Planen var att det skulle bli en njutningsvandring, där var dag skulle levas och vandras utan tidspress eller måsten. Jag köpte därför en enkelbiljett i liggvagn på tåg upp till Kramfors. Jag hade sett att bussförbindelser till ledstarten vid Hornöbron inte var de bästa, oavsett varifrån man går av tåget men tänkte att det löser sig säkert. När jag gick av tåget vid Kramfors 4.50 på morgonen var det med endast ett fåtal andra resenärer och ingen av dem skulle åt mitt håll. Kramfors sov. Det var tyst och ödsligt. Vad gör jag nu 3,5 mil från ledstarten? Ska jag börja gå dit på en tråkig asfaltsväg? Ska jag vänta till dess att Kramforsborna vaknar och försöka lifta? Nej. Jag var ivrig. Jag ville börja min vandring på Höga kustenleden NU. Jag ringde till taxi och med en mycket tillmötesgående taxichaufför kom vi överens om ett rimligt pris för resan. Det är första gången jag åkt taxi till en vandring men det finns en första gång för allt. ;)

Den vänliga taxichauffören släppte av mig vid Hornöbron där jag åt frukost innan jag började min vandring på Höga kustenleden. När jag gick de första stegen kände jag glädje och tillfredställelse över att äntligen vara där och att ha hela vandringsäventyret framför mig. Jag kände vandringslycka. :)

Den fösta kilometern av leden var på en fin stig som snart passerade under Höga kustenbron. Lite kul att få uppleva bron underifrån. Vyer jag sett tidigare är ju annars mest ovanifrån i olika vinklar. Leden fortsatte sedan på bilväg en sträcka och över en längre bro innan den åter vek av på en mindre stig. Jag fick nu känna på den första stigningen uppför. Pulsen steg och musklerna fick jobba. Härligt! Efter ett par kilometer letade sig leden nedför igen och snart vandrade jag längs kustlinjen. En längtan efter att ta ett dopp infann sig. Då det inte fanns mänsklig aktivitet i närheten kastade jag av mig packningen och kläderna och tog vandringens första dopp. Lycka! Därefter intog jag frukost nummer två innan jag fortsatte vandringen på leden som åter snart började stiga uppför.

Naturen var omväxlande och trollik. På topparna av bergen var vindpinade barrträd dominerande. I sluttningarna var det mattor av ljung och den härliga ljungdoften gjorde mig nästan yr. I dalarna var det mer tät vegetation med bland annat den förtrollande trolldruvan som med sina glänsande svarta bär inbjuder till att smakas på. Förr trodde man att bären motverkade att drabbas av pesten och det kanske man på sätt och vis kan säga. Den som åt bären hann troligen inte dö i pesten utan dog kanske istället dessförinnan av själva bäret då växten är mycket giftig.

Jag nådde fram till orten Sör-Lövvik där det skulle finnas möjlighet att proviantera och att fylla på dricksvatten men jag missade detta och fick istället knacka på vid ett hus längre bort längs leden för att be om vatten. En mycket trevlig och pratglad äldre man öppnade. Han fyllde mer än gärna på mina vattenflaskor, ville bjuda in mig på kaffe och kakor. Det var lockande men vandringen lockade mer och jag ville vidare.

Jag fortsatte vandringen och gjorde en avstickare från leden upp på berget Valkallen. Helskotta vad brant det var och med över 15 kilo på ryggen fick jag nog dubbel maxpuls… eller det kändes i alla fall som det. Jag fick flera gånger stanna och bara andas. Det kom ett gäng ungdomar utan packning som studsade förbi mig och jag låtsades stå och beundra utsikten fast jag i själva verket försökte få kontroll på hjärta och lungor. Jag tror att ungdomarna genomskådade mig för de tittade lite oroligt åt mitt håll och sa något om min tunga ryggsäck. Sedan fick jag se att även ungdomarna själva stod och hämtade andan lite längre upp och då kändes det som om min kondition fick lite upprättelse. :)

När jag kom upp på berget, 240 möh, var det en fantastisk utsikt trots att det var regntunga moln åt alla håll. Jag slängde av mig ryggsäcken och kängorna och bara njöt av utsikt, endorfiner och den frid som infinner sig efter en tuffare vandringsstrapats. Jag lagade min lunch, åt och njöt. Regnmolnen närmade sig och snart började dropparna falla. 

