Om sponsring.
Flera stugor i Norge har tillkommit genom donationer genom Erik Arentz fond till sin fars minne. Olav Thon har väl också skänkt en del. DNT-stugan Fondsbu ägs av företaget Fondsfinans, DNT arrenderar den för en symbolisk summa. Olavsbu, en selvbetjent hytte i Jotunheimen, är OJMR donerad av en skeppsredare.
I Nordnorge är det gott om flotta, rymliga och bekväma ubetjente hytter. Hur har ni råd med dem frågade jag en gång en aktiv i BOT; svaret var: tippemidler.
Så jag antar att det finns en annan tradition för sponsring av friluftsliv i Norge.
Det är stor skillnad mellan nord och syd. I Sydnorge dominerar betjente och selvbetjente hytter, i Nordnorge finns inga sådana stugor i regi av DNT eller dess medlemsföreningar. Sen finns förstås också en del privata hytter, t ex i Jotunheimen finns Leirvassbu, Torfinnsbu, Spiterstulen, Krossbu, Sognefjellhytta, Memurubu, Eidsbugarden (granne med Fondsbu) och några till; typiskt nog ligger flera vid väg.
Det är mindre dramatiskt och märkvärdigt att gå i fjällen i Norge, det verkar på mig som att tältvandring är väldigt ovanligt bland infödingarna. Folk vill ha det bekvämt, kunna duscha inomhus, äta sin trerätters middag och norsk frukost (som serveras kl. 8!!).
Den som söker ensamheten granskar på kartan var det är glesast med stugor. Leirungsdalen (delvis avmarkerad) är en lite väl lång variant mellan Gjendesheim och Torfinnsbu. Första gången jag gick där mötte jag ingen utom nära Gjende; andra gången mötte jag enbart utlänningar, som samtliga gick med tält. I Fleskedalen i södra Jotunheimen kan man också gå mycket ensam för den inte passar så bra in på stugturer.
I Breheimen, väster om Jotunheimen, finns två betjente hytter, Nørdstedalseter och Sota Sæter
och vandrarströmmen styrs kraftigt av dessa två.
Från huthyfs.com:
"Detta är det sista av de viktigare sydnorska områden jag vandrat genom (de övriga är Jotunheimen, Rondane, Dovrefjell, Trollheimen, Tafjordfjella och Skarvheimen). Breheimen är inte bara det mest omväxlande av dem, det är också det vildaste och ensammaste. Under fyra av mina sexochenhalv etapper möter jag ingen annan människa, under den sjunde dagen endast en. Under tre av dessa dagar kan ingen annan människa ha gått dessa sträckor åt någotdera hållet. Sammantaget möter jag kanske 15 personer på stigen, under 48 timmar och på en sträcka av 11 mil.
Jotunheimen, söder om Sognefjellsvägen, är genast annorlunda, och där är det bara vädret som räddar mig från att bli omkullsprungen. Den första sträckan, från Sognefjellshytta, ned genom Vesle Utledalen ("vesle" betyder "lilla"), verkar höra till huvudstråken, och det blir många möten.
Den åttonde etappen, med riktigt dritvær, är istället en sådan dag då flertalet hellre spelar kort, ty jag möter denna dag endast utlänningar, en danska, två fransmän och två italienare."
I Skarvheimen, mellan Hardangervidda och Jotunheimen är det också påfallande tyst och lugnt bara man passerat Iungsdalshytta (dit det går båt). Vid Geitrygghytta kan det också vara lite liv, men de flesta gästerna går vidare till Steinbergsdalshytta - samtidigt fraktas deras packning med bil dit.
Jo, det är lite annorlunda med både geografi och kultur i Norge.
Flera stugor i Norge har tillkommit genom donationer genom Erik Arentz fond till sin fars minne. Olav Thon har väl också skänkt en del. DNT-stugan Fondsbu ägs av företaget Fondsfinans, DNT arrenderar den för en symbolisk summa. Olavsbu, en selvbetjent hytte i Jotunheimen, är OJMR donerad av en skeppsredare.
I Nordnorge är det gott om flotta, rymliga och bekväma ubetjente hytter. Hur har ni råd med dem frågade jag en gång en aktiv i BOT; svaret var: tippemidler.
Så jag antar att det finns en annan tradition för sponsring av friluftsliv i Norge.
Det är stor skillnad mellan nord och syd. I Sydnorge dominerar betjente och selvbetjente hytter, i Nordnorge finns inga sådana stugor i regi av DNT eller dess medlemsföreningar. Sen finns förstås också en del privata hytter, t ex i Jotunheimen finns Leirvassbu, Torfinnsbu, Spiterstulen, Krossbu, Sognefjellhytta, Memurubu, Eidsbugarden (granne med Fondsbu) och några till; typiskt nog ligger flera vid väg.
Det är mindre dramatiskt och märkvärdigt att gå i fjällen i Norge, det verkar på mig som att tältvandring är väldigt ovanligt bland infödingarna. Folk vill ha det bekvämt, kunna duscha inomhus, äta sin trerätters middag och norsk frukost (som serveras kl. 8!!).
Den som söker ensamheten granskar på kartan var det är glesast med stugor. Leirungsdalen (delvis avmarkerad) är en lite väl lång variant mellan Gjendesheim och Torfinnsbu. Första gången jag gick där mötte jag ingen utom nära Gjende; andra gången mötte jag enbart utlänningar, som samtliga gick med tält. I Fleskedalen i södra Jotunheimen kan man också gå mycket ensam för den inte passar så bra in på stugturer.
I Breheimen, väster om Jotunheimen, finns två betjente hytter, Nørdstedalseter och Sota Sæter
och vandrarströmmen styrs kraftigt av dessa två.
Från huthyfs.com:
"Detta är det sista av de viktigare sydnorska områden jag vandrat genom (de övriga är Jotunheimen, Rondane, Dovrefjell, Trollheimen, Tafjordfjella och Skarvheimen). Breheimen är inte bara det mest omväxlande av dem, det är också det vildaste och ensammaste. Under fyra av mina sexochenhalv etapper möter jag ingen annan människa, under den sjunde dagen endast en. Under tre av dessa dagar kan ingen annan människa ha gått dessa sträckor åt någotdera hållet. Sammantaget möter jag kanske 15 personer på stigen, under 48 timmar och på en sträcka av 11 mil.
Jotunheimen, söder om Sognefjellsvägen, är genast annorlunda, och där är det bara vädret som räddar mig från att bli omkullsprungen. Den första sträckan, från Sognefjellshytta, ned genom Vesle Utledalen ("vesle" betyder "lilla"), verkar höra till huvudstråken, och det blir många möten.
Den åttonde etappen, med riktigt dritvær, är istället en sådan dag då flertalet hellre spelar kort, ty jag möter denna dag endast utlänningar, en danska, två fransmän och två italienare."
I Skarvheimen, mellan Hardangervidda och Jotunheimen är det också påfallande tyst och lugnt bara man passerat Iungsdalshytta (dit det går båt). Vid Geitrygghytta kan det också vara lite liv, men de flesta gästerna går vidare till Steinbergsdalshytta - samtidigt fraktas deras packning med bil dit.
Jo, det är lite annorlunda med både geografi och kultur i Norge.