Halvvägs in i årets första månad, detta tredje pandemiår, blev gårdagens utflykt en konkret påminnelse om vilka årstidskontraster som ryms inom vår skandinaviska halvö. Och den påminde mig också om varför jag blir kvar här i den södra delen av landet istället för att flytta närmare fjällen, som jag älskar.
Vandrerska som gärna sliter kängor i sällskap; i fjällen eller i Skåne eller på nån Atlantö. Ringrostiga fågelkunskaper, hyfsat naturallmänbildad. Drömmer om en paddeltrip på Grönland.
Gillar samtal och reflekterande människor. Vass på att torka mat. Lagar gärna mat även inomhus, till musik eller prat, och ser på film när mörkret faller på.
Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Resor
Etiketter:
Länkar:
Vad är väl en missad praktejder?
Januari kan vara förfärligt i Skåne. Men också alldeles, alldeles underbart.
Spa-helg vid Sjnjuvtjudis – eller: När man inte vågar vada, så...
Vi hade tältat första natten på Áhkkáterrassen, efter en eftermiddagsvandring upp från båten i Änonjálmme. En fin liten tältplats bland björkar, som Gunder, min färdkamrat sedan många år, kände till sedan tidigare. Dag två blev kort av olika skäl, stopp i ösregn redan i höjd med Sjnjuvtjudisjávrásj. Tredje dagen också i regn mestadels, och nu stod vi alltså här strax öster om gränsen mellan Stora Sjöfallet och Sarek vid detta mjölkiga vatten - tänk Semper torrmjölk - som forsade fram mellan stora stenar.
Han skojar, ska vi vada här? Tänkte jag. Nu?
…för att det finns inga trappor i fjällen…
Inte så många berättar om allt det där som föregår en fjälltur; vi är bättre på att berätta om turen, efteråt. Det utmanande vadet, åskstormen, badet, kungsörnarna, de goda middagarna, utsikterna och blommorna.
En av mina rutiner inför fjällturen varje sommar är att träningsgå med fullpackad rygga utefter den kuststräcka i Halland som ligger nära mitt sommarviste. Flera gånger - till slut är jag igenkänd som hon som nog fått åtminstone ett liiitet solsting i sommarhettan.
Kropp och själ efter vandringen – får du också PFSD?
Turen är över. Ryggan är tömd. Kroppen är hemma men sinnet kvar på fjället under ganska lång tid. Den perioden, veckorna efter hemkomsten, är alltid fylld av starkt vemod för mig.
Tack och lov är det inledningsvis en massa vandringsrelaterat fixande att ta hand om som hjälper mig att hålla kvar tankarna i fjäll-mode. Detta vill jag inte få överstökat snabbt. Nej, det sker i en sakta lunk, fördelat över många dagar, för att i görligaste mån stötta kroppen och själen som båda är i total förvirring. En slags postfjällvandrings-stressyndrom, PFSD, i övergången från tio tysta, mobilfria, upplevelserika dagar till det blippande, intryckstäta stadslivet.
15 ord blev en tävlingsvinst -och jag blev fjällvandrare!
För sisådär 15 år sedan hade jag en självbild som helt uteslöt alla tankar på långvandring till fjälls. Dagsturer runt Abisko och Björkliden hade jag förvisso provat på, ett Trangia fanns i förrådet, men en klen rygg, och inte minst en rätt så överdriven bild av vandrandets vedermödor gjorde att inte ens en stugtur fanns på kartan för mig att överväga. Men i sommar ska jag gå min sjätte tälttur i Laponia med omnejd. Så vad hände?
Jag vann en tävling. Vinsten blev inledningen på en lång händelsekedja. Och resten är, som man säger, historia.
Inför det nya medlemsåret 2001, kanske med taskig likviditet i föreningen, vad vet jag, lockade STF med fina tävlingsvinster för alla som betalade sin medlemsavgift före nyår. Tävlingsuppgiften löd: Skriv en slogan på 15 ord om en plats i Sverige som du tycker passar i STFs reseutbud. Jag är ingen tävlingsmänniska, hade aldrig (och har inte heller därefter) skickat in något liknande tävlingsbidrag. Men jag gillar ord - så jag tänkte varför inte?!