Statement:
Jag har sagt det förr. Och är nu än mer övertygad. Så jag börjar med det, så är det sagt: Ramryggsäckar är bärmässigt överlägsna allt annat vid vikter runt 20 kg och över!

Min nya kärlek: en kraftigt modifierad Haglöfs Skarja med avtagbara sidofickor från en Berghaus Vulcan. Utomordentligt fantastiskt bra blev den.

 Nu till själva blogginlägget!

Prolog (tänk i svart-vitt och med berättarrösten från en gammal SF-jornalfilm)

”Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor…”
Skolavslutning. Sommarlov. Glada skutta barnen ut till sommarens alla äventyr efter ännu ett avklarat skolår.
Alla åtnjuta dock inte denna ystra fröjd ännu. Hårt måste de vuxna kämpa på bak sina datormaskiner ännu några dagar och i vissa fall veckor innan de också kunna åtnjuta sommarens frihet.
Den unge sonen bleve därför skickad till fjälls några dagar på STF ungdomsläger i väntan på att även föräldrarna skola påbörja sina efterlängtade ferier.

Fjällen. Det sunda livets plats. Fostrande och vederkvickande både för kropp och själ. Det unga gossebarnet spenderade ett par dagar i goda kamraters lag under kunnig ledning av två drivna fjällvaraner. Vandring med övernattning, topptur, vadning och räddningsövningar i kanot stodo på det späckade programmet.
Föräldrarna som inte riktigt kunnat hålla sig ifrån att invänta att semestern på riktigt skullo infinna sig, bilade upp för att möta upp den sommarlovsfryntlige sonen vid lägrets slut. Tillsammans govo sig nu familjen ånyo ut på fjället. En tre-fyra dagar funnos disponibla innan arbete åter skulle fylla delar av familjens vardag.
Någon egentlig plan för turen funnos inte mer än för dess utsträckning i tid. Men detta bekom inte dessa fjällvandrare nämnvärt då de alla voro erfarna friluftsmänniskor och deras utrstning av prima kvalitet. Humör, väder och ork skulle helt enkelt få bestämma!

21-25 juni 2017, Grövelsjön, (färgfilm igen med din egen inre berättarröst igen)

Dag 0 och 1: Uppfärd och ut på fjället
Tisdags kväll. Bilen upp till min mor i Dalarna, där vår vandringskamrat, hunden Tilja, ska få vara. Hon är inte riktigt i skick att följa med den här gången. Vi vuxna sover över för att på onsdags morgon sätta fart mot Grövelsjön. Detta vårt närmsta fjällparadis.

Klockan två var vi framme vid fjällstationen och vår väntande son. En fika och lite planerande senare var vi på väg...

Målet var de små pluttsjöarna i änden av bäcken uppe mellan Digerhøgda, Lifjellet och Sushøgda. Vi valde altså norska sidan. Vädret var som synes mycket bra om än lite väl blåsigt. Rak motvind. Såklart. Men vi skulle ju bara en sådär sex kilometer, och motlutet var ju inte särskilt farligt så på det hela taget var det en mycket trevlig promenad.

Halv sju på kvällen var vi framme och tältet restes. Snabbmackisar, nån smaklös pulversås och falukorv stod på middagsmenyn. Vi brukar köra frystorkad friluftsmat till lunch och hemmagjord friluftsmat av varierande färskhetsgrad till middag. Ska man inte vara ute så länge går det att lyxa med tung färskmat tycker jag. Vi bar 23, 15 resp 13 kg när vi gav oss av.

Andra dagens middag. Serverades med bönpasta och torkade tomater. Såååå gott. 

Någon vecka innan skolavslutningen konstaterades att sonen vuxit ur sina kängor och ett par nya inhandlades. (Han är 13 år och växer bitvis i sådan takt att man antagligen kan se med blotta ögat hur han blir längre, bara man koncentrerar sig.) Påverkad som han är av sin far så ville han ha ett par till skalkängor. I det här fallet ett par Lundhags Vandra High. Problemet med nya sådana är ju som bekant att de behöver gås in ordentligt innan de blir riktigt bra. Risken för skav är ju inledningsvis stor. Ja näst intill garanterad.

Nån mil hann grabben väl gå i dem innan lägret, men han insåg själv att det var för lite och att skavsåren skulle komma. Men vetgirig som han är så bad han att få lära sig tejpa fötter ordentligt innan han åkte på lägret. Så vi gick igenom grunderna och testade lite hemma. 

Några skavsår fick han aldrig. Men väl omdömet av ledarna för lägret att han var extrem noggrann när han lade på tejpen. Likaså var koncentrationen total i tältet när han tejpade sin mors fötter. Och tro mig: snyggare tejpning har jag aldrig sett. Och jag kan ändå skryta med att ha sett ett gäng...

