Jag vill lägga in en fjällvandring varje sommar och saknar den om jag inte fått vandra på sommaren.
Men varför ?
Man kan ibland undra varför man släpar runt saker på ryggen och sover på ett liggunderlag, brottas med mygg, kämpar i uppförsbackar, får ont i fötterna, äter ur en gryta, utan toalett och badar i kallt vatten. Vill bara höra era argument.
Nu är det bara 130 av mina 515 vandringsdagar som jag tillbragt i fjällen - och merparten
har varit i Sydnorge. Min senaste fjällvandring, med dåligt väder, svullna älvar i Reinheimen
och magsjuka fick mig att fundera på om jag ska skippa fjällen iår om det är lika sen snösmältning.
Annars, om vandring i allmänhet: Släpandet har jag försökt dra ned på för att spara rygg och knän. 15 kg räcker för en 10-dagarstur i fjällen (8 dagar söderut, det går åt mer mat)
och jag kanske spanar in diverse lättlösningar även framgent, Jag har inte precis
brottats
med mygg ens i Nordnorge, och i syd är de näst intill obefintliga. Kämpa i uppförsbackar -
jag vet inte om det är kamp direkt; på min 63-årsdag började jag en vandring i Frankrike med en stigning på 1800 meter och sådant
hör till tjusningen. Ett pass om dagen håller doktorn borta.
Höjdskillnaderna i fjällen är i jämförelse beskedliga. Ont i fötterna får jag nästan aldrig, men jag slår av stortår.
Lägerliv är en njutning - det är på intet vis ett pris utan en viktig del av upplevelsen. Jag tvättar mig med en tvätthandske och föredrar bäcken framför dusch i stuga - man behöver ju inte ha handduk!