När jag vaknar ligger Ågelsjön spegelblank och solen tittar fram mellan träden. Det är vår, det har redan hunnit bli maj och naturen exploderar av ljud, färger och dofter. När koltrasten sätter igång fylls jag av så mycket känslor att jag inte vet vad jag ska ta vägen och det är nära på att tårarna väller fram. Det är det här som jag väntat på hela långa snöfria vintern och det är så fruktansvärt vackert!

Jag ligger kvar i hängmattan, vad klockan är spelar ingen roll, men sannerligen fortfarande okristligt tidigt. Men tillslut prasslar det från tältet intill och vi dricker rykande färskt kokkaffe med utsikt.

Här har jag varit så många gånger förr, men aldrig utan ljudet av skramlande karbiner och skitiga händer. Men nu passerar vi förbi klätterområdet och går norrut. Följer sjön och i den varma luften virvlar fjärilar fram. 

Efter en kaffe i solen traskar vi vidare, lämnar solgasset och följer den slingriga stigen djupare in i skogen. Vi tar höjd och trallar ner för krokiga nedförsbackar å så trampar vi in i naturreservatet. Skogen är omslutande och ljuden dämpade, alla ljud förutom tonerna från fåglar med vårkänslor. 

Där ute i de lummiga och vackra skogen, bland död ved och hänglavar, hittar vi en välmarkerad stig som inte finns med på den färska karta från Calazo. Vi kollar på varandra och säger "varför inte, vi provar". 

Den tar oss genom kuperade marker och det är vackert, på avstånd ser vi Rödgölen innan stigen tar oss uppåt igen. De gröna skogarna färgade av mossa avlöses av hällmarker och det är lekfullt att traska omkring.

Barrskog blir snart utblandad med mer lövskog. Vid Gransjön möter vi resterna av det gamla torpet Älvdal och att tänka att det en gång för länge var någon som bestämde sig för att bygga sitt hus just här blir till ljuva dagdrömmar som flyter iväg tillsammans med en kopp fika och lite solsken. 

Stigen blir så bredare och bebyggelsen tar vid. Från att omslutits av den urskogsliknande skogens tystnad till åkermarker och muller från vägen som hörs trots avståndet får kontrasterna att bli skarpare. 

Det känns lite som sommarlov, trots att de flesta träd fortfarande är kala. Men ljudet av våren kryddas med de vita vitsippsmattorna som breder ut sig och innan vi riktigt hinner reflektera över det är vi tillbaka vid bilen. Tillbaka på parkeringen där jag så många gånger stått. Men denna gång lämnar jag detta smultronställe med batterierna påfyllda och en känsla av att det vara just precis det här som jag gått och väntat på hela snöfria kalla vintern. Äntligen är den här!