September i norra landet blev en grå och blöt tillställning, och även mild. Kanske är det därför som färgprakten blivit så försenad, och björkarna inte riktigt vill få den klargula färg som dom brukar kunna. Men september är september, och ut måste jag förstås ändå, så den tredje veckan i månaden tog jag kajaken på biltaket och körde inåt.
Tjeggelvas är en stor sjö i Piteälvens övre del, som ligger där vägen tar slut. Egentligen mer som två sjöar med ett sund emellan. Den är stenig och klippig, trevlig att paddla med alla vikar och öar, speciellt i den västra delen. I fem dagar rörde jag mig runt sjön, dock bara i den östra för den här gången.
Sandstränder är inbjudande lägerplatser.
---
Älven trycks ihop och strömmar ljudligt i sundet mellan Tjeggelvas och Skierfajaure.
---
I öster gränsar sjön mot Skierfajaure, med ett smalt sund emellan där hela älvens vatten tränger sig igenom med ett hörbart väsande. Virvlarna på ytan får kroppshåret att resa sig. Jag har paddlat genom sundet en gång i tiden, åt båda hållen, men denna gången nöjer jag mig med att respektfullt beskåda platsen från land.
Lulep Ramanj, likt ett enormt städ vid Tjeggelvas norra strand.
---
Eljest är den östra delen tämligen tam och ospännande, och jag rör mig så sakteliga tillbaka västeröver, där det är lite mer dramatik i landskapet. Lulep Ramanj på norra stranden bjuder på just sådant; likt ett enormt städ med lodräta sidor. Vid dess fot det gamla nybygget. Jag vet inte om jag skulle vilja vakna varje morgon under den klippan. Lite hotfull ter den sig allt, och speciellt en höstdag när vädret är grått och dystert. Jag går iland och strosar mellan byggnaderna. Det syns att någon brukar vara här. Stigen är röjd, och trappstången till ytterdörren är nybytt. I övrigt är det mesta slitet och i varierande stadium av igenväxning.
Ramanj, nybygget vid klippans fot.
---
---
Nästa anhalt är ön Paktesuolo mitt i sundet som delar Tjeggelvas i en östra och västra del. Rakt in mot land i söder ligger Örnvik, där vägen tar slut. Härifrån går en del båttrafik, sannolikt mest fiskare.
Ännu ett strandhugg.
---
Utsikt från Paktesuolo mot sundet i väster.
---
Paktesuolos östra sida reser sig lodrätt ur vattnet, så vill man gå iland så får man gå runt till den västra. Jag bestiger klippan, den är inte speciellt hög, men utsikten är god. I väster blånande fjällryggar. Åt öster böljande skogsland och lågfjäll. Ett par havsörnar leker i luften rakt över ön. Örnarna ser jag titt som tätt, fisket är antagligen bra.
Ser ni tältet?
---
Asparna får stoltsera med den största färgprakten. Björkarna går mest i intetsägande brunt denna höst.
---
Färden går tillbaks åt öster och bilen vid Stenudden. För två år sedan gjorde jag en tur i motsatt riktning, även då med kajaken. Den turen finns beskriven här. Återstår så bara filmen från turen:
---
/E
Kajaken ser lättmanövrerad och kursstabil ut även utan roder .
Spritkök hederligt tidlöst trangia ,det funkade ju bra ska nog återuppta det använda det ibland.
Senast mitt multi kök fungerade inte.Skruvade isär rengjorde ca 1 timme,gav upp sen hittade jag i påsen Flame spreader* sen gick det som jet plan igen ! Trött och hungrig lätt att tappa fokus. (Kanske bra att köpa till i reserv* från primus)
Jag beundrar ditt tålamod med att göra filmen, vilket vid flera tillfällen innebar att du fick gå eller paddla tillbaka för att hämta kamera och stativ.
Tack så mycket!
Jag hade gärna filmat lite själv på mina turer, men jag saknar din förmåga att se naturlig ut framför kameran.
Att slappna av framför kameran tar ett tag att vänja sig vid. Jag trivdes inte med det alls i början, och man behöver förstås inte filma sig själv i större utsträckning och närmare avstånd än man känner sig bekväm med.