Tvätta strumpor vid Rovdjurstorget. Sådant där som man gör. Jag har 1500 bilder att gå igenom och av alla är det denna enkla som jag inte kan släppa. I was there. För en vecka sedan. I hjärtat av Rapadalen. Jag tog mig genom en mycket strid glaciärjokk. Jag såg en björn. Och jag tvättade strumpor.
- Det där var ett Facebookinlägg som jag gjorde häromdagen, (länk till fb-grupp-inlägget för de som hänger i Sarekgruppen) som jag ville lägga upp här också. Jag vill ha det på piedestalen i min fjällvandringsberättelsesamling. Det fotot känns mer än alla andra storslagna vyer, vad, svårigheter etc som jag fotat. Ja, jag tar mig knappt för att börja titta på de andra 1500 bilderna.
Det var en sådan där stund när jag landade i en storslagen, helt osannolik tanke: "Herregud, jag är verkligen här!"
Första gången i Rapadalen hade jag också ett sådant OMG-jag-är-i-Rapadalen-moment. Det var extra starkt. Den gången tänkte jag nämligen både: "Jag är verkligen här!" och samtidigt: "Det är enda gången i livet som jag går här." Jag var helt övertygad om att ett sådant stort äventyr kanske inte händer igen.
Men så blev det tre år senare. Fantastiska tanke.
Kvällen innan, på Luohttoláhko, hade jag bestämt mig för att göra ett annat vägval. Det var mycket varmt, vindstilla och fruktansvärt myggigt i dalgångarna och jag hade siktat in mig på Lullihavágge istället för Rapadalen. Med stor sorg. Jag tog till och med en avskedstur upp på den lilla platån/förtoppen på drygt 1300 m nedan Luohttotjåhkkå, där jag blickade långt där borta mot det där stället som gör det här med mig och viskade med gåshud: "Hej, farväl. Vår tid är inte nu, men på återseende. Det är ett löfte."
En kylig vind och några droppar regn i Noajdevágge dagen efter fick mig att snabbt känna hopp om sämre väder, och så blev det i någon mån, tack och lov.
Och det är ju faktiskt mycket mer än bara ett djupt sinnesbildsögonblick där verkligheten känns kristallklar osv. Det är så mycket jag investerat. Den platsen är inte lättillgänglig. Du vandrar inte bara dit, utan du andas ju för tusan drömmen om att komma dit. Du förbereder dig, läser på, oroar dig för vaden, gymmar, optimerar utrustningen, skriver och får tips i forumtrådar, och sedan tar du dig an de där beryktade snåren, vattnen och stenskravlet. Och en dag när du tvättar strumpor kommer du på dig själv att du faktiskt är där nu.
Kanske kommer jag dit om tre år igen. Kanske redan nästa, kanske inte, kanske aldrig, men jag hoppas. Ständigt. Långt där borta kan jag ana hjärtat av Rapadalen.
Längtar så att få läsa din berättelse med bilder från hela vandringen.
Och så är jag glad över att din text hamnade här på Utsidan också. På Facebook hade jag aldrig hittat den, där går jag vilse mycket lättare än i fjällen.
Det känns fortfarandet tomt. Vad ska jag leva för nu?! Men ett litet riktmärke börjar torna upp och känns självklart: Jag har ju västsidan av övre Rapadalen som ännu inte besökts. :)
Precis så har jag också känt några gånger - det lilla, det nära kan vara det allra största.
På torsdag börjar jag årets tur. Hoppas få uppleva ett strumptvättsögonblick.
Och ser fram emot mer text och bilder från dig.
Björnen var vid ett snöfält strax före Bielloriehpjågåsj, när jag var på väg upp mot vadet. Jag såg flera älgar också i samma trakt.