Tur i oturen fanns det en väldigt fin toppstuga på berget, där jag gick in. Jag lade mig på soffan och somnade till ljudet av ösregn på stugtaket. När jag vaknade efter någon timma hade regnet dragit vidare och det var åter solsken. Vandringen fortsatte nu nedför andra sidan berget och snart var jag ute på leden igen. Det var ganska lättvandrat och kilometrarna rasade iväg snabbt.

Efter en stund vandrade jag över ett klapperstensfält och snart var jag åter ner vid kustlinjen. Det var lite svårvandrat bland stenar som inte ville ligga helt stilla. Hal mossa och slipprig lav på stenarna fick avgöra tempot. Utsikten mot havet fick mig att börja längta efter att slå läger. Kroppen började kännas lite mör och magen sugen på mat. Det började alltså bli dags att spana efter tältplats.  

Jag tycker att detta med lägerplats är viktigt vid vandring. Det ska vara en naturskön och enslig plats, vara tältvänligt och finnas bra vatten för olika ändamål och helst finnas badmöjligheter. Inte helt enkelt att alltid uppfylla mina krav men med lite sökande brukar en sådan plats till slut infinna sig. Så blev det också denna gång. Den perfekta lägerplatsen infann sig. Jag satte upp tältet, badade och lagade middag som jag intog. Sedan satt jag på klipporna en lång stund och bara njöt av att vara där. Detta är en riktigt stor godbit i livet och en underbar livskvalitet! :)

När det började mörkna kröp jag in i tältet och somnade till vågskvalp. Vaknade några gånger av att vinden friskade i och vågorna tilltog i styrka. När morgonen infann sig kände jag mig skönt muskelöm i kroppen men pigg och redo för en ny vandringsdag. När jag skulle gå ur tältet knakade det till oroväckande i det ena knät och en knivskarp smärta infann sig. Attans! Vad var nu detta!? Jag linkade runt och försökte mjuka upp knät och tänkte att smärtan nog skulle ge sig om musklerna bara fick bli varma igen. Det ville inte gå över, i varje steg kändes en intensiv smärta och jag började fundera kring vilka olika alternativ som fanns. Det var flera kilometer till närmsta väg. Jag skulle kunna ta en vilodag, ligga kvar och se om smärtan fanns kvar även dagen därpå. Det lockade inte och jag ville vidare. Jag kikade på kartan och tänkte att jag kanske skulle kunna ta mig några kilometer till bebyggelse där det även skulle finnas någon form av campingplats och att jag där skulle kunna ta ett nytt beslut. Så fick det bli.

I min ryggsäck fanns som vanligt en del ”bra att ha grejer”, bland annat hade jag av någon anledning packat ned ett stödskydd för knäled och det kom väl till pass nu. Jag täljde även ett par vandringsstavar för ytterligare avlastning. Packade ihop mina pinaler och gav mig av. Efter en stunds vandring kändes det lite bättre och när jag efter ytterligare några kilometer gjorde en avstickare till Hörsångs havsbad/camping hade jag så gott som bestämt mig för att fortsätta vandringen efter en längre rast och vila.

Hörsångs havsbad har för några år sedan fått en utmärkelse för sin fina vattenkvalitet och badvänliga plats. Jag kunde förstås inte låta bli att ta ett dopp och det var som vanligt skönt och kallt men jag skulle nog inte ge platsen någon särskild utmärkelse utifrån mina badpreferenser. Det var ändå ett trevligt ställe och en tillmötesgående personal i det lilla caféet vid stranden. De fixade en toast till mig och bjöd på lite spännande historier om trakten.

Efter en stunds rast fortsatte jag min vandring som nu åter bar av uppför, nerför, uppför och nerför igen. Väldigt kuperat, fint, svettigt och pulshöjande. På topparna var det fin utsikt och det fanns många vindpinade och knotiga barrträd i olika formationer. 

