Mitten av juli har redan hunnit passera och varmare vindar smeker äntligen våra kinder. En dag efter jobbet packar jag och min kompis våra ryggsäckar och ger oss av. Vi tar höjd innan vi njuter av utförsbackarna. Vi har fått koordinater och tillslut ser vi tältet på avstånd. En kort regnskur sköljer över oss, men när vi når fram till sällskapet så är det uppehåll. Det är en gemensam vän med sin kompanjon som slagit upp sitt tält, tillsynes ute i ingenstans. Men ingenstans blir verkligen någonstans när vi på avstånd med blotta ögat kan se fjällrävarna springa omkring på kullen framför oss. 

Det här är bara en av alla de lyor de har blivit tilldelade att inventera under sommarens fjällrävsprojekt. Det känns som en ynnest att få vara här och spana och lära mig mer. Jag får till och med vara med när en av valparna ska släppas ut ur buren den nyfiket krupit in i. 

Mitt upp i allt sträcker han fram valpen och ber mig att hålla den. Jag fylls av en känsla jag inte kan beskriva. I dessa fjäll är jag med och driver en turism som inte alla gånger är på naturens premisser, även om jag så önskade. Vi gör så gott vi kan, men vi var inte här först. I handen håller jag en liten valp, alldeles vild och det är jag som lånar en bit av henne och hennes syskons marker.

Jag stannar kvar till sent, men tillslut kramar jag om och ger mig ut i den myggiga och sena kvällen. Ensam går jag oledat över fjället och sakta försvinner ljuset. I lurarna lyssnar jag på sommarpratet med Johan Rockström och allting blir så tydligt. Allt det här, denna självklarhet jag känner kanske inte kommer att vara en självklarhet mycket längre till. När sista ordet är sagt blir det alldeles tyst, jag märker först nu att det är mörkt och tankarna virvlar upp mot den molniga himlen. På avstånd ser jag stationen som en ljusprick och den som ligger så ensligt mellan fjällen. Jag känner hur lycklig jag är över att få vara en liten del av allt detta.

Väder kommer och går men fjället är spirande grönt. Även om förra sommaren var så mycket mer sommar, så är det nu en sommaren jag är mer van vid. En dag kommer Dyrhaug och över en natt får vi ha hästar i trädgården. 

Så kommer äntligen högtrycket, solen som tindrar från en klar himmel och myggens surr. 

En kväll efter middagen packar jag ryggsäcken och går ut. Humöret är inte på topp, men det ändrar sig ganska snabbt när uppförsbacken avtar och jag står på Herrklumpens topp. Solen är på väg ner och tältet på väg upp.

Det är alldeles tyst och stilla. Jag sätter mig nere, det prasslar lite när jag öppnar påsen med ostkrokar och framför mig breder massivet ut sig i ett vackert solnedgångsfärgat skådespel. Garanterat bättre än teve. 

Hjortronen mognar och under en ledighet tar jag med tältet ner till Storulvån och somnar till ljudet av ån som brusar bland de gröna fjällbjörkarna. Att ännu en gång få vakna utomhus är en ljuv känsla och lyxigt känns det att packa ihop och kila in i restaurangen där frukosten redan står framdukad. 

Högsäsongen är igång, många härliga gäster kommer och går. Vädret är med oss och mellan löprundorna i krokarna händer det att sylpoolen får sig ett besök eller två. Men sakta kommer svalare vindar indragandes med nederbörd och dimma...