Anledningarna till att studera friluftsliv kan vara många, Daniel Vilhelmsson Wesén gick 3 terminer på Malungs Folkhögskola. Hans dagar har varit fyllda med äventyr, stora som små. Daniel hade redan innan utbildningen längre äventyr i bagaget men fick lära sig mycket. Vikten av att ha både vingar och rötter är en av dem.

Sarek i höstskrud
Under tiden på skolan var vi fyra stycken som b.la. hade en tur genom Sarek som ett av våra större fokusområden. Vi ville vandra in i Rapadalen när höstfärgerna var som starkast och den första snön lade sig på marken.

Vi hade hyrt en bil och kört till Sourvadammen där vi nu stod och packade ner vår sista utrustning. Med bestämda steg tog vi oss över dammen till södra sidan och vandrade en bit upp på höjden där vi reste vårt första läger. Kvällens middag intogs uppe på en större sten då höjden gjorde att vi kom ovan trädtopparna och riktningen mot Saltoluokta Fjällstation visade sig vara väldigt praktfull. Renskav och rödvin har aldrig smakat så gott som där.

Fjällbjörkarnas löv var gyllene gula och röda. Berget Slugga stod praktfullt i horisonten och vi tittade på varandra och log. Vi hade anlänt i precis rätt tid. Vi sov gott den natten och på morgonen vandrade vi glatt uppför kullen och ovan trädgränsen. Det blåste kallt och terrängen var blöt. Vi pratade om vikten i att hålla sig “Varm, torr och mätt”, en devis som vi försöker leva efter och lärt oss tyngden av på skolan. När vi passerat väster om Slugga och närmar oss kvällens tältplats förlorar vi snabbt i höjd och kommer ner i besvärlig ljung. Iallafall jag hinner bli rejält blöt om fötterna innan vi inser misstaget och åter tar höjd. Vi finner en fin tältplats ett stenkast bort från en renvaktarstuga och resterna av en gammal torvkåta. Vi får i oss mat och leendena är snabbt tillbaka. Under kvällen rekar två av oss ett vad i närheten för att eventuellt ta oss över till Äphar. Vi beslutar att det är dumdristigt och att inte vandra den rutten när vi går tillbaka. Åter i tältet pratar vi om dagens highs and lows och slänger ett snabbt öga på kartan innan vi somnar.

Det börjar snöa lätt och vi ser ett snösprejat Äphar när vi passerar ytterligare en renvaktarstuga och sätter kurs mot Låddebakte. Vi fikar en stund på en mäktig kulle, bestämmer oss för att resa tältet norr om Låddebakte vid sjöarna och vandrar sedan vidare upp till Låddebaktes högsta punkt. Kvällens sista solljus sprids över rovdjurstorget, Rapadalen och i horisonten Nammatj. Att besöka toppen och titta ut över detta sagolika landskap är något jag rekommenderar alla intresserade att göra men alla är kanske inte skapta för att vandra ner i pannlampans sken på hala stenar då det var ett äventyr i sig.

Sista dagen innan vi vänder tillbaka mot Suorvadammen och civilisationen vandrar vi ner i Rapadalen och besöker Axel Hambergs stuga. Vid kanten av björkskogen lägger vi oss på gräset och blickar länge ut över dalen. Vi pratar om livet och varför vi gillar äventyr. När vinden drar in genom dalen ser vi björktopparna svaja och luften fylls av röda och gula löv som vi följer med blicken. Vi lagar lite mat på en rastplats i närheten av stugan och några av oss passar på att ta ett dopp i det iskalla vattnet. Samtalsämnet är Axel Hamberg och vad han pysslat med i området. På vägen tillbaka tar vi en omväg via ett av Sareks få vindskydd där vi tar en paus och pratar med en annan vandrare som trycker i vindskyddets trygga vrå. Marken täcks och blir åter vit. Snöbollar kastas och vi bygger en snögubbe innan snön smälter och försvinner igen. Vår färdplan och mål med turen var uppnådda med råge och kameran fylld med foton. Det var dags att åka hem!

