Vår familjemedlem, vandrings- och jaktkamrat, beagletiken Tilja har gått ur tiden.

Jag tror inte på nån himel eller helvete för oss människor, men jag är övertygad att hundarna har en trevlig plats att komma till när de dör. En plats där de får hur mycket torkade grisöron, leverpastej och hundkex som helst. Och alla dagar är åka-till-skogen-med-husse-dagar.

Tidiga anlag för storvilt!?! 

Långåsstigens Tilja hette hon egentligen. Men vi kallade henne Fjonkan. För hon tyckte om att gå och fjonka på gården. Nosa lite här, tugga på nåt litet där eller gå ner i hagen och se hur korna eller hästarna hade det. Ibland slank hon över till grannen Lasses uthus också. 

Typiskt höstfjonk...

Samtidigt som vi fick hem Tilja kom också katten Sotis. De första åren kunde man ibland få se dem så här även om det var ovanligt. Inte för att de inte tyckte om varann utan för att båda var lite enstöriga av sig. Allt som oftast följde dock Sotis med på hundpromenaderna i skogen, och om han var på bushumör sprang han och lade sig i bakhåll för Tilja för att göra överfall när man kom förbi.

Liten hundvalp behöver mycket trygghet... trött husse behöver mycket hundgos...

På skogen ett par tre mil väster om Älvdalen för rätt många år sedan; det gäller att vakta över husse i båten där ute. Vatten är inget vidare! Annat än till att dricka och titta ut över.

-"Till och med jag fattar ju när det är gudomligt vackert..."

Tilja var ju en jakthund. Rådjursren harhund. Precis som beaglar ska vara i min släkt. Även om det naturligtvis begränsar jakten på sitt vis så innebär det också ungefär 2 månader längre jaktsäsong. Man får börja lite tidigare och sluta lite senare. 

Varför får han korv och inte jag?

När vi skaffade Tilja bodde vi på jaktmarken och hade mycket goda förutsättningar för injagning. Och vi var mycket i skogen då, jag och Tilja. Vi visste mycket väl var vi hade våra harar så det var lätt att få upptag. Och som hon höll i! Perfekta fina drev i 3-4 timmar. Oftast har vi ju kommit hem tomhändta men det har nästan aldrig varit Tiljas fel. Hon har alltid varit mycket bättre jägare än jag...

Men det har aldrig gjort så mycket. Tilja har aldrig brytt sig så mycket om hararna när vi väl skjutit nån, utan det är själva jakten som är grejen. Och så är det för oss harjägare också. Så länge hunden får jag är det ok. I övrigt räcker det med nån enstaka skjuten hare om året, mest för att på nåt vis ge hunden ett kvitto på bra jobb. Annars eldar och fikar vi harjägare mest, förhoppningsvis till ljudet av ett klingande hardrev en kall vintermorgon med nysnö.

Tiljas sista jakt i slutet av februari 2017.

Förutom att jaga så tyckte hon mycket om att vandra. Att vara ute och gå med hela flocken och få krypa in i ett tält på kvällen tillsammans, det var nog nästan lika bra som att jaga.

I norska fjällen 2010 eller 2011.

-15 grader i närheten av Storvätteshågna. Lite i kallaste laget var det väl både för hund och barn. Men de klarade sig bra båda två om de bara fick röra på sig ordentligt.Anledningen till att hon ser så eländig ut på bilden är att hon just trampat igenom skaren...

Kontroll av ev kakrester under förra årets fjälltur i Jämtlandstriangeln.

Även om hon var en mycket aktiv hund så är ju hundars natur att sova väldigt mycket. En så där 16 timmar om dygnet får nog ses som normalt, vilket inte ens tonårssonen kommer upp i... och sovplatser hade hon gott om. Vissa soffor fick hon vara i och så hade hon sin sacko (ni vet puffsäcken från 80-talet) och en sån där köpt hundbädd med lite filtar i. Men frågar ni mig så är det här det bästa sättet att sova på: eftermiddagslur på kökssoffan med hunden på benen efter en förmiddag i skogen.

I oktober 2016 blev Tilja dålig och hon fick en stor böld bak i rumpan. Det visade sig vara malignt melanom. Veterinären trodde inte hon hade många veckor kvar, men det var svårt att veta eftersom vi inte visste om det spritt sig än. När provsvaren kom efter nån vecka efter undersökningen så hade hon redan kryat på sig och bölden i rumpan började gå tillbaka, för att så småningom helt försvinna. Vi bestämde att så länge hon var pigg och glad skulle hon få vara kvar. Framme i december var hon så pigg att vi åkte till skogen och jagade igen. Visserligen lite lika länge som förut, hon var nöjd efter en och en halv- två timmar redan, men ändå.

Fram på vårkanten blev så allmäntillståndet åter lite sämre stegvis och vi fick åter på riktigt brottas med den där hemska frågan om när det är dags. Man vill ju inte att hon ska lida. Samtidigt vill man ju ha henne kvar...

Men så den 3 juli Kom den dagen. Jag och Tilja åkte till veterinären en sista gång. Lika roligt som det var den där gången jag åkte och hämtade henne som 8 veckors valp, lika hemskt var det att göra den här resan. 

Men som liten tröst intalar vi oss att det var väl avvägt i tid. Inte för tidigt och inte för sent. 

Tilja är den jag tillbringat mest tid i skog och mark med av alla. Och det har varit fantastika tider! Det kommer vara tomt utan henne...

Jag önskar er, och jag är säker på att Tilja med gör, en god tur varthän den än må föra er!