De höll säkert på i en halvtimme...

Dag 2: Mot Storsteintjønnan

I strålande sol och måttlig vind gav vi oss iväg norrut mellan Sus- och Digerhøgda. De första kilometrarna var lätt utför på gångvänlig hårdvall. Det hela liknade rätt mycket själva sinnebilden för perfekt fjälltur.

Vi skulle inte så långt hade vi tänkt; 8-9 km bara, upp till Storsteintjønnan. Samma område som jag bodde vid förra året på min solotur.

Jag tror inte vi gått mer än en halvtimme eller så, förren vi stannade för en kaffe och kaka.

Som den obsevante lagt märke till så figurerar det två olika kök på bilderna. Ett stort Trangia och det lilla Optimus enmansköket ovan. Klart vi hade klarat oss på ett egentligen, men de är bra till lite olika saker och fyller således lite olika syften. Och så gillar jag ju att ha lite redundans. Säkerhet. Ja, ni som läst mina tidigare inlägg vet hur jag resonerar. Men hur som helst, köken: Optimusköket är i mitt tycke odugligt att laga mat på men fantastiskt att koka vatten med och att bära på. Trangiat är lite segare men på det kan man ju laga riktig mat och byttorna är stora nog för tre portioner. Men så är det ju både stort och tungt. Men kombinationen är klockren, tycker jag. Frukost och middag på Trangiat och fika och vatten till pås-lunchen på Optimuset.                                                 Går jag solotur vår, sommaren och höst har jag givetvis bara ett kök med, det räcker, men i vintras hade jag två kök fast jag var själv. På vinterfjället måste man ju som bekant ha marginalerna på sin sida hela tiden så då tar jag hellre det säkra före det osäkra. Och bär/drar några hundra gram extra.

När vi var nästan nere vid Grøvelåa käkade vi lunch och sov middag i solen. Det är sååååå skönt att sjunka in i drömlandet så där en kvart-tjugo minuter efter maten ibland. Oavsett om det är på en kökssoffa eller på ett liggunderlag till fjälls.

Någon vaknade lite innan de andra två och förevigade det hela...

Turens enda vad genomfördes när vi kom ner till Grøvelåa Detta var en av de saker som sonen övat på under sitt läger och han var noga med att berätta allt han lärt sig för att säkerställa att vi gjorde rätt. "Triangelvad" var en för mig ny metod som han lärt sig, så han fick instruera och så testade vi. Visserligen var det ett grunt och snällt vad så det var inga problem att gå över själv, med det är ju alltid kul att testa nytt. I synnerhet om man får lära sig av sonen! Det hela går ut på att man står efter varann i triangelform så att bakomvarande stödjer framförvarande med en hand på axeln. På så sätt stabiliseras alla och dessutom bryts strömmen något för de som går längre bak. Det är dock svårt att göra med ryggsäck på den främsta personen.

Så jag fick gå över med min rygga först. Och sen tillbaka till de andra för att ingå i triangeln. Och fjällbäckar och sjöar är som bekant kalla... som tur var värmde solen skönt så fort man kom upp igen.

Dock var det inte kallare än att den i fjällen obligatoriska tvagningen genomfördes varje dag. Men det var bara en dag som vädret inbjöd till ett helt dopp.

"Dalkarl i motljus" hade den hetat om det varit en målning av Anders Zorn

Fjällyoga är ju populärt nuförtiden

Dag 3: Midsommarafton.

Ingenstans är väl vattnet så klart som i en fjällsjö

Midsommaraftonens morgon var gudonligt vacker; solnoch nästan helt vindstilla bitvis. Terrängen vid Storsteintjønnan är lite besvärlig med småkullar, block, rikligt med dvärg- och fjällbjörk. 

Träd är facsinerande. Se bara på den här fjällbjörken. Stammen var helt uppfläkt och sprucken. Och bitvis rutten. Men levde gjorde det ändå. Äkta seghet.

Roligt att caf'ekedjan Ryggsäcken börjat sprida sig såpass i fjällkedjan. Man hittar ett fik nästan bak varje sten nuförtiden. Här ett som låg en bit upp på Revlingklettens sydost sluttning.

Väl framme vid dagens etappmål; Røa, ån mellan Rønsjøen och Grövelsjön, var det väderomslag på gång. Efter ett snabbt dopp blev det en klassisk SOS med tillbehör till förrätt.

Huvudrätten var också den av enklare slag; lite halloumi och ölkorv som var kvar från dagen innan.

