vandring vs promenader

[camoscio]

Gunnar Andersson (“Sveriges mest meriterade friluftsskribent” - släng dig i väggen, Grundsten!)
skriver i senaste Utemagasinet en krönika till “promenadens” (eller dagsutflyktens) lov. Han tycks se det som en hälsosam trend, men nytt är det ju inte, precis. I Alperna, där jag gått 447 av mina 809 vandringsdagar, gjorde jag i början, 1987-89, en hel del dagsutflykter och det var då en sedan länge etablerad standard. “Vandrings”böcker från bl a Kümmerly+Frey är ju ofta inte alls inriktade på vandring (att vandra är att resa till fots) utan på just dagsutflykter.

Men det var i längden rätt tröttsamt. För varje dagstur skulle jag ju studera tidtabeller för transporten till turens start eller från dess slut - man går inte gärna fram och tillbaka över samma pass på en och samma dag. Så övergången till stugturer var en naturlig utveckling, som gav det extra värdet att ofta börja eller sluta dagen på höjden, bland berg.

Så jag blir ju konfunderad när han beskriver detta som en trend och därtill hela tiden talar om ett “vi” som jag inte tillhör. Dessutom hävdar han att dagsturer erbjuder precis allt som riktig vandring gör och det stämmer iallafall inte med min erfarenhet. Man kan nästan misstänka att han vill gynna de företag som profiterar på “vandringsresor” till exvis Bad Gastein, eller göra reklam för sina böcker om denna plats och, senast, om Dolomiterna.

Sen jag gjorde min första tur i Pyreneerna har jag också kommit att lita alltmer till tältet. C:a 80 av mina övernattningar i Pyreneerna (161 vandringsdagar) och c:a 150 av dem i Alperna, har varit fria. På en vandring i Graubünden lyckades jag t o m att tälta fritt varenda natt under turen, jag tror det blev 10. Sådant har för mig höjt värdet. Tältning nära en säter (efter avtal, förstås) har också lett till intressanta kontakter, t ex ett par från Bozen som bjöd mig på kvällsmåltid med klassiska tyrolska inslag (fast vi var i Schweiz), och insikter i vardagen på en sommarsäter i Alperna. Jag tror inte det är riktigt det man får med “vandringsbussar”, linbanor och guidade dagsturer.

Men jag är förstås i slutet av mitt vandringsliv eftersom jag fyller 73 i augusti och har problem med knäna och två buktande diskar och därtill har blivit mindre rask och rörlig, speciellt på långa utförslöpor. I juli 2015 blev mina problem så akuta att jag under ett par veckor inte kunde gå eller ens stå utan smärta. Om det bara blir tvärt slut när jag känner att det inte håller längre, eller om jag åtminstone inom något år går över till rena stugturer vet jag inte. För mig finns inte tankar på framtiden mer än ett par månader bort.

 

[seon]

Visst minskar rörligheten, styrkan och konditionen med tilltagande ålder, men det hindrar inte att man kan vara ute och röra sig i bergsmiljö även efter det att man passerat zenit beträffande styrka och kondition.
Jag upplever det som att "de intressanta delarna av upplevelsespektrat" flyttar runt i den totala "upplevelserymden" med åldern. Det som upplevdes "tamt" när man var stark och sökte häftigare upplevelser blir intressant när man inte orkar allt längre. Så njut av bekväma promenader på alpängarna, bär inte på tält längre utan unna dig trevliga familjepensioner med bra mat, öl och vin. På så sätt blir alperna njutbara långt upp i åren. Och så väl som du kan dina alper vet du vart du skall ta vägen och behöver inte åka med STS Alpresor till Bad Gastein.

 

[Karolina P]

Jag skulle vilja se mig själv som en fjällvandrare. I alla fall tidigare. Då var det 14-21 dagar i tält kors och tvärs oledat genom fjällvärlden. Sen blev jag med pojkvän=>sambo=>make. De blev det mer stugturer men tält då och då om jag fick med mig mina syskon istället. Sen kom barnen. Och då började fjällpromenerandet på allvar. Basläger och promenad till närmsta jokk/bro/ren/kåta. Nu börjar barnen bli så pass stora att man kan vandra med dem. Dottern och jag bodde i tält och tog oss upp på Getryggen förra året. Kanske inte "värsta toppen" men klart en prestation av en "nästan fyraåring". Så nu ser jag fram emot att få sluta promenera och börja vandra. Få visa barnen fjällen och leva ett liv (för några dagar) bortom vardagsstress och -bekvämligheter. Men vet ni vad, jag ser även fram emot att bli äldre och få börja promenera igen! Ta stugturer och sitta och prata med "de yngre" som hastar förbi på väg motnästa topptur. Få vara bekväm och ta det lugnt.

