Minnen...

Jag minns då jag var liten och familjen skulle natta över i båten en natt. Min far var/är en rastlös natur och skulle prompt ut för att få vakna med soluppgången. Min mor var en sällsamt foglig kvinna och ställde sig därför och bakade bullar och hällde kaffe och choklad, till oss barn, på termosar. Vi hade trots allt redan ätit middag så det fanns inte mycket tid kvar av kvällen. Man ska ju hinna åka en bit också för att inte känna att man 'bara' är runt knuten. Nu hade vi ju det inte så särskilt gott ställ, som man säger, och då tanken på morgonkylan och daggen kom upp såg vi nästan bokstavligen hur husets herre började falla in i misströstan om att få vakna till solens första strålar. Men min mor var, som sagt, en sällsam kvinna; hon föste bestämt ut honom och oss att packa båten med maten.