När jag åter var nere i bebyggt område kände jag mig mer sliten i knät och jag började få ont om vatten. Jag började fundera kring lägerplats och dricksvatten. Först dricksvatten. Jag stannade vid ett hus där det såg ut att vara någon hemma då dörren var öppen. Ingen kom när jag ropade. Jag gick till nästa hus. Fönster var öppna. Jag knackade på. Ingen öppnade. Så fortsatt det. När jag kom till det 5:e huset i byn öppnade en man och han fyllde på mina vattenflaskor. Han var pratsugen på norrlänningars vis och berättade att nästan hela byn var på semester. När jag sa att fönster och dörrar var öppna vid de husen sa han på härlig norrländska ”Jo. Int törs nån jö nå galet här int”. ;)

Jag fortsatte vandringen och hade samtidigt span efter lämplig lägerplats men det fanns ingen plats som lockade. Det var för kuperat, för sankt eller för bevuxen och när det öppnade sig plana ytor lämpliga för tält fanns det sommarstugor där. Jag passerade byn Gavik och fortsatte på en stig längs kusten. Det var väldigt sluttande mark och uteslutet att kunna slå upp något tält. Kroppen var sliten och det började skymma. Jag började fundera kring olika alternativ då jag insåg att om någon timma skulle mörkret innebära fara för feltramp och fler skador. Stigen gjorde en tvär sväng och plötsligt uppenbarade sig den bästa tältplats som man kan tänka sig. Ca 15 meter från stigen och 20 meter från havet, på en platå vid Svartviken, fanns den ultimata platsen för ett tält. Lycka! Än så länge 100 procent tur med tältplatser. :)

Jag fixade iordning tält, tog ett dopp, lagade mat och firade min otroliga tältplatstur med en liten sipp från en medhavd miniflaska. Det var jag så värd! ;)

Jag kröp in i tältet, lyssnade till vågskvalp och trädens vindsus. Trots att jag var trött ville sömnen inte infinna sig. Det var många funderingar som vandrade fram och tillbaka mellan slummer och vakenhet. Jag måste väl i alla fall ha somnat till slut för jag vaknade någorlunda pigg på morgonen. Jag fixade och grejade med morgonbestyren och tvättade lite kläder. När jag tvättade mina strumpor kom det fram en nyfiken liten spigg. Då han kände lukten (om nu fiskar känner lukt) av mina svettiga strumpor vände han ganska snabbt men tydligen inte tillräckligt snabbt, för jag hittade honom dessvärre död lite senare…

Efter att jag ätit frukost kom en ensam vandrare gående på leden och det var den första vandraren jag sett sedan jag startade. Det var en äldre man, och när vi pratat en stund förstod jag att han varit med om en hel del spännande saker i sitt liv. När vi skildes åt önskade jag få träffa på honom igen för att få veta mer om hans äventyr.

Jag packade ihop mina pinaler och startade dagens vandring. Knät kändes stelt men bättre än dagen innan. Vandringsleden gick först på en stig men sedan var det under flera kilometer mest längs olika bilvägar och det kändes mer som en transportsträcka än som en njutningsfull vandring. Jag bestämde mig för att ta en längre rast vid Lappudden. Där träffade jag på den äldre mannen som jag pratat med på morgonen. Vi bestämde att äta en gemensam lunch. Jag bakade bröd på trangiaköket till oss. Han bjöd på sparrissoppa och spännande historier från sitt liv. Mycket trevligt! :)

Efter ett par timmar bröt jag upp och fortsatte vandringen på leden som efter någon kilometer längs bilväg äntligen vek av in i skogen igen. Uppför, nedför, uppför och nedför igen. Efter en kortare sträcka på väg igen var det åter stig och världens längsta (kändes det som) uppförsbacke. När det började skymma var jag vid toppstugan, Erikskojan, på Ringråberget och jag bestämde mig för att övernatta där i stugan. Efter att jag fixat mat och ordnat med kvällsbestyren kröp jag ner i sovsäcken och då började regnet falla och slå mot taket. Återigen hade jag alltså världens tur med övernattningsplats. :)

Jag vaknade utvilad och regnet hade upphört. Efter att jag ordnat med morgonbestyren fyllde jag på vatten från kallkällan en bit från stugan och fortsatte vandringen som nu var en, flera kilometer lång, nedförsbacke. När jag nådde samhället Ullånger provianterade jag lite innan jag fortsatte vandringen som nu gick uppför, nedför och uppför igen.

