Synsättet som ofta dyker upp i dessa diskussioner är hur det "borde" vara. Gärna utifrån ett snävt perspektiv, fokuserat på den egna trafikantgruppen.
Verkligheten är att det är få ställen i stan som tillåter ideal dragning av en GC-väg, med erforderlig bredd, och bra sikt åt alla håll. Oftast måste man kompromissa, och byta sida mellan gång och cykeltrafikanter vid olika korsningar. Begränsande faktorer brukar vara redan existerande kvartersstruktur, eller osynliga hinder, som detaljplanegränser, eller ledningar i mark kombinerat med trädplanteringspolicy eller liknande. Resultatet är att den som ritar GC-vägen måste kompromissa för bästa möjliga dåliga lösning.
Det blir oftast betydligt bättre i nyplanerade stadsdelar.
Men absolut kan vi samsas bättre än vi gör. Det är mycket lätt att ha tunnelseende kring sin egen trafikgrupp, och problemet att många leker/tränar/poserar i trafiken är ett alltmer utbrett problem.
Var häromveckan på studieresa i Amsterdam.
Bl.a. ett 3-mils guidat studiebesök på cykel, där exempel på stadsplanering i åtskilliga stadsdelar runtom staden studerades.
Stora mängder stressade cykelpendlare, och mången intressant stadsanpassad cykel studerades också, liksom hänsynsfulla bilförare.
Exakt 0 Racers, 0 Fixies, och 0 Spandexmänniskor noterades.
