Vi är många som känner suget efter att ge oss ut i vildmarken och känna oss fria. För vissa räcker det med en söndagsutflykt till en sjö med en kaffetermos och ostmackor i ryggsäcken, medan andra planerar - och genomför - månadslånga ensamfärder i ödemarken. Jag blir lite nyfiken på att veta vad folk har för äventyrarförebilder. Växte man upp med en stark respekt för ensamvargen Zeb Macahan som alltid var på väg någonstans men alltid dök upp i rättan tid? Eller ville man vara oknäckbar och uthållig som Frodo och Sam? Kanske förmedlade Snusmumriken en skön känsla av frihet och oberoende? Jag antar att många helt enkelt gått ut i naturen i föräldrarnas fotspår, men jag är nyfiken på de eventuella fiktiva inspiratörerna ni har.
-
Om "Fritt Forum"
Det här forumet är för diskussioner som ligger helt utanför Utsidans intresseinriktning. Huvudsyftet är att moderatorer skall kunna flytta hit trådar som startats i andra forum, men som har bedömts inte passa in där men ändå har en intressant diskussion igång. Men det är också möjligt att starta nya diskussioner här, så länge de inte bryter mot forumets regler.
OBS!
Diskussioner och inlägg i det här forumet visas inte på Utsidans förstasida eller på Vad är nytt-sidan, så är du intresserad av diskussioner som ligger utanför Utsidans inriktning bör du själv bevaka forumet (mha Bevaka-knappen.
Vildmarksförebilder?
- Trådstartare Öhrnell
- Start datum
Självklart är det ju mina morföräldrar samt min egna mamma som satt friluftsgriller i huvudet på en...men en fiktiv påverkan tror jag alla krigsfilmer (framförallt vietnamrullar) jag växte upp med. Man ville liksom va dom där soldaterna som knallade runt i djungel, halv-sov i gropar medans regnet öste ned, tog sig fram längs floder med vattnet upp till midjan, etc. etc.
Kanske låter som en konstig naturförebild men jag tvivlar på att jag var ensam liten kille att tycka soldater i olika naturelement var det häftigaste som fanns. Eller?
Kanske låter som en konstig naturförebild men jag tvivlar på att jag var ensam liten kille att tycka soldater i olika naturelement var det häftigaste som fanns. Eller?
Min förebild är nog min far, som med minimala resurser levde friluftsliv som vi i dag inte skulle acceptera, det blir för jobbigt.
Det var tunga grejor på den tiden , lådkameror, 6- 8 bilder, tjocka tält (bomull)v utan botten, ryggsäckar i grön smärting för 8 kronor, sovsäckar, nä, filtar fick det bli, liggunderlag fanns inte, skor, kängor, man tog det man hade till hands, friluftskök, näe, man hade en stekpanna, kastrull med sig som man lagade maten i , nästan alltid över elden, ofta råa ägg, mjöl, smör, gryn, fisk, fläsk, nä, man fick göra på plats det som funka, jag tänker nu, fy fanken vad vi e bortskämda med grejor, vi skulle skäms, det är väl inte uteliv vi lever, när vi har alla prylar med oss..
Jag tycker det är dags att vi blir lite retro och tänker : ge dig ut utan de smartaste prylarna...
Det var tunga grejor på den tiden , lådkameror, 6- 8 bilder, tjocka tält (bomull)v utan botten, ryggsäckar i grön smärting för 8 kronor, sovsäckar, nä, filtar fick det bli, liggunderlag fanns inte, skor, kängor, man tog det man hade till hands, friluftskök, näe, man hade en stekpanna, kastrull med sig som man lagade maten i , nästan alltid över elden, ofta råa ägg, mjöl, smör, gryn, fisk, fläsk, nä, man fick göra på plats det som funka, jag tänker nu, fy fanken vad vi e bortskämda med grejor, vi skulle skäms, det är väl inte uteliv vi lever, när vi har alla prylar med oss..
Jag tycker det är dags att vi blir lite retro och tänker : ge dig ut utan de smartaste prylarna...
Tarzan -och farsan
i det verkliga är det nog min pappa och några av hans vänner som varit hängivna kompetenta fjällkarlar.
I litteraturen :Tarzan var ju fascinerande,samt även en djurboksserie från 30-talets Canada,kommer inte ihåg författare etc,men "Silvervargen..." hette böckerna.
Nåt att så här på 2000-talet vara kritisk mot är ju den mycket koloniala inställningen till de personer som figurerar kring huvudpersonen...
Men de inspirerar,de som levde i vildmark och djungel.
Relativt ny bok,om den familj som pga religiösa skäl levde ett isolerat liv i södra Sibirien och där väl dottern kanske ännu gör det är mycket bra.
