De svenska soldaterna brände alla gårdar i nordöstra Skåne som hämnd för deras stöd till Snapphanarna.

Sporrakullas gård låg var i fara men ägaren lurade soldaterna genom att tända eld på stora rishögar.

Soldaterna trodde att gården redan brann och vände om. 

Sporrakulla blev därmed en av få gårdar som klarade sig och fick en mytisk status.

De djupa skogarna och de många sjöarna skapade en perfekt miljö för Snapphanarna. Den mytomspunna gerillarörelsen som gäckade den svenske kungen. Beväpnade med räfflade gevär och list gjordes överraskande anfall mot den svenska armén. Mest känt är Loshultkuppen. Snapphanarna tillsammans med upproriska bönder från Göinge och Småland rånade den svenska krigskassan.

250 vagnar fyllda med mynt och värdeföremål rövades av Snapphanarna. Kanske Sveriges största rånkupp genom tiderna. Bytet var dem övermäktigt och spreds ut bland den fattiga allmogen, som plötsligt blev tämligen rika. 

Det mesta av bytet återfanns aldrig och är fortfarande nedgrävt i skogarna kring Skåneleden.

Snapphaneprästen

Det sägs att prästen i Emmislöv, Mogen Pedersen, låg bakom Loshult-kuppen. Under sina gudstjänster hade han uppviglat bönderna och som präst hade han inside - information om den kungliga karavanen. Men ”rättvisan” nådde aldrig prästen som dog innan rättegången började. Kanske ligger mynten under lager av makadam på banvallen vi vandrar på.

Hjälte eller terrorist?

Synen på Snapphanar som enbart frihetstörstande bönder har förändrats men kommunerna i nordöstra Skåne låter partisanarmén bli grunden för deras besöksnäring.

Östra Göinge kallas för Skånes lunga och det är ingen överdrift. Den regnmättade luften svalkar skönt när vi går på banvallar och skogsstigar.

Vår helgvandring gick mellan Arkelstorp och Breanäs. Däremellan passerade vi Immeln, Sibbhult och Sporrakullagården.

Det är en ny sträckning av Skåneleden, för i år. 

Vi går på den gamla nedlagda banvallen. Passerar stationshus och pietetsfullt renoverade banvaktsstugor.

Ja, det fanns en tid när Sverige var översållat med järnvägsspår, även till mindre samhällen. Tågtrafiken tillkom främst för industrins önskemål och Göinge hade den åtråvärda svarta Diabasen.

Från Sibbhult valde vi att gå på små skogsvägar till Sporrekulla gård som var bebodd fram till 1964.

Stockarna är grånade av väder men i förvånansvärt gott skick. 

Det kärnvirket finns inte längre. 

Upp och ner över stigar längs mossbelupen trollskog.

Återigen syns Immeln och semesterparadiset Breanäs, i det som kallas Sveriges sydligaste vildmark. Vattnet är mörkt av hummus men känns lent mot våra kroppar.

En pensionerad fiskare satt sig ned vid vårt bord och berättade historier till långt in på småtimmarna.

Trakterna kring Immeln var vildmark utan vägar och transporten skedde  främst över sjön.

Tunnbindaren var på väg hem över isen till Breanäs, när han hörde ylandet från vargflocken. 

Han släppte loss hästen och gömde sig i en upp och nedvänd tunna. 

En varg lyckades pressa in sin nos genom en springa i tunnan. 

Hantverkaren högg huvudet av vargen och den utsvultna flocken kalasade på kroppen.

Snapphanetrakterna är fyllda av spännande myter och har skapat författare som nobelpristagaren, Harry Martinson.

Stort tack till Nils Olof Nilsland som arrangerade vandringen och till alla andra som höll gott humör trots regnet.

Tack till dig okända kvinna som visade små skogsvägar och stigar mot Sporrakullagården.

Tack till Kim Kimselius och Anders Blidberg, för inspiration.

Text: Anders Hermansson

Foto: Anders Hermansson & Nils Olof Nilsland

Fakta: Vi gick Skåneleden etapperna; 8, 9 och 10.