Så många saker påverkar hur en tur blir. Väder, platsen, utrustningen, omständigheterna, humöret och vem man delar upplevelsen med. Här kommer den första av tre turer med tre olika personer.

Min dotter

Det var slutet på oktober och den där råa kylan kring nollan på termometern hade anlänt. Den råkylan som kryper in under alla varma tyglager och ger ett litet hurv mot huden. Och dottern (8år) och jag tänkte oss en alldeles egen tur ut i Kilsbergsnaturen. En tur i Råmossens naturreservat. Den marmorerade sockerkakan var bakad och nedpackad, varm choklad skvalpade i termosarna och påsen med torkade godsaker från trädgården var påfylld. En tur med Lovisa måste innehålla go’fika och lite lyx, så är det bara.

När vi traskade in längs stigen runt Råmossen kunde vi snart konstatera att det skulle bli en spännande tur. Väder,vind och brand, hade gjort sitt och träden låg som plockepinn i skogen och över stigen. Bättre än alla lek- och busland konstaterade vi och klättrade glatt över, under och genom stockar och grenar. (och naturligtvis med försiktighet och koll på ev ytterligare risker för fallande träd!)

En tur med Lovisa blir så mycket mer än bara en naturupplevelse. Vi lekte stigkurragömma*, har ni gjort det någon gång? Vi berättade vartannatord- sagor, och varannanmening-sagor tills vi kiknade av skratt. Så tokiga sagor det blev. Har ni hört sådana förut? Och visste ni förresten att tomtens skägg hängde på tork mitt i skogen?

En slänt med mossbelupna stenar var en sovsal för skogstroll, som verkligen behövde borsta håret!  Och Lovisa höll ett långt tal från trollkungens talarstol, på trollspråket, för att be om att de skulle bevara oss på vår färd genom skogen.

Talet belönades med årets första snöfall, några vita svävare singlade genom luften och landade på mössor och jackor innan de snabbt försvann igen. Och plötsligt hoppade Lovisa skrattande omkring i sjunkmossa… moss-skogens motsvarighet till kvicksand.

Skogen pratade med oss den här dagen. Vinden och alla trädfällen gjorde att det gnekade, knakade, knäckte och susade lite varstans. Som skogens egna körsångare. Stigen är 3,5km lång (4km om vi räknar in att stigkurragömman villade oss in på en kort omväg på en anslutningsstig). Det är lagom med ungefär tre fikaraster på den vägen, eller hur? I en solglimt mellan träden, under ett överhäng på ett flyttblock och sist i den mjuka mossan längs stigen. På den sista fikastunden sammanfattade Lovisa enkelt effekten av varm choklad: ”värmen rinner faktiskt ned i benen också”. 

På upploppet, när vi gick i ballongens snöre (för ni förstår, stigen ser ut som en ballong i ett snöre; från parkeringen till rundslingan är snöret, och själva rundslingan är ballongen), och vi visste att nu var det snart slut, utbrast dotera mi i ett ”jag vill inte att turen ska ta slut, jag vill bo här ute i skogen” och så svängde hon resolut rakt ut i skogen istället för att följa stigen. Och jag kan inte annat än hålla med henne. Vi hade haft en riktigt härlig tur tillsammans.

*Stigkurragömma: En person står still på stigen och räknar, till 20 är oftast lagom. De andra springer och gömmer sig. Gömslena måste kunna hittas från stigen och vara i stigens färdriktning. Den som letar måste gå längs stigen.