Agafia Lykov heter hon,Lykov familjen. författarens namn har jag glömt
Sök den boken och läs...
i det verkliga är det nog min pappa och några av hans vänner som varit hängivna kompetenta fjällkarlar.
I litteraturen :Tarzan var ju fascinerande,samt även en djurboksserie från 30-talets Canada,kommer inte ihåg författare etc,men "Silvervargen..." hette böckerna.
Nåt att så här på 2000-talet vara kritisk mot är ju den mycket koloniala inställningen till de personer som figurerar kring huvudpersonen...
Men de inspirerar,de som levde i vildmark och djungel.
Relativt ny bok,om den familj som pga religiösa skäl levde ett isolerat liv i södra Sibirien och där väl dottern kanske ännu gör det är mycket bra.
Agafia Lykov heter hon,Lykov familjen. författarens namn har jag glömt
Sök den boken och läs...
Jag får gå tillbaka till ungdomsåren för att finna någon egentlig "förebild" som format min syn på friluftsliv.
Hjortfot förstås. Att leva med gevär, snara kalkoner och ströva runt i amerikanska vildmarken.
Buddy Longway. Tecknade seriens Zebulon Macahan. Vackra naturscener och en dramatik med den unge mannen som drar ut i vildmarken. Han har inte råkoll på allt men jag kan fortfarande känna doften av höstfuktiga löv och hjortar som smyger längs bäckar när jag tänker på serien.
http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Buddy_Longway
Zeb Macahan. Jordfärger, samklang med det ursprungliga, stor kniv.
Mins inte personens namn men boken "Jordskredet" (Landslide) av Desmond Bagley innehåller scener där huvudpersonen tvingas fly ut i Canadas skogar jagad av arga anläggningsarbetare. Han sliter åt sig det han kan i stugan och tillbringar sedan veckor jagad i vildmarken. Den boken fick mig att bli intresserad av hur man kan klara sig som modern människa i skogen. Mitt intresse för "överlevnad" väcktes av den boken. Jag var väl 12-13 år.
Ja, jag är en romantiker. Men jag trivs också med att leka i skogen, trots mina 43 år.
Hjortfot förstås. Att leva med gevär, snara kalkoner och ströva runt i amerikanska vildmarken.
Buddy Longway. Tecknade seriens Zebulon Macahan. Vackra naturscener och en dramatik med den unge mannen som drar ut i vildmarken. Han har inte råkoll på allt men jag kan fortfarande känna doften av höstfuktiga löv och hjortar som smyger längs bäckar när jag tänker på serien.
http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Buddy_Longway
Zeb Macahan. Jordfärger, samklang med det ursprungliga, stor kniv.
Mins inte personens namn men boken "Jordskredet" (Landslide) av Desmond Bagley innehåller scener där huvudpersonen tvingas fly ut i Canadas skogar jagad av arga anläggningsarbetare. Han sliter åt sig det han kan i stugan och tillbringar sedan veckor jagad i vildmarken. Den boken fick mig att bli intresserad av hur man kan klara sig som modern människa i skogen. Mitt intresse för "överlevnad" väcktes av den boken. Jag var väl 12-13 år.
Ja, jag är en romantiker. Men jag trivs också med att leka i skogen, trots mina 43 år.
Indianer har alltid fascinerat mig, kanske framförallt under undgomsåren.
Håller med om Hjortfot, som redan nämnts.
En annan var en serietidning på 70- och 80-talet som hette Silverpilen
Intresset för fjällen väckes under en vecka i Björkliden med dagsturer i mitten av 70-talet.
Örvigt har det nog varit genom hajker och läger med scouterna.
Håller med om Hjortfot, som redan nämnts.
En annan var en serietidning på 70- och 80-talet som hette Silverpilen
Intresset för fjällen väckes under en vecka i Björkliden med dagsturer i mitten av 70-talet.
Örvigt har det nog varit genom hajker och läger med scouterna.
Sant! Jag har nog aldrig lekt cowboy, men indianer var vi året runt, och byggde tipis under granar och gjorde pilbågar och spejade på intet ont anande föräldrar. Röksignaler försökte vi också göra.
Öhrnell;388125 sa:
På sätt och vis skönt att man till mans blivit lite mesigare,att kunna klappa på sina barn utan att blinka är en hårdhet vi klarar oss förutan.Men å andra sidan hade de oftast det bästa av utrustningar som fanns att tillgå då,så ett val var det knappast.
OnT:Nån gång runt 15-16 kom jag för första gången i kontakt med författaren Wilbur Smith,en del av hans böcker handlar om koloniseringen i Afrika som man kan tycka vad man vill om,men just äventyret och expeditionskänslan av att tränga genom okänd mark inspirerade.
peter