Några månader senare var vi åter vid stugan på skidor och i min hand hade jag nyckeln till Axel Hambergs stuga men det är en annan historia.

Vingar
Min första längre vandring gjorde jag 2003. Vandringen startade på Sveriges sydligaste spets och avslutades i Ytterhogdal tre månader senare. Sedan dess har jag gjort flera längre vandringar i Sverige. Hemavan till Kilpisjärvi och Karlskrona till Treriksröset är några av dem. Våren 2015 berättade mamma för mig att hon ville göra ett större äventyr innan hon blev för gammal. Vi pratade en del och sommaren 2015 gjorde vi slag i saken. Vi vandrade de cirka 80 milen till Santiago de Compostela längst Camino Frances. Vi knöt kontakter med folk från hela världen och jag insåg att det är detta jag vill jobba med. Människor behöver människor! Vi lär oss så mycket av varandra när vi vågar vara oss själva och berättar om våra upplevelser och lärdomar.

Att våga
Första året på utbildningen till Fjäll- och vildmarksledare har du chansen att testa allt och få en större kunskap om friluftsliv i allmänhet samt söka passande praktikplats. Under fördjupningskursen i friluftsliv kan du ta dina idéer och genomföra större projekt samt ha djupare reflektioner.
Malungs folkhögskola ligger i utkanten av byn och här finns en härlig blandning av människor att umgås med. På skolan finns olika utbildningar, bra lärare och många deltagare av olika åldrar och bakgrund. Fokuset är överlag inte att bli något utan att bli någon. Vi jämför oss inte med varandra, vi hjälper varandra och lär av varandra vilket passar mig perfekt. Vi uppmanas att inspirera varandra och lärarna tar ofta ett steg tillbaka och låter oss leda varandra under ordnade former. Under mina dagar på skolan tillbringade jag den mesta tiden med att skriva och rita på en whiteboard. Jag bad om feedback när folk passerade i korridoren och alla tog sig tid att lyssna och säga något. Mina planer tog form och under hösten vandrade jag mellan Portugals huvudstad Lissabon och Santiago de Compostela i Spanien.

Rötter
I stort så har jag inte varit särskilt road över att jobba på ett ställe under längre tid och jag har ofta drömt om morgondagen eller nästa äventyr. Jag har stått i dalen och drömt om att stå på en av topparna och om jag klev upp på en topp har jag inspekterat de andra topparna på distans, alltid velat vidare och inte stå still. Idag är det annorlunda. Jag njuter av att vara i dalen och kolla på topparna. Jag behöver inte ta mig upp dit. Jag mår bra och vet att jag är på rätt plats då jag känner känslan och njuter av välmåendet medan jag sippar vidare på mitt kaffe. Många av mina drömmar har fått vingar då jag jobbat mycket stötvis på säsongsbetonade jobb. Vissa år var jag mer på resande fot än hemma. Under skoltiden och tack vare underbara lärare har jag förstått att svaret på mina frågor oftast inte varit ja eller nej utan snarare handlat om synsätt. De har gett mig vägledning genom att ge mig olika verktyg att jobba med och hjälpt mig styra åt rätt håll. Idag vet jag vikten av att ha rötter och att allt blir så mycket bättre när jag är rotad. Idag vet jag vilken sorts människa jag vill vara och har en trygghet som jag inte haft innan.

Idag
Idag bor jag i en liten by utanför Kungälv. Jag springer en del stig, vandrar, läppjar kaffe samt guidar en del i mitt egna företag. Jag har upplevt ytterligare en vandring i Portugal där jag förlovade mig och gifte mig sedan samma år på Saltoluokta Fjällstation med Emelie Vilhelmsson Wesén. Idag äventyrar vi med våra döttrar Elsa och Edith och blandar större äventyr med små äventyr i närområdet.