Varför klättrar du?

Ämnet är gammalt som gatan och antagligen finns det äldre trådar, men detta är en diskussion som ofta förirrar sig in i retrobult och accesstrådar, så därför startar jag en ny tråd...

Varför klättrar du?

Klättrar du för att känna/betvinga rädslan, eller trots denna rädsla?

Är rädslan ointressant, och andra värden primära?
 
En fråga med många svar.

Framförallt klättrar jag för mångsidigheten. Att det finns så många utmaningar, både fysiskt och psykiskt. Och bara för naturupplevelsen, att få vara i naturen samtidigt som man klättrar (därför är t.ex. Flaten inte så välbesökt av mig - för mkt skräp).

Rädslan finns alltid där för min del, och det tror jag gäller för de flesta klättrare. Annars blir det osunt, kolla bara på Dan Osman, tyvärr. Det är skönt att kunna kontrollera rädslan och därmed kanske pressa sig upp. Kanske är det adrenalinet jag är ute efter då? Fast lika glad som jag blir när jag tar mig upp, lika sur kan jag bli när jag kör "ta mig" och inte går på, speciellt när det är säkert och det är på on-sight.

Vill man så går det också att bara åka ut, klättra lite, men framförallt vara mest social.

Bäst är dock för klätterresorna. Att semestra men ändå göra något tillsammans med (oftast) trevliga människor. T.ex. Dolomiterna, Fontan, Nissedal, Lofoten eller Kalymnos. Otroligt härligt.
 
Detta är egentligen skrivet för tråd 20141 beträffande "Vad är mentalt", som nu har blivit denna tråd pga off-topic, men jag tror tankarna går fram ändå.

Jag är på intet vis ute efter att ”se ned på sportklättrare för att de inte har lika bruna kalsonger”. Jag skiter i bruna kalsonger (oops det var kanske därför de är bruna). Jag tycker tex det var långt modigare av en kille jag träffade som sade att han var för harig för klättring (överhuvudtaget) än hänga på för att kompisarna ville.

Visst finns det bultade leder att vara försiktig och nervös på av goda skäl, men generellt sett så är ju trad värre ur nervig synvinkel. De flesta jag träffat som är gladare i bult än i trad är det just av den anledningen (och som synes är det flera i den här tråden som betonar säkerheten i tillräckligt många och bra bult). Därmed inte sagt att det finns andra skäl som att maximera tiden på cruxen (där bouldering är det optimala). Men det är ju rätt sällsynt att en sportklättrare har med sig så värst mycket med än quickdraws, så varför bulta så att de får åka hem och hämta trad-racket?

Precis som du vet så är mentalt så mycket mer än skräck-faktorn. Det handlar om den utökade upplevelsen som kommer sig av att man studerar klippan och dess möjligheter så mycket noggrannare – maximera utbytet av en led (inte att avverka en led eller en viss svårighet fortast möjligt). Det handlar om att behärska säkringsteknik och att vara mer närvarande genom att få fler parametrar i klättringen än ren teknisk svårighet. Att inte vara beroende av den som varit där tidigare. Glädjen i att inte ha fallit för frestelsen att klättra vidare på marginella säkringar. Det går att nämna fler skäl, men jag gissar att du är fullt nöjd med att det inte handlar om vem som är mest korkad (”hjältemod” utan tanke).

Pressa mig till det yttersta (tekniskt/styrkemässigt) går både med bra bultning, bra säkringar eller topprep (eller lite vett för den delen).

Jag strävar inte efter förbättring, grad etc i vare sig första eller andra hand. Det är upplevelse (mental tillfredställelse) jag jagar och den är så mycket mer. Adrenalin är bara en del i det.
 
Ja, jag håller med om att det är dumt att bulta så att man måste åka hem och hämta tradracket. Det känns så här i Stockholm, till och från.

Man kan tillbringa mycket tid på en led även om den är borrbultad. Tro mig, det är snarare tvärtom för de flesta som kör mkt redpoint, dvs man är mer på en led om man kör sport än trad. Om jag ska tradda en led är det mot mina principer att först öva in den på topprep. Detta gäller inte sportturer. Antingen försöker jag on-sighta. Eller så hang-doggar jag eller, om det går, sätter kanske topprep. Detta för att jag på bult kan gå på leder som jag normalt inte sätter på första försöket. Detta gäller ju allmänt när man gör en hård redpoint. Att öva in så att allt sitter. Då blir man riktigt bekant med klippan. Det innebär också att man kan veta bättre hur bultar håller och hur långa fallen troligen blir. Sånt är inte kul att ta reda på när man traddar på risiga säkringar.

