Planen var från början att vandra jämtlandstriangeln men när min vandringsvän hämtade upp mig inför vår resa norrut tittade vi på väderprognosen som visade att det under 3-4 dagar skulle vara ihållande regn i jämtlandsfjällen. Det skulle under samma period vara sol och växlande molnighet i Fulufjället. Vi var alltså inte sämre än att vi kunde ändra oss och bilfärden gick istället mot Fulufjällets nationalpark. Efter ca 7 timmars bilresa var vi framme men naturum, där kartor fanns att skaffa, hade dessvärre precis stängt. Vi bestämde oss för att besöka naturum igen dagen därpå vid öppningsdags.

Knotten var olidligt hungriga och kalasade ivrigt på oss så vi fattade beslut om att tältning måste ske ovanför trädgränsen, men först skulle vi se Njupeskärs vattenfall. Vi packade ihop våra pinaler och började gå mot Sveriges högsta vattenfall, vilket hördes långt innan det syntes. Fallet är imponerande där vattnet kastar sig ut 70 m i fritt fall. Vi diskuterade vilka eventuella risker det skulle medföra att ta kvällsduschen under fallet men kom fram till att man nog i så fall skulle ha behövt hjälm då småsten och grus nog kan ställa till stor skada. Man kan kanske säga att duschplanerna därigenom grusades ... ;)

Vi började vandra uppför fjället mot trädgränsen och hittade efter en stund en lämplig plats för våra tält. Någonstans i området där vi låg skulle även världens äldsta träd finnas och flera gånger under kvällen sökte sig min blick ut över de träd som fanns i området. Kan det vara den granen? Eller den?  Det blev lite si och så med sömnen under natten men morgonen var fantastiskt fin och jag fick uppleva soluppgång över fjället. Härligt som tusan! :)

När vi var klara med morgonbestyr och packning gav vi oss av ner för fjället igen och mot naturum där vi fick tag i kartan och fick lite turförslag av personalen där inne. Vi dividerade lite fram och tillbaka om hur vi skulle gå och började sedan vandring upp för fjället igen fast åt andra hållet denna gång. När vi nästan hade nått trädgränsen började det smådugga, vilket snart övergick i spöregn. Nästan som ett mirakel dök det precis då upp ett vindskydd med en storslagen utsikt över nejden. Vi bestämde oss för att ta en tidig lunch och vänta ut regnet. Det blev en lång regnskur och därmed också en lååång lunch där vi fick sällskap av olika vandrare som avlöste varandra då de sökte skydd undan regnet.

När regnandet avtagit fortsatte vi vår vandring på Rösjöleden ett par kilometer innan vi istället slog in på Södra Kungsleden som vi följde några kilometer. Leden passerar några sjöar men annars är sträckan mest en platå som består av stenar som är täckta av grön kartlav varvat med en del lite sanktare områden. Fint på sitt vis men efter en stund ger det inte längre något större intryck då det känns som om det är samma vy hela tiden. Vi ägnade oss istället åt intressanta samtal om allt mellan himmel jord varvat med en behaglig tystnad då vi sjönk in i våra egna tankar. Det blev förstås även en och annan rast längs leden.  När vi kom fram till Särnmansstugan bestämde vi oss för att övernatta där då tältplats verkade vara svår att hitta bland alla stenar och våtare partier. Det var ett gäng tyskar i raststugan när vi kom men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och efter en stund gav de sig av och vi kunde då norpa stugan där vi gjorde oss hemmastadda för övernattning.

En bit bort från stugan finns en fin fjällbäck och då jag är morgonpigg smet jag iväg dit innan min vandringsvän hade vaknat. En av höjdpunkterna vid vandringar är att få bada i bäckar eller andra vattendrag.  Jag kan inte riktigt beskriva känslan som infinner sig men det är som ett sug efter att få bada när jag ser det klara vattnet. Kanske har Näcken ett finger med i spelet men jag varken såg honom eller hörde något fiolspel. Däremot var det en ljungpipare som skeptiskt undrade vad jag gjorde i bäcken och som basunerade ut sina synpunkter när jag tog ett morgondopp. :)

Efter att vi packat ihop våra pinaler fortsatte vi vår vandring på Tangsjöleden, vilket är en rundled som är ca 22 km. Vädret var ganska varmt och när vi passerade ett parti med snö kunde jag inte motstå att göra en snöängel. Man måste ju få leka lite när tillfälle ges. :)

Efter några kilometer kom vi fram till Tangsjöstugan där vi gjorde en avstickare och gick till Altarringen, vilket är en cirkelformad stenmur. Det finns lite olika teorier om dess ursprung. Vissa hävdar att det är en gammal böneplats. Andra hävdar att det är en lämning från falkfångst då man förr fångade jaktfalkar som sedan såldes vidare till furstar i Arabien.  Från Altarringen är det inte långt till Fulufjällets topp och precis när vi diskuterade huruvida vi skulle ta oss till toppen eller inte hördes åskan dåna och det avgjorde saken. Vi åt lunch i Altarringen och gick sedan tillbaka till leden. När vi åter var vid Tangsjöstugan fortsatte vi Tangsjöleden mot Göljåstugan där vi tog en kortare rast innan vi fortsatte vandringen mot Klortjärn.