Vi hade köpt ett fiskekort för Femundsmarka nationalpark och vi hade ett litet teleskopspö med så grabbben gick och kastade lite. Starx därpå blev det ett himla liv nere vid vattnet och han kom upp med en liten öring.

Den glupska fisken hade svalt hela trekroken och fick bli avmed huvudet för att den skulle kunna lösgöras. Sen fick den ligga lite ourtagen medan han fiskade vidare. När han senare skulle ta ur öringen och höll den som brukligt är ungefär som man håller en korv med bröd för att öppna upp buken nerifrån så slant hela fisken ur handen. Ner i ån. På nytt ett himla liv nerifrån vattnet och en moloken son kom snart traskandes.

Klockan nio var det läggdags och snart sov vi alla gott till regnsmattret mot tältduken.

Dag 4: Tillbaka mot fjällstationen

Morgonregn i fjällen är inte någon av mina favoriter. Men som bekant en inte helt ovanlig företeelse. Midsommardagen började så. Och så höll det i sig till fem tiden på eftermiddagen då det sprack upp och blev soligt och fint igen. Men det visste vi ju inte då, på morgonen.

På med regnkläder. Göra lite mer av packandet inne i tältet. Vårat HB Nallo 3GT är föredömligt rymligt för sådana övningar. Inga problem att stöka runt tre personer där inne med ryggsäckar och allt. Till den facila vikten av 3,6 kg.

Soppmellis på ett av de otaliga Caf'e Ryggsäcken. Som synes hade lokalföreningen av VandringskängornasRiksförbund styrelsemöte där samtidigt

Uppför Sylvola. Nedför Sylvola. Ner mot norra änden av Grövelsjön. Fjällnära skog är vär rätt epitet på terrängtypen nere i dalen där. Leden var dock rätt ok på vägen ner norrifrån och riktigt bra på väg upp för Salsfjellet.

 Väl ovanför trädgränsen igenfick vi god överblick över terrängen vi just korsat. Den meandrande ån som rinner ut i sjön på bilden är Grøvelåa och omedelbart bortom den kan man skymta Røas utlopp, fast det ser mer ut som en vägsnutt. Det är i alla fall det ljusa strecket ovanför den övre kroken på Grøvelåa.

Det regniga vädret höll i sig hela dagen och frågan var om vi skulle stanna på fjället och sova sista natten eller gå ner till fjällstationen och ta ett rum. Vi ville i vilket fall komma iväg tidigt på söndagen eftersom hela dagen mer eller mindre skulle tillbringas i bilen. Så om vi bestämde oss för fjällalternativet skulle lägerplatsen få bli någonstans vid riksgränsen och renstaketet nedanför Sjøhøgda/ Sjöhöjden.

Det här lunchstället hade uppkoppling! 

När vi rundade Sjøhøgda Regnade det fortfarande. Faktiskt ännu mer än tidigare. Så vi åt upp det sista godiset i form av en efterlängtad Japp och fattade beslutet att lyxa på fjällstationen.

Oppigårds, om gottegrisen själv får välja....

Rävlingen då, frågar sig ju vän av ordning. Hittills har det handlat om fjäll och borttappad fisk. Och ramryggsäcken är berörd. Men inte Rävlingen.

Jo forstår ni. En kväll när S satt och kikade på kartan fick hon syn på Riksröse 142 med det fantasiäggande namnet Rävlingvålröset. -"Vad i hela friden är en Rävling?" utbrast hon. Vi skojade lite om det men det föll snabbt i glömska. Tills jag i bilen hem i backarna ner innan Idre kom på det! Självklart vet jag ju hur en Rävling ser ut!

Det obestämbara hundliknande djuret med två eller fler ben som jag använder som "bomärke" är numera inte obestämt! Det är ju en Rävling! Syns ju på långt håll egentligen. Eller hur!?!

Epilog

Som ett led i mitt missionerande för ramryggsäckens förträfflighet så erbjuder jag mig att fixa till din gamla ramrygga med ”nytt”, eller i alla fall bättre, bärsystem (har två kvar) till sjävkostnadspris och frakt. Borde hamna på en 5-600 kr totalt. Skicka ett Meddelande här så gör vi upp om detaljer.

Vill man läsa mer om den rygga jag bar nu finns det ett inlägg från förra året här: https://www.utsidan.se/blogs/nyingensblogg/index.htm?date=2016-06-01 

Det var det det. (Vad konstigt det blir när man skriver talspråk ibland...) Nu ska jag klura ut vad man kan göra på semestern när man inte är i fjällen. Jag var nämligen den lyckligt lottade delen av de två stackars vuxna som inte behövde tillbaka till jobbet efter den här fjällturen :-)

Så till nästa gång: God tur och hoppas ni också får semester snart!