Vid Mäjabodarna var det läge för en rast och där fanns en inbjudande sjö, Mäjasjön. Inga människor verkade finnas där och det lockade förstås till ett bad. Jag slängde av mig packningen och kläderna och hoppade i. När jag kom upp igen verkade stället vara fullt med folk. Det var ett gäng pensionärer, ett par barnfamiljer och ett nyförälskat par. Oops! Var kom alla ifrån? Spöklikt snabbt hade de dykt upp från ingenstans. Hmm! Ibland får man på sig kläderna väldigt kvickt…

Jag fortsatte vandringen och leden gick nu nedför, uppför, nedför igen på omväxlande underlag. Utefter leden har det varje kilometer funnits en siffermarkering där man från båda håll kan se hur långt man gått och hur lång man har kvar. Nu passerade jag markeringen som visade att jag kommit halvvägs, det stod 64 på båda sidor.

Jag började känna mig mer sliten i knät och när eftermiddagen kom bestämde jag mig för att knät nog skulle behöva en vilodag. Det hade dessutom börjat regna. Jag funderade kring hur jag skulle göra. Jag befann mig i närheten av Skuleberget och ville gärna vandra upp på det men helst inte med packning. När jag vandrade genom samhället Docksta fick jag se en skylt där det stod hotell. Utan större fundering vek jag in på den vägen och tänkte att det kan ju vara lite lyxigt och bra med hotell om jag ska ha en vilodag, det regnar och jag behöver ha min packning någonstans. När jag kom fram visade det sig vara mer ett asylboende än hotell. Några rum hyrdes dock ut som hotellrum. Jag log för mig själv och tänkte att det är ju en erfarenhet att bo på asylboende också, så jag checkade in. ;)

Nästa dag trasslade mitt knä ännu mer. Det gjorde mer ont och jag var tacksam över att jag beslutat att ta en vilodag. Jag tänkte att det nog blir bättre av lite lagom rörelse utan packning. Därför haltade jag iväg till naturum vid Skuleberget, deltog i en botanisk vandring med en biolog som guide och vandrade sedan själv vidare uppför berget. Det regnade och det var dimma så utsikten från bergets topp var så där.

Trots att väderförutsättningarna inte var de bästa kändes det ändå lite magiskt att stå där uppe vid världens högsta kustlinje och tänka sig att landytan tryckts ned 800 meter av inlandsisen och att den nu därför fortfarande jobbar för att höjas upp igen. Precis när isen hade smält var landhöjningen vid Höga kusten ca 1 dm per år men den har nu saktats ned något och är ca 8 mm per år.

Smärtan i knät gav sig inte och jag började få lite låsningar. Det skulle bli svårt att vandra nedför förstod jag men så såg jag liften och trots regn och blåst bestämde jag mig för att ta liften ned. Det var ingen större rusning på berget denna dag. Faktiskt hade jag bara sett ett par personer under hela tiden på berget. Liften var tom men liftskötaren sken upp när hon fick en kund. När jag kom ner och skulle börja gå igen var det svårt. Knät hakade upp sig och vek sig emellanåt. Jag började bli lite rädd över vad som kunde ha hänt. Haltande tog jag mig ändå sakta tillbaka till asylboendet och började fundera på vilka möjliga alternativ som fanns. Att vila en dag till? Att bryta? Jag insåg egentligen att det senare alternativet var det enda realistiska alternativet men det tog lite tid att smälta det. Viljan, vandringssuget och resten av kroppen skrek att jag skulle fortsätta gå. Det krävdes en hel eftermiddag med benet i högläge på asylboendet innan jag hade accepterat att bryta egentligen var det enda alternativet. Det var en eftermiddag av självömkan och besvikelse tills jag kom att tänka på att troligen alla andra som bodde på asylboendet skulle vilja byta plats med mig. Tänk vad lyckligt lottad jag ändå är som bor i ett land med fred, har mat varje dag, har tak över huvudet osv. Ibland är det bra att lyfta blicken och få lite perspektiv på sitt liv.

Jag lyckades få tag i en bussbiljett (faktiskt den sista biljetten) redan samma kväll och kom med på nattbussen till Stockholm. Därifrån kunde jag sedan på morgonen ta tåget vidare hemåt.

När jag nu sitter och skriver detta har läkaren konstaterat att jag har fått en meniskskada och inflammation i knät. Jag har ordinerats vila, antiinflammatorisk medicin och sedan sjukgymnastik. Läkaren tror att jag kommer att kunna vandra obehindrat igen när det läkt ut. Jag ser därför redan fram emot nästa sommar då jag har tänkt fortsätta vandringen på Höga kustenleden. Utifrån det kan man kanske säga att jag inte har avbrutit vandringen utan bara tagit en lite längre rast… eller ganska mycket längre rast… ;)