Så, vad vill jag säga? Kanske att varje ålder/steg i livet/friluftsvanan har sitt färdsätt... Det som passar den ene kanske känns tokigt för den andre...

 

[bornholmerpigen]

Glæden ved at gå

Interessant tråd!

Jeg har fra barnsben elsket at gå ture. Sådan kaldte vi det i min familie. det var altid dagsturer og som regel hjemme på Bornholm. Der var ikke mange penge og ferierejser var der ikke så ofte råd til.

Som voksen har jeg fortsat med at gå ture. I skov, langs kysten og over klipper. Og de senere år har jeg udvidet mine dagsturer med 3-4-5 dagsturer. Ikke i fjeld og lignende (endnu...) men på afmærkede ruter i ukendt terræn og efter lyst og humør i kendt terræn.

For mig er det forbundet med stor nydelse og selvkærlighed at gå tur, vandre, promenere... på min måde, i mit tempo, i de omgivelser som giver mig glæde og ro i sjælen.

 

[joanna]

Förstår inte varför någon av oss skulle bry sig om vad diverse tidningsprofeter hasplar ur sig. Det är väl bara att fortsätta på det sätt man själv trivs bäst med?

Min egen upplevelse är att bundenhet till dagsturer minskar min njutning, frihet och bekvämlighet. Nackdelarna ökar med min egen ökande ålder. Möjligheten att kunna välja egen väg och eget tempo, utan att de begränsas av fasta övernattningspunkter, blir ju mer kritisk allt eftersom jag ev. vill/tvingas ta det lugnare. Och eftersom jag ändå, av säkerhetsskäl, bär med mig sovsäck, liggunderlag och bivacksäck även på dagsturer, är viktvinsten mot att också ta med tältet försumbar - i mitt fall knappt ett kilo.

Blir jag för skruttig för att orka bära mina knappa 10 kg för två veckors helt
självförsörjande tur, så skippar jag hellre kök/bränsle och större delen av provianten, för det är den som utgör den största viktposten. Då ser jag väl till att lägga mina rutter så att jag med jämna mellanrum passerar fjällstugor/fjällstationer som serverar en god middag

 

[stenblock]

Jag har inte läst texten men den går alltså ut på att flerdagarsvandringar är sämre än dagsturer? Eller går texten mer ut på att sjunga dagsturandets lov och uppvärdera det lite? Om det senare är fallet. : det kan han väl få göra, den vinkeln kan väl nån få ha som omväxling? Måste det vara antingen eller?

Flera av mina bästa upplevelser i fjällen är dagsturer. Ingen ska säga till mig att det är av mindre värde än nånting annat. På forum som detta kommer det fortsätta vara hög status att vandra veckor i sträck gärna bortanför markerade leder så du behöver inte vara orolig! Det finns tom trådar där folk skryter om vem som har flest tältnätter per år!

 

[camoscio]

Problemet när du på slutet försöker vara otrevlig är att du framstår som mindre läskunnig.

Du skriver också att jag inte behöver oroa mig, men varje läskunnig kan se att jag inte uttryckt oro alls, utan bara förundran över en rätt virrig krönika. Vad är egentligen det nya?

Du talar ocksåom status när en normalt läskunnig kan se att syftet med min utveckling aldrig varit att höja statusen (inför andra? - det vore ju direkt löjligt), utan att fördjupa utbytet (för mig!) och samtidigt göra vandrandet bekvämare utan alla dessa transporter till eller från turerna och beroendet av att nå bestämda mål på en dag. Särskilt mycket status kan det ju inte heller finnas i vad en gubbe som jag klarar av. Det är därför jag delar med mig av mina upplevelser och erfarenheter, på min sajt och här. Kan jag, kan de flesta.

Syftet med ett forum är, eller borde vara, utbyte av information och erfarenheter, inte angrepp baserade på avsiktliga feltolkningar. Jag uppskattar som alltid inläggen från dem som förstått detta.

