Tror oxå på att vänja sig vid högre höjder lite i taget. Har man dessutom insett rent förnuftsmässigt tillräckligt många gånger att man faktiskt inte dör av att falla bakåt ut i tomma intet så måste väl känslan att det är helt ok oxå infinna sig till sist. Det kanske t.o.m. blir nåt häftigt till slut! Antar att ni erfarna tycker det! ;-)
Hade en panikupplevelse för några år sen ute i Nynäshamn där vi började klättra "på mitten", dvs man så hur långt som helst nedåt även efter en kort bits klättring..längst ner låg vattnet...Jag övervägde en braaaa stund att bosätta mig för evigt i en skreva med näsan inåt klippan bara för att slippa luta mig bakåt ut i intet för att ta mig ner...Ingen repris på det, tack, därav första frågan!
Trådstartarpaula