Varför vandra?

[Totteman]

Det är många som vandrar, och fler har det blivit. Jättekul tycker jag. Sverige har så vacker natur, som är till för alla. I början är man nybörjare och ställer frågor om olika saker. Som erfaren vandrare kan man svara om man vill. Det blir konstiga diskussioner ibland, men oftast inte av den som frågar, utan av andra som spinner loss ordentligt i sina svar. Det är inte detta jag vill diskutera nu, och förväntar mig att det inte diskuteras i denna tråd. Så...gå inte igång på det nu.

Frågan jag vill diskutera är varför man vandrar.

För mig är det enkelt:

Då jag är uppvuxen med camping och friluftsliv och sedan vandringar, har intresset för vandringar ändrat inriktning. Från början vandrade man på en led, och visst kunde man göra avstickare men det var inget vi gjorde. När utmaningarna blev större blev det helt naturligt att vandra obanat. Sareks nationalpark är en av våra största vildmarker och ett av mina favoritområden. Kan man bli klar med Sarek? Tror inte det

Efter att ha längtat och väntat i 30 år tog jag mig i kragen och besökte Muddus nationalpark i september 2019. Det blev vandring både på Rallarstigen, obanat i nationalparken och vandring på Muddusleden. Drömmen hade gått i uppfyllelse. Jag ska tillbaka dit 2021.

Det är det vilda och ej utstakade jag är ute efter nu. Känslan av att inte ha koll på allt , utan att lösa det på plats, lockar. Oftast har jag bra koll på det mesta, men det behöver finns lite "utmaningar" för att jag ska lockas och utmanas. Trist att ha 100 koll på allt, och bara knata på för att "prestera".

Numera är det upplevelsen jag är ute efter. Natur, kultur, miljö...med en kompis eller att jag vandrar själv. Egentiden vid vandringar är guld värd när man till vardags ofta springer runt i ekorrhjulet. Självklart ska ekorrhjulet vara någonting man gillar.

Varför vandrar du?

 

[Staffan Sandberg]

Det är ständigt en längtan ut på tur, även om jag inte kan sätta fingret på varför.

"Vagare necesse est, viviere non est." Om jag kan min latin rätt.

 

[Karolina P]

För 13år sedan skrev jag ner några tankar/känslor om varför jag vandrar; Vandringskänslor. Läste igenom texten nu igen...den stämmer fortfarande rätt så bra. Jag har kommit fram till att jag ”vilar i rörelse”. När kroppen får röra sig igenom landskapet så får sinnet ro. Det monotona i att vandra (cykla, paddla, skida), att sätta ena foten framför den andra ger hjärnan först fri lejd att fundera, sen att vila. Att bara behöva tänka på nästa måltid/vilotid är kravlöst. För mig är vandring ett sätt att fylla på energi.

 

[evinrude]

Det finns många skäl till att jag vill vandra, men ett har jag tänkt särskilt mycket på: Att vandring är så ursprungligt, något som det är naturligt för människan att göra. Som vi har gjort i alla tider och i alla länder. Av olika anledningar: Vissa vandrar av nödtvång, några för att upptäcka nya platser, andra för att de njuter av själva vandringen. När jag vandrar känner jag mig förbunden med alla människor som har vandrat och vandrar, genom historien och över hela världen.

 

[avslutat_medlemskap_2012]

Jag varför vandrar man?.....jag är 67 år och det har blivit många vandringar genom åren det är som ett kall måste ut i fjällen eller i skogslandet för på något sätt känner jag mig fri när jag vandrar. Lägger väl av med tiden men nu längtar jag ut till fjällen nästa sommar igen och en lång ensam vandring om jag nu får vara frisk jag?.

 

[såg]

Jag ser det som en träning och upptäcka saker i naturen.
Och inte ha så bråttom.

