blev det disponibla utrymmet bättre och det stödjer morgonrutinen lite bättre. Sägas bör också att S har sin rygga i lilla absidern. Hon har ju minst säck.

Stora Blå på sin nya plats.

Och eftersom vi är inne på rutiner så återkopplar jag till resonemanget ovan om uthållighet och bjuder på lite naket: den dagliga tvagningen. Hoppas ytterst sällan över. Bara om väderförhållandena är riktigt usla. Och i så fall aldrig två dagar i rad.

Önskar jag vore den vältränade till vänster i bild. Men så är det ju inte... jag är tydligen tjockisen till höger. Attans! Foto: S

För att inte riskera att framstå som alltför hoppig och osammanhängande framhåller jag nu särskilt att vi fortfarande är på temat rutiner, fast vi byter till mat. 

Hemtorkad mat kör vi till kvällsmat. Vilket ofta innebär att vi blötlägger den vid lunchtid för att korta tillagningstiden på kvällen. Det är det som syns på bilden ovan. (Det är också anledningen att vi genomgående använder flaskor med stor öppning.) Visst, det innebär ofta att vi bär med oss ett knappt kilo vatten extra på eftermiddagen, men det gör inget. Det är definitivt värt det. (I övrigt bär vi naturligtvis inte vatten på fjället om inte kartreken och terrängbedömningen gett vid handen att vi passerar ett vattenlöst område!)

Som jag skrev ovan har S, som är den klart bättre av oss på egenkomponerad mat, tagit det hela till nästa smakmässiga nivå. Nedan puttrar en av turens kulinariska topp tre: köttfärs- och grönsaksgryta i gräddig sås serverad med ris.

Den matmässiga vinnaren var dock kyckling och grönsakswok med kokosmjölkkokt couscous toppad med kokosflan och vitlöksrostade pinjenötter. :-D

Det fina är att det viktmässigt inte blir så mycket tyngre än frystorkat... Det mesta i matväg finns numera att få tag på i pulverform. Men visst kräver det lite förberedelser hemma innan. Men... det är helt klart värt det!

Utan att komma på någon bra övergång till att skriva om tältet gör jag det helt abrupt ändå.

När vi är ute så här alla tre har vi ett HB Keron 3 GT. Egentligen onödigt stort och robust för sommarturer men... de andra tälten vi har är för små. Men vi skulle nog ändå tjäna ett och ett halvt kilo på att ta två av de mindre tälten vi har... Det här väger nämligen 4,5 kg och rymmer inte mindre än två fotbollsplaner och en niohåls golfbana. Typ ;-) Seriöst, det är väldigt rymligt. Vilket är lyxigt och vi kommer nog fortsätta använda det i den här rollen. (Egentligen är det införskaffat för vinterfjällbruk då det är bra med lite mer utrymme kring sig då.)

De nysmorda kängorna står så vackert på vädring i solen!

Angående tältet kan också nämnas att våran Hus & hem-drake Egon den Ohiskelige från Fulufjället har flyttat in och håller ett vakande öga på vår boning.

Nu börjar det bli dags att avsluta det här inlägget och då hoppar jag snabbt in i kronologin igen för det finns en plats till jag vill berätta om. Hmmm... eller om det är på temat avstickare... Ähh hur som helst så var det så att vi på slutet gick upp i passet väster om Akkamassivet till sjön Sjnjuvtjudisjavrasj och sen vidare upp till lilla sjön vid toppen 979. Där var det fint nå ni tro. Även åslandskapet norost ut ner mot Padjelantleden är värt att bevista kan jag lova. På nåt vis förstår man varför det är knökfullt med fornlämningar i området. En liten brasklapp bara. Går man här måste man (om man inte bara rundar Akka) på något sätt förr eller senare vada Suottasjjåhkkå eller Sjnjuvtjudisjåhkkå om man vill in i Sarek. Och dessa vad kan vara vanskliga tror jag om förhållandena inte är väldigt bra. Bara så jag har sagt det. 

Allra sist en bild på vandrarens bästa vän i sin rätta miljö: ett par schysta nysmorda kängor i en av Sareks dalgångar!

God tur, var den än för er!

PS. Har ni inte vandrat i Sarek än... gör det! (Och har ni gjort det: gör det igen!)