Efter ett par kilometer passerade vi en fin bäck och jag bestämde mig för att ta ett dopp medan min vandringsvän fortsatte vandringen. Jag njöt av det svalkande och uppfriskande doppet och efter en stund var jag åter klädd och på väg igen. Bara efter några hundra meter möttes jag av en fantastisk syn då en grönskande dalgång med en större bäck och ett sagolikt vattenfall uppenbarade sig. Min första tanke var att få bada vid fallet men så kom jag på att jag precis badat och valde istället att bara njuta av fallet visuellt.  På andra sidan bäcken vid vattenfallet stod min vandringsvän och försökte säga något men rösten dränktes i ljudet från fallet. När jag kom närmare hörde jag att han förklarade att det var svårt att ta sig över bäcken och han lotsade mig till det ställe han hittat för att ta sig över. Då jag har lätt för att få svindel, inte bara vid höjder utan även vid forsande vatten, började jag känna mig yr ganska snart och det tog därför en stund innan jag kunde ta mig över det forsande vattnet.

Efter en härlig rast vid vattenfallet fortsatte vi vandringen mot Klortjärn och rätt som det var sprang det upp en ripa framför oss men hon var snabb och jag hann bara precis ta ett kort på henne i flykten innan hon försvann iväg. Roligt ändå att få se henne.

Vi började leta efter lämpliga tältplatser men det var omöjligt att hitta då det var mycket kantiga stenar överallt och bitvis myrmark. När vi kom fram till Klortjärn fanns där en liten koja som nog inte var avsedd för övernattning men med mygg, knott och trötta kroppar trängde vi ändå in oss i den lilla kojan och med visst lirkande fick vi till slut plats att ligga på den trånga ytan i kojan.

På morgonen gick min vandringsvän iväg tidigare då jag ville ta lite mer tid på mig och vi bestämde att ses vid en stigkorsning några kilometer bort. När vi sammanstrålade där fortsatte sedan vandringen åter mot Särmansstugan där vi tog en liten rast. Vinden friskade i och det var skönt att komma in i stugan en stund. Efter ett tag fick vi sällskap av tre andra vandrare, varav den ena killen gjorde sin första vandring sedan han fått en stroke för några år sedan. Det finns människor som verkligen har kämparanda och som jag blir djupt imponerad av. Han är en av dem.

Vi fortsatte vår vandring tillbaka på Södra Kungsleden där vi tidigare hade gått och efter några kilometer var vi åter på Rörsjöleden.

Under samtalen med min vandringsvän har han då och då smugit in lite information om att bonden bara kan ta ett steg framåt och kan slå ut andra genom ett snedsteg, att torn kan gå vertikalt och horisontellt, att drottningar kan gå lite hur de vill osv. Ja ni förstår kanske att det är schack det handlar om. Efter att jag successivt börjat lära mig grunderna i schack bestämde vi att jag skulle spöa honom i det… eller att vi skulle ta ett parti. Vi ordnade ett bräde av papper och spelpjäser av stenar och träbitar. I ett vindskydd påbörjade vi sedan mitt livs första parti schack. Får väl erkänna att det inte gick så lysande för mig först men sedan kom en vindpust och svepte bort alla hans träbönder och vips så hade jag övertaget… en kort stund, en väldigt kort stund… ;)

Vi bröt upp från vindskyddet och bestämde att vandra en ledsträcka som går runt Njupeskärsfallet på ovansidan för att sedan försöka hitta tältplatser på kalfjället någonstans. Efter lite trixande och letande hittade vi ett par riktigt bra platser för tälten som vi slog upp.

Min vandringsvän hade fått vissa känningar i sin fot och bestämde sig för att låta den vila. Jag själv begav mig ut på fjället för att leta efter en gammal gran, världens äldsta. Världens äldsta trädklon ”Old Tjikko” är 9 500 år gammal och jag har velat möta honom ända sedan jag läste om honom i en blogg här på Utsidan. Jag visste inte exakt var han fanns men jag är ganska envis och jag har ju sett honom på bild ett gäng gånger så jag tänkte att jag nog känner igen honom. Efter ett par timmars letande på fel kulle såg jag en silhuett som jag tyckte mig känna igen. Gransilhuetten var på en annan höjd längre bort och jag började gå ditåt. Ju närmare jag kom desto mer säker blev jag på att det verkligen var han, den gamle. Det var en stark känsla som infann sig när jag äntligen fick träffa honom. Jag lade mig på marken nedanför och kände en stor vördnad över att få vara i hans närhet, han som måste vara bland de första träden som slog rot efter att inlandsisen gett sig av. Tänk vad han har varit med om under alla dessa år. Det ger perspektiv till det egna lilla korta människolivet jag har. 

Upprymd och glad letade jag mig tillbaka till vårt tältläger där jag sedan kröp in i min sovsäck och somnade med ett leende. Jag vaknade en stund senare av att jag frös och fick ta på mig mer kläder men känslan av att ha mött världens äldsta träd värmde fortfarande lite.

Dagarna i fjällen närmade sig sitt slut och nästa morgon tog vi oss ner för fjället, tillbaka till bilen och hemfärden påbörjades.

När jag nu några dagar senare sitter hemma och skriver om vandringen inser jag vilket mervärde det är att skriva om det man varit med om. Man får ju då uppleva allt igen och fördelen är att man själv kan styra över vilka upplevelser man vill förstora. Vill jag återuppleva knotten och hur jag frusit under nätterna så kan jag trycka på de minnena. Men vill jag, så kan jag istället återuppleva känslan av de härliga fjällbäckarna, vidderna, vattenfallen, det trevliga vandringssällskapet och mötet med den gamle granen. :)