Det har ofta slagit mig när man är ute i naturen med kikaren runt halsen vilken isbrytare den är. Visst kan man både heja och hälsa på andra man möter i skog och mark. Men när man kommer med en kikare runt halsen är det inte ovanligt att folk stannar och småpratar lite. Oftast inleds konversationen med frågan: Har du sett något intressant?

Senast jag var med om det var i förmiddags när jag tog en promenad vid Karlslunds herrgård i utkanten av Örebro. Svartån forsar förbi där och det brukar leda till att strömstaren är en vanlig gäst under vintern.

Strömstarens fors. 

När jag gått en stund mötte jag ett äldre par som givetvis undrade om jag hade sett något spännande. Jag förklarade att jag var ute och tittade efter bland annat strömstare. Då började de genast berätta om hur de sett strömstare förra vintern, och inte bara det. I höstas hade de sett både kungsfiskare och forsärla. Men tyvärr hade de inte sett någon strömstare idag.

Efter en stund mötte jag en man som också undrade vad jag hade sett. När jag även för honom berättade att jag tittade efter strömstare undrade han direkt om det verkligen fanns några strömstarar där under vintern. Flyttar inte de söderut? Då fick jag förklara att så länge det finns strömmande vatten så klarar sig strömstaren bra, men att många givetvis kommer norrifrån så här års.

Det är också något gott som kikaren för med sig. Att man får dela med sig av sina fågelkunskaper och givetvis är folk beredda att lyssna. Över huvudtaget tycker jag att många man möter i skog och mark är både intresserade och kunniga när det gäller fåglar.

Efter en stund möter jag i min tur en man med kikare runt halsen. Utan att känna mig framfusig kan jag direkt gå fram och fråga om han har sett någon strömstare. Det hade han inte men som vanligt har de flesta skådare inget emot att utbyta lite information om vad som setts.

Jag fortsatte min promenad och kunde lugnt konstatera att vill man ha kontakt med folk så är det aldrig fel med en kikare runt halsen.

Hur gick det med strömstaren då? Jo, efter en stunds letande upptäckte jag den. Den satt på ett minimalt isblock i en av forsarna. Vattnet strömmade runt benen och gång på gång dök den ner i det svarta vattnet. Jag kunde återvända hem nöjd med både fågelobsar och en stunds social samvaro.