Är det midsommar så är det. På fjället likväl som annonstädes. Och på midsommar äter man sill. Och potatis. Precis som på alla våra större helghögtider i det här landet... Så vi gjorde som seden kräver: vi åt sill. Och potatis :-) För det är ju så gott!

Och efter sillen blev det plockmat. Signaturdelikatesser från såväl Säter som Schweiz vankades i form av Gustavskorv och Appenzeller. Oliver och vin utgjorde liksom pricken över i:et.

Nåväl. Vandring var det ju. Närmare bestämt på Fulufjället. 

Vi, S, jag och sonen, for uppöver på onsdagkvällen efter jobbet. S jobb alltså. (Jag var ju ledig hela veckan.) Vi orkade köra upp till någonstans på skogen mellan Sälen och Särna, där vi slog upp tältet vid elvatiden.

Morgonen efter hade vi ju bara en kort bit kvar och kom därför upp till fjälls ganska tidigt på torsdagförmiddagen.

Njupeskär, kanske Fulufjällets mest kända och iögonfallande landmärke. 

Den här bilden fångar också två tydliga karaktäristika från just Fulufjället; det är över lag väldigt platt för att vara ett fjäll och man har ofta utsikt ut över den branta fjällkanten, ner över det omgivande landskapet. I bakgrunden syns Nipfjället till vänster och Städjan till höger.

De enstaka träden som står utspridda här och var ger också egenart åt just Fulufjället.

Filosoferande son vid en kort rast på söndagen, strax innan nedstigning mot Naturrum.

På förra årets vandring i Lapplandsfjällen bar sonen den lilla Kajkan på 55L, och S den större på 75 L. Nu är det tvärs om. Sonen bär numera med lätthet 20 kg i den stora. 

Fjällpipare. (Foto: B)

Gulärla. (Foto: B)

Fjällsjö. Och Ängsull. Eller nåt sånt. Svårt att riktigt säga. (Foto:S)

Häftiga mönster. Är det skrapmärken från inlandsisen?

Vi stannade till vid Rösjöstugorna och fikade på lördagen. Välordnat och snyggt var det. Och en trevlig pratglad värd. 

Alla stugor jag varit vid på Fulufjället är väldigt fina och välskötta faktiskt. Under den här turen stannade vi och rastade i tre stycken. 

Finaste landets fina flagga! Hurra!

Sista nattens tältplats. Det blev nästan helt vindstilla den kvällen från att ha blåst nästan storm övriga dagar. Särskilt på midsommarafton var det väldigt, väldigt blåsigt. Upp runt 20 sekundmeter om man får tro SMHI.

När det blåste som värst kompletterade vi tältspikarna med stenar. Tror dock detta kan vara lite vanskligt då jag inbillar mig att om tältet och därmed stormlinorna, rör sig, så är risken att de senare skavs av. Jag hittade dock inga märken på linorna när jag undersökte dem morgonen efter. Så det kanske inte är så farligt ändå. Nån som har andra erfarenheter?

Mera mat. God mat :-)

Fjällyogatjejen in action.

Och vad vore livet på fjället utan pankaka!?!? Fjällpankaka är för magen, vad karaktärsträd är för själen:

För visst känns det som om en del träd har nåt att berätta för oss!? Karaktärsträden. De som utstrålar urkraft. Budskapet som går fram till mig är i alla fall att människan bara är en parantes i naturen. Vi förorenar, skövlar och förstör. För oss själva. Naturen fanns här innan oss och den kommer finnas här efter oss. Kanske inte på samma sätt som nu, men kvar kommer den finnas. Frågan är bara hur länge vi människor hade tänkt oss åka med på den resan. 

Träden blir liksom själva sinnebilden för den där sega hårdheten som finns i naturen.

Och här i vårt vackra land har vi ju förmånen att allt som oftast ha naturen precis runt knuten... ibland bildligt, men ofta bokstavligt talat. Ungefär som Fulufjället, som ju ligger precis runt knuten för oss som bor lite söderöver..;-)

Så ut på tur gott folk. Där, just runt knuten!