Men för mig är detta inte det huvudsakliga med klättringen. Roligast är att gå on-sight. Därför gillar jag att ha leder som är åtminstone ok säkrade. Hjältemod är inget för mig heller, det får stå för andra, t.ex. gotländska klättrare.

Att pressa sig till det yttersta är väldigt ofta på ett helt annat sätt på topprep än när man leder. Fokus blir bättre på led, det är jag absolut inte ensam om att tycka. Dessutom är topprep ofta i vägen när man klättrar svårare, överhängande turer.

Så klart håller jag med dig på många punkter. Det är du som förespråkar att man ska sätta sig in i den andras åsikter, så jag försöker bara klargöra mina (och i alla fall en del av mina klätterkompisars) åsikter.

Förbättring är för mig också mentalt, men dessutom ett sätt att få tillgång till mer klättring. För det är roligare att klättra nya leder (om inte annat av nyfikenhet) än att hela tiden repetera de leder man redan klättrat.
 
Jag klättrar för att det är kul att klättra. Och vad gör det kul då? Flera saker: snygga killar utan t-shirt... Nej, skojade bara! Här kommer ett riktigt svar:

Det som kan ge mig en riktigt skön upplevelse av klättringen är när jag gör ett skönt move. Det spelar ingen roll ifall leden är lätt eller svår, känslan av att ta sig upp när allt flyter kan komma var som helst. Jag har haft den som andreman på fyror i Häggsta, jag har haft den på plast-sjuor, jag har haft den när jag lett på borrbult i alperna... det spelar alltså ingen roll var. Det är känslan av att röra sig på något visst sätt som är så skön.

Visst är det också en tillfredsställelse att klara något som man upplever som svårt eller utmanande, men för mig kommer det nog i andra hand. För när man är på en led och kommer i "flytet" då spelar det ingen roll hur svår leden är. S

en kan jag i och för sig ställa upp på att ju mer jag lärt mig klättra, desto lättare får jag "flyt". Delvis för att jag lärt mig klättra mer avspänt, men också för att jag har lärt mig fler olika move och en led med stor variationsrikedom blir ännu härligare.
 
Som sagt, finns nog flera svar på den frågan.

För att det är kul! Varför är det kul?

Svårare att svara på, men för att det är en utmaning.

Det är utmanande fysiskt, jag blir starkare. bättre tekniskt och bättre på att avgöra VILKEN teknik jag skall tillämpa.

Det är utmanande mentalt. Om jag chansar på ett move, men inte klarar det faller jag. Faran är nog minimal, jag klättrar än så länge bara på bult eller inomhus. Men faran finns, och ger en kick!

För att bli bättre klättrare. Varför vill jag bli bättre på att klättra? För att kunna klättra svårare leder, så att jag kan bli bättre....
Och för att jag vill kunna klättra på häftiga stor-väggar i storslagen natur, som jag än så länge bara kan läsa om, se på bild och höra andra berätta om!

Det är alltså i slutaändan ännu ett sätt att uppleva naturen, att betvinga, nej, samarbeta med naturen. I alla fall hoppas jag att det kan bli det!
 
Det kommer ett mer genomarbetat försök till svar:

9153425669.jpg


http://www.forlaget.ica.se/include/modules/bok/uno.asp?id=723

;-)

Ser fram emot att höra i vilken utsträckning olika klättrare kan känna igen sina motiv och inte.

(Fast allt det här är bara spel för gallerierna. Egentligen vet vi ju alla att vi klättrar för att mamma tvingar oss. Och om det är någon som vill ha en förklaring till eller utveckling av det så är det bara att säga till; det finns en historia bakom detta påstående.)
[Ändrat av pecall 2005-09-02 kl 16:10]
 
Kanske är det lite av en mänsklig drift, se på alla barn som klättrar upp i träd, upp på stora stenar osv.

Jag klättrar för att jag inte kan låta bli (gillar all sorts klättring), känslan av att ha kontroll över kroppen och psyket. Känslan när man ser en spricka svälja kilen perfekt precis som darret i vaderna gör sig påminnt. Och glädjen för att få vara riktigt riktigt nära den underbara delen av naturen som är berg.
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg