Sevedeleden
Skriv en egen recension
Det finns 0 ägare på Utsidan Lägg till i Min utrustning
Plus: Vacker led, kuperad, omväxlande miljö
Kommentar: Vintervandring, Sevedeleden 11-12/3 2006
Pudersnö, strålande sol och bitande kyla gjorde morgonen strålande vacker och laddade oss tre inför vår vandring. Ricke, Peder och jag (Johan) hade planerat att gå från Mariannelund till Försjön och övernatta där. Den totala sträckan vi gick var ca. 13 kilometer då vi räknar med den sista biten till vägen där vi hämtades.
Vi kände oss alla tre vid gott mod och var riktigt på hugget för att genomföra detta lilla äventyr. Första sträckan vi gick var fysiskt tung då vi gick brant uppför i djup snö. Många raster var nödvändigt, men det hade vi tid med då vi ej skulle gå långt. Vi hade toppenväder hela dagen. Mestadels sol och kallt, men även lite lätt snöfall.
Eftersom vi tänkt vistas ute och sova i Peders Tentipi var det viktiga inte att gå långt och hårt… Vi gick heller inte långt, men hårt var det! Den mesta delen av vår vandring fick vi plöja genom en halvmeter djup snö. Ytterligare jobbigt med det var att det under pudersnön var ett lager hård skare. Tyvärr inte hård nog att bära oss och vår packning. Det frestade våra muskler hårt och vi turades ofta om att spåra. Trots detta kändes det ändå gott att vara ute och vi var glada, men trötta. Visst förbannade man olika saker då och då och det blev mer psykiskt påfrestande, men ändå körde vi på.
Väl framme vid Försjön kunde vi följa stranden där det till och med var barmark ibland. Skönt att vila benen de sista tre- fyrahundra meterna till vindskyddet där vi skulle tälta. Vi hoppades på ved och eld vi lägret samt plogade vägar sista biten… Det sista man förlorar är hoppet, och det gjorde vi… Ingen ved, ingen eld, inget plogat… Skam den som ger sig! Vi vred ur strumporna och tinade våra fötter. Peder hade bäst skor så han hade klarat sig bra! Ricke var ok, men kall. Jag hade alldeles för dåliga och låga skor och det skulle straffa mig på morgonen efter.
Peder började gräva ut för kåtan och Ricke hjälpte till. Vi fick upp kåtan och gjorde mat i vindskyddet. Vi var kalla, men mådde gott. Eftersom vi inte hade eld kröp vi ner i våra sovsäckar och det var riktigt skönt! Peder somnade ganska kvickt medan Ricke och jag låg och lyssnade på musik. Trots 15 minus på natten gick det ok att sova. Natten var månklar och vacker. Morgonen var inte dålig den heller! Kallt och gnistrande klart! Jag var kall om fötterna och därför lite tjurig. Våra kängor var stelfrusna, men vi bet ihop och packade ner våra saker snabbt och sen blev det ilmarsch i djup snö till vägen. Trots kyla och, i vissa fall, undermålig utrustning klarade vi oss riktigt bra och var riktigt nöjda! På det hela taget tycker jag att detta var en suverän vandring. Jag tror nog att PJ och Ricke tycker detsamma! Det tråkigaste med en sån här vandring är att man går och tittar neråt var man sätter fötterna så man missar naturen till stor del. Vandra är ändå underbart om det så handlar om att pulsa i djup snö eller korsa Alvaret i shorts.
Plus: Landskapet, välskött led, varierande miljö
Minus:Spången över sankmarken
Kommentar: 29/10
En underbar morgon med strålande sol och varmt för årstiden. Vi fyra grabbar startade dagen vid Södra Kvill och följde Sevedeleden mot Södra Vi. De första timmarna fram till ”second breakfast” var suveräna. Mycket vacker miljö och kuperat landskap. Det var varmt och soligt och lätt blåsigt. Vi var glada till sinnet och hade det mycket trevligt i de fantastiska skogarna. Den varma hösten gav oss några udda, men trevliga överraskningar. Blåklockor och maskrosor i blomning samt även ett par andra växter som inte borde må så bra nu.
Vandringen gick vidare genom vacker skog. Detta kan inte poängteras nog då den småländska naturen är mycket trevlig för det mesta. Öster om Åstugan kom vi fram till mycket lömsk mark i närheten av ett kärr/sankmark. Spången över detta område var nedgången och omöjlig att gå över då den låg under vatten. Vi var tvungna att ”back-tracka” ett stycke för att gå runt. Marken såg torr och fin ut där vi var då, men ack vad vi bedrog oss. T (en av oss) trampade ner till sina knän i gyttja och fastnade. Efter en stund tog han sig loss, men tyvärr hade han blivit rejält blöt. Vi tog rast för att torka hans utrustning så gott det gick. Jag gjorde en ”McGuyver” och byggde ett torkställ där vi hängde hans byxor. Vi är ändå vid gott mod och T tog det riktigt bra. Tack vare bra utrustning kunde han gå vidare.
Innan ”Lilla Landet” tog vi lunch. Vägen fram hit var lättvandrad och vacker. På något ställe fanns spåren efter Gudrun kvar vilket var en aning jobbigt, men inget större problem. Lagom till lunch hade jag funnit några kantareller som stektes till smörgåsen.
Mörkret föll så sakteliga och efter att vi gått över sjön Krön på asfaltsväg tog vi på oss våra pannlampor och gick in i skogen. Vandring i mörker är en njutning även om man tyvärr inte ser så mycket av naturen. Vid Gubben Vinters Väg slog vi upp PJ:s kåta (Tentipin). Ett mycket trevligt litet område några kilometer efter Södra Vi. Kvällen ägnade vi åt frågesport om film där priserna var tre nötkräm, en Anton Berg chokladkaka, en Delicatoboll, en powerbar och ett ägg. Ricke vann! Suveränt att ligga i Tentipin och ha det gott med polarna!
Morgonen var sval, men skön. Solen bröt genom molntäcket, men nådde inte lägerplatsen. Varm choklad/cappuccino och några mackor gjorde gott. Vi gick till vindskyddet några hundra meter längre upp på leden. Där pumpade vi vatten ur brunnen. Vindskyddet är mycket välskött, men där finns ingen plats för tält. Efter några kilometers vandring tog vi morgonens första rast i en stor, vacker hage. Sista biten från Gubben Vinters Väg var den absolut vackraste. Genom Djursdalas böljande dal och genom hagar med vackra ekar hela vägen till Stjärneviksbadet. Vi gick genom Sven Petterssons röse. Han byggde det ensam på 1800-talet då han ville odla marken. Det är ett enormt område som ser ut som en befästning. Muren runt (resultatet av hans röjning av området) tros vara nedgrävd någon halvmeter till en meter och den sticker upp nästan en meter över marken. Tyvärr kunde han inte odla marken han slitit så med att göra i ordning så arbetet var ogjort. Han fick en silverbägare för gott arbete.
Totalt denna vandring gick vi ungefär 35 km. Sista dagen gick vi endast en mil. Tack vare miljön, vädret, polarna, blommor och höstens färger får denna led ett gott betyg!
