En fråga med många svar.
Framförallt klättrar jag för mångsidigheten. Att det finns så många utmaningar, både fysiskt och psykiskt. Och bara för naturupplevelsen, att få vara i naturen samtidigt som man klättrar (därför är t.ex. Flaten inte så välbesökt av mig - för mkt skräp).
Rädslan finns alltid där för min del, och det tror jag gäller för de flesta klättrare. Annars blir det osunt, kolla bara på Dan Osman, tyvärr. Det är skönt att kunna kontrollera rädslan och därmed kanske pressa sig upp. Kanske är det adrenalinet jag är ute efter då? Fast lika glad som jag blir när jag tar mig upp, lika sur kan jag bli när jag kör "ta mig" och inte går på, speciellt när det är säkert och det är på on-sight.
Vill man så går det också att bara åka ut, klättra lite, men framförallt vara mest social.
Bäst är dock för klätterresorna. Att semestra men ändå göra något tillsammans med (oftast) trevliga människor. T.ex. Dolomiterna, Fontan, Nissedal, Lofoten eller Kalymnos. Otroligt härligt.