Kartstudier är ‘A och O’ i det hela som i all vandring. Dessutom är det ju precis som du säger ett nöje att studera kartor ingående. Tyvärr tas äldre stigar bort ifrån nyare kartor och ska dom verkliga guldklimparna hittas i dessa mindre besökta fjällområden måste äldre kartor till. På nått vis har förflackningen även nått kartorna och en karta kan ju inte inrymma hur mycket som helst, dessutom kan man ju inte samtidigt bära med sig hur mycket kartor som helst.
Dels måste den ju vara uppdaterad men, samtidigt vill man ju att äldre stigar ska finnas med. Så det finns ingen önskekarta.
Men det vet ju alla som varit ute och vandrat hur komiskt skräckartat det kan vara när ‘bron’ som skulle vara utmärkt på kartan inte längre finns... Eller det motsatta, här har jag gått i flera dagar-‘orösat‘- inte visste jag att det fanns en gammal lappstig intill.
Sedan kommer ju dessa evinnerliga personliga tips till. Många som exempelvis besökt ‘Skäckerfjällen’ har ju varit där och fiskat och åkt i en bil till en obskyr timmerväg ,då i till någon tjärn och sedan därifrån. Det är ju helt skild upplevelse mot någon som plaskat runt i jättemyrar i hällregn med ett trettiokilos packning på ryggen, vecka ut och vecka in
I Skäckerfjällen, är man dessutom väldigt, väldigt ensam. Dessutom regnar det konstant där, så det har väl gjort en del till det hela att området inte fått någon skjuts in i begreppsvärlden.
Ska man ut och långvandra längs fjällkedjan i Södra Lappland så är det ju realistiska och genomförda vandringserfarenheter man önskar. Om ett tält blåser sönder måste man ju ha ett nytt. Vandringen hänger ju på det. Att då knalla till en parkerad bil eller en stuga kanske funkar om man nu vet att en sådan finns.
Och visst det finns nog fantastiska blomsterängar och fiskevatten lite här och var, men vem orkar ställa sig i hällregn eller i en svart knottmoln och fiska eller fota när man är dödstrött och fötterna värker? Då vill man ju hellre ha en whiskey och en kudde att slafa på.
Men det är ju så att säga ‘själv-valt’ allt man gör, även om man i mångas ögon anser det vara heltokigt att gå så här långt i orösad terräng. Men det är friheten som är svårslagen har man väl fått in den under huden så funkar det mesta. Den och en positiv attityd skapar en slags ‘mental fond’ som faktiskt är smörjmedlet i det hela. Kondition och styrka behövs nog till detta men det är inte det främsta. Det är mer ett jävlar anamma--’det här ska gå..’ när man tappat bort sig, i nått sumpigt björkris i en uppförsbacke. För sådana finns och dom finns med besked,- Det ska Gud veta.. Just vid, och innan typ: Tängvattnet, där vid Amerefjället,Gapsttjåkkefjällen.. finns ett antal upp och ner backar (mest uppåt) på 400 meterstigningar , som gör folk som pratar om ‘Tre-pass-leder’ och ‘Södra Rapadalens’ björkskog helt gröna av avund. Märkligt nog läser man aldrig nått om dessa upplevelser, vad nu det kan bero på.
Men som sagt, det har funnits leder här och även de så kallade ‘Förläng Kungsleden’-önskningarna har gjort att folk blivit nyfikna och vill testa. Och tro mig, det går att pussla ihop det hela med lite trixande hit och dit. Men man måste börja planera en sån här vandring drygt ett år i förväg. Det mesta hänger på maten och få upp grejor till gårdar och andra möjliga depåer.