Halvvägs in i årets första månad, detta tredje pandemiår, blev gårdagens utflykt en konkret påminnelse om vilka årstidskontraster som ryms inom vår skandinaviska halvö. Och den påminde mig också om varför jag blir kvar här i den södra delen av landet istället för att flytta närmare fjällen, som jag älskar.
Vandrerska som gärna sliter kängor i sällskap; i fjällen eller i Skåne eller på nån Atlantö. Ringrostiga fågelkunskaper, hyfsat naturallmänbildad. Drömmer om en paddeltrip på Grönland.
Gillar samtal och reflekterande människor. Vass på att torka mat. Lagar gärna mat även inomhus, till musik eller prat, och ser på film när mörkret faller på.
Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Resor
Etiketter:
Länkar:
Vad är väl en missad praktejder?
Januari kan vara förfärligt i Skåne. Men också alldeles, alldeles underbart.
Spa-helg vid Sjnjuvtjudis – eller: När man inte vågar vada, så...
Vi hade tältat första natten på Áhkkáterrassen, efter en eftermiddagsvandring upp från båten i Änonjálmme. En fin liten tältplats bland björkar, som Gunder, min färdkamrat sedan många år, kände till sedan tidigare. Dag två blev kort av olika skäl, stopp i ösregn redan i höjd med Sjnjuvtjudisjávrásj. Tredje dagen också i regn mestadels, och nu stod vi alltså här strax öster om gränsen mellan Stora Sjöfallet och Sarek vid detta mjölkiga vatten - tänk Semper torrmjölk - som forsade fram mellan stora stenar.
Han skojar, ska vi vada här? Tänkte jag. Nu?
När juldagsmorgon glimmar
Idag, den vackraste juldagen jag kan minnas, kommer solen att vara uppe i 6 timmar och 39 minuter på den plats på jorden där jag befinner mig. Norra Halland, 25 december 2020, upp 8.52, ner 15.31.
Min längtan efter ljus, både det bokstavliga efter en eländigt grå december och det bildliga nu när hela tillvaron tyngs av pandemin, är omättlig; något jag tror jag delar med dig… och dig… och dig. Det gäller att ta vara på varenda en av dessa timmar och minuter, för imorgon väntar oväder och därefter syns inte solen i någon väderapp så långt de sträcker sig.
…för att det finns inga trappor i fjällen…
Inte så många berättar om allt det där som föregår en fjälltur; vi är bättre på att berätta om turen, efteråt. Det utmanande vadet, åskstormen, badet, kungsörnarna, de goda middagarna, utsikterna och blommorna.
En av mina rutiner inför fjällturen varje sommar är att träningsgå med fullpackad rygga utefter den kuststräcka i Halland som ligger nära mitt sommarviste. Flera gånger - till slut är jag igenkänd som hon som nog fått åtminstone ett liiitet solsting i sommarhettan.
Kropp och själ efter vandringen – får du också PFSD?
Turen är över. Ryggan är tömd. Kroppen är hemma men sinnet kvar på fjället under ganska lång tid. Den perioden, veckorna efter hemkomsten, är alltid fylld av starkt vemod för mig.
Tack och lov är det inledningsvis en massa vandringsrelaterat fixande att ta hand om som hjälper mig att hålla kvar tankarna i fjäll-mode. Detta vill jag inte få överstökat snabbt. Nej, det sker i en sakta lunk, fördelat över många dagar, för att i görligaste mån stötta kroppen och själen som båda är i total förvirring. En slags postfjällvandrings-stressyndrom, PFSD, i övergången från tio tysta, mobilfria, upplevelserika dagar till det blippande, intryckstäta stadslivet.