Traditionens makt är stor i Norge
Ja, det är utan tvivel betydligt mycket mer konfliktfyllt det här med rovdjur i Norge, jämfört med i Sverige. Det verkar som om rovdjurshatat, och rädslan för rovdjur är så mycket mera rotat bland gemene man här i Norge. Lyckligtvis, så finns det också många norrmän som är för att det skall få finnas plats också till rovdjuren i den norska naturen, men dom märks inte i samma grad i svensk media.
Bakgrunden för det stora norska motståndet mot rovdjur, har mycket av sin bakgrund i att skogarna och fjällen, (utmark som det gärna benämns), av tradition alltid varit brukt som betesmark av de norska bönderna, där de släpper ut kratur och får utan uppsikt, och de får sedan gå ute hela sommaren utan någon egentlig bevakning eller tillsyn. Hela ekonomien och gårdsdriften är sedan många generationer byggt upp med bakgrund i denna rättighet och möjlighet.
Det säger sig naturligtvis själv att detta inte kan fungera utan förluster av djur, när det strövar rovdjur i den samma utmarken. Och att bönderna självmant någonsin skall hälsa rovdjuren välkomna, kan vi självfallet inte räkna med, utan det måste i så fall ske som resultat av en politisk beslutning, med regler och lover som regulerer var husdjur skall få finnas och var rovdjuren skall få finnas. Detta är också försökt gjort, i och med upprättandet av särskilda kärnområden för vargen. Men fortfarande så finns det bönder i dessa områden, som önskar att driva fårbruket sitt som förr, med konflikter och infekterade stämningar som resultat.
Idag får böndena ersättning för alla rovdjursrivna djur, (och gärna också några fler, eftersom räkning och kontroll inte verkar vara så noga många gånger), vilket gör att det inte är något ekonomiskt poäng för bönderna att lägga om husdjurhållningen på något vis - dom får ju i alla fall betalt för djuren, oavsett om dom kommer hem på hösten eller inte.
Också jägarna är som regel motståndare mot rovdjuren, eftersom dom både är konkurenter om de samma villebråden, samt att deras jakthundar blir rivna.
Vad som också verkar vara mera påfallande i Norge än i Sverige, är att vanligt friluftsfolk, verkar vara mer rädd för rovdjur, som björn och varg. Vi har trotts allt mångfaldigt många flera björnar i Sverge än i Norge, men utan att det väcker halvparten så stor uppmärksamhet att folk ofta måste röra sig i de samma skogarna som björnen, och nu vargen som är på frammarch.
Det har nog med tradition att göra, men kanske det också handlar om information, eller rättare sagt brist på information.
Oavsett, så har den norska statsapparaten ett stort jobb att göra, både med rovdjurs- och husdjurs-politiken, och utbildning och information. Och det har ju i alla fall börjat, så vi får bara hoppas på en förändring, även om det utan tvivel både kommer att ta tid och bli konfliktfyllt.