 

[Stefan 64]

Tystnaden friheten inga måsten bara ta dagen som den kommer och slippa dom dagliga rutiner man har i vardagen hemma. Underbart 😎

 

[nermander]

Jag gillar att upptäcka nya platser, att undersöka osv. Behöver inte vara långt borta, även i närheten av industriområden finns det mycket intressant. Jag jobbar i Kista och förr gick jag ofta omkring i skogsområden kring jobbet, tyvärr är många av dem numera ersatta av bostäder och parkeringsplatser. Men det fanns t.ex. spår av gamla militära övningsområden med skyttegravar och bunkrar, sen letade jag såklart lite geocacher också. Att det är 30 m från motorvägen märker inte jag eftersom jag är döv (det har sina fördelar ibland). Samma sak med Järvafältet.

Även om det är ledat och stigar är det ju ofta nytt för mig, och det räcker för att stilla min upptäckarlust. Sen gillar jag också det lite primitiva, minimalistiska, "klara sig själv". Jag känner mig lite grann som en "nybyggare", även om mina läger är kortvariga så fixar jag ofta till det bekvämt och ordnat. (Ibland undrar jag om det inte är att slå läger som är det jag tycker är roligast, och då behöver det inte vara långa etapper, bara det är ny lägerplats varje dag.)

Men sen får i alla fall jag en känsla av "prestation" när man kan följa på kartan hur man tar sig fram. Samma sak om man t.ex. är ute och seglar eller cyklar. Antar att det är samma om man t.ex. paddlar, det har jag dock inte provat på ännu. Det är en prestation för mig, sen att andra kanske skulle kunna prestera bättre bryr jag mig inte om, jag gör det ju för mig själv.

Det som lockar mig med fjällen, dit jag tyvärr inte kommit iväg så ofta, är ju så att säga "vidderna". Där är man inte 30 m från motorvägen

 

[Stordrulen]

Grundanledningen är nog den samma som det var för tex Marco Polo och Christoffer Columbus, mänskligheten vill vidga sina horisonter lite, även en gnutta äventyrslystnad finns det nog med i bilden så klart.

Tyvärr så har nog även känslan att det blivit lite av en flykt från samhället vi skapat som egentligen inte passar många av oss något vidare längre smugit sig på, naturen har blivit lite av ett tempel där man kan få lite ro för själen för en stund.

Numera har även samlandet av vackra vyer blivit en allt viktigare ingrediens vid vandring, jakt, fiske och uteliv.

 

[vadior]

En mörk ensam vinternatt i skogen sitter jag och undrar "varför?". Jag vaknar till dagsljuset och vet varför. Jag glömmer bort att skriva upp vetskapen. Och så kommer en mörk kall vinternatt och jag undrar "varför?". Eller uppe på fjället utan leder någonstans där bara förvånade renar ser mig, där kan jag också undra. Det finns liksom inget svar, det finns bara frågan i hjärnan och känslan i själen. För att jag inte kan annat.

 

[undvall]

Min "lösning" på den här typen av filosofiska frågor är att vända på steken så att säga.

Istället för att fråga sig varför man vandrar, sover i tält och så vidare så tycker jag att det är enklare att ställa sig frågan varför inte?

Jag menar, det är ju ganska uppenbart att många människor tycker om naturupplevelser. Så varför finns det så många som avstår från friluftsliv?

Finns väl gissningsvis väldigt många olika skäl, men en bidragande orsak skulle jag tro är bekvämlighet. Det är enklare och bekvämare att bli kvar hemma i soffan, framför TV'n eller dataspelet. Och behöver man träna slipper man ju att "utsättas" för vädrets makter om man går på gym istället för att ge sig ut i naturen.

/ Stefan

 

[seobserver]

Det är nog en uppfostringssak, mina föräldrar tog mig med ut, lingon, blåbär, svamp var ett av målen. Det lagades mat ute på turerna. Med andra släktingar jagades det. Vi campade runtom i Sverige hos vänner och bekanta. Vintertid åkte i skidor och skridskor, sommartid seglade vi. När jag växt till mig åkte vi till Norge, Lappland för skidåkning. Sommartid visade mina föräldrar Sveriges hörn med bil och utflykter.
Blir man stimulerad tidigt sitter det kvar och själv har jag vandrat och skidat när och var tillfälle bjuds. Vid 72 tänker jag inte sluta.
Vi lär behöva 12 000 steg om dygnet för att må bra, så ut och gå!

go tur