Vi säger klockan 9, absolut senast 9.30. Strax efter 10-tiden kommer vi iväg och det är med bilen genom Åre och vidare mot Undersåker vi åker. Bilen har vi packat med turskidor och termosar med varmvatten, färdigskalade apelsiner och lite annat smått och gott. I Undersåker svänger vi av åt höger och över Indalsälven vidare mot Vålådalen. När vi kliver ur är det krispigt, kylan riktigt biter i kinderna. I värsta fall kan vi alltid vända om tänker jag och så ger vi oss iväg.

Vi skidar vinterleden mot Stensdalen, solen står lågt men den skiner. Det är svårt att avgöra om den är på väg upp fortfarande, eller om den redan är på väg ner, men ljuset fäller långa skuggor och färgar landskapen vackert. Det är kallt, men alla är vid gott mod och vi skidar på. Ibland är det bra före, emellanåt lite sparsmakat med snö och så plötsligt står den där stugan.

Äntligen, efter alla mina säsonger till fjälls är det första gången jag besöker Stensdalen och när vi kliver inomhus visar termometern -22 grader. Medan ljuset försvinner och en av de vackraste stjärnhimlar jag skådat uppenbarar sig på himlen, så sitter vi inomhus och värmer oss vid kaminen. En och annan omgång yatzy avverkas innan middagen.

Jag somnar tidigt och vaknar uppenbarligen också relativt tidigt, för det är alldeles tyst och stilla när jag tänder i kaminen. Termometern visar än mer minusgrader och himlen utanför är helt klar. Sakta stiger solen och målar fjällen i gyllene och rosa. Till detta skådespel äter vi frukost innan vi vallar skidorna och ger oss av, tillbaka ner mot asfaltsvägen.

Solen glittrar i den frusna tillvaron och vi skidar på. Det går lite lättare idag när det lutar mer utför än uppför. Det är trevligt, trots att jag hamnar efter gång på gång. Men kameran är med och jag stannar upprepade gånger för att fånga det där magiska ljuset, den där himmelska känslan, men det är svårt. Svårt när kylan biter.

Bitvis, ja nästan hela tiden njuter jag. Det är så förbannat vackert! Men minusgraderna är förrädiska, kalla kinder värms och ett extra öga kastas då och då på varandra.

Med någon kilometer kvar delar vi på oss, jag håller mitt tempo och de andra åker på. Det gör mig inget, jag är varm och glad trots dåligt fäste. Väl vid bilen sträcks en knäckemacka med frusen mjukost över till mig och i en kylig bil åker vi genom snö och frostklädda landskap in mot Åre. Hos vännerna på Café Åre Torg värmer vi oss med soppa, sallad och kaffe och livet känns sådär enkelt och fint.