 

[stenblock]

-- dubbbelpost

 

[stenblock]

Det var mycket där om att jag saknar läskunnighet.
Det var väl inte så trevligt.

Problemet med att diskutera en text som finns i en tidning de flesta som läser här inte har läst är att man får utgå från din beskrivning av texten. Utifrån den beskrivningen undrade jag om tidningstextens syfte var att beskriva dagsturen som överlägsen flerdagarsturen, eller om textens syfte mer var att uppvärdera dagsturen i största allmänhet, typ att den varit lite underskattad. Du verkade nämligen lite upprörd över texten, så jag antar att det var det förstnämnda alternativet? Med anledning av detta ville jag bara försäkra dig om att det inte är någon risk att det kommer ske någon sorts trend som gör dina 809 vandringsdagar (varv 447 i alperna) mindre värda för vare sig dig eller någon annan.

 

[RHolm]

Jag tycker nog att texten diskuterar betydelsen av ordet "promenad" och trender inom vandring (eller promenader), snarare än att ställa en- eller flerdagsturer mot varandra.

 

[camoscio]

Det var mycket där om att jag saknar läskunnighet.
Det var väl inte så trevligt.

Problemet med att diskutera en text som finns i en tidning de flesta som läser här inte har läst är att man får utgå från din beskrivning av texten. Utifrån den beskrivningen undrade jag om tidningstextens syfte var att beskriva dagsturen som överlägsen flerdagarsturen, eller om textens syfte mer var att uppvärdera dagsturen i största allmänhet, typ att den varit lite underskattad. Du verkade nämligen lite upprörd över texten, så jag antar att det var det förstnämnda alternativet? Med anledning av detta ville jag bara försäkra dig om att det inte är någon risk att det kommer ske någon sorts trend som gör dina 809 vandringsdagar (varv 447 i alperna) mindre värda för vare sig dig eller någon annan.

Nej, som jag redan påpekat, var jag inte på något sätt upprörd, mest bara förbryllad. T ex talar författaren hela tiden om "vi" och dagsutflykter framställs som något slags ny megatrend, när det funnits hur länge som helst. T o m i fjällen; t ex min mor och styvfar for på 50-60-talet ofta på semester till fjällpensionat som Höglekaredalen och Hornsjø och gjorde dagsturer därifrån.

Möjligen har det blivit lite mer kommers och organisation kring det hela, med gruppresor och liknande. Men jag har då inget intryck av att detta slagit ut sådant som Korsikas GR20 (den mest överbefolkade led jag gått), GR5 och anslutande rundturer i Frankrike, GTA i Italien, Alpenpassweg i Schweiz eller HRP/ARP och GR11 i Pyreneerna. Och Cicerone är vad jag vet fortfarande kvar i svängen.

För mig kan folk göra hur de vill; det är bara bra om dagsvandrandet koncentreras turistorter. Men när folk här tror att alpvandring måste handla om dagsturer (ibland med bil och linbana) informerar jag om att stugvandring är ett populärt alternativ.

Men även på Utsidan blir jag förbryllad, när en del framställer dagsturer som ett likvärdigt, fast bekvämare alternativ. Man kan föredra det ena eller andra, men likvärdigt är det inte.

När jag förberedde min skottlandstur 2009 var det t ex en som rådde mig att "ta bilen" (jag har inte ens körkort) till olika ställen och göra utflykter från dessa (detta på ett trekkingforum!). Och precis hemkommen från min 70-årstur i Pyreneerna fick jag uppmaningen att inte vara så "sträng" mot mig själv utan välja det bekvämare pensionatslivet istället.

Den där tråden om tältnätter (2007-2009) bidrog jag själv till tre gånger; den gav intressanta insikter i omfattningen och karaktären av olika människors friluftsliv. Bortsett från två-tre extrema fall (visst, jag har träffat på friluftare som inte har någon fast bostad!) var det rätt beskedliga tal som redovisades; t ex trådstartaren hade kommit upp i 20 dagar, så det kan ju inte ha handlat om skryt. Själv bedriver jag friluftsliv bara cirka 30 dagar om året, sommartid, så det är ju inte mycket att skryta med heller.

 

[Magnus H]

Dessutom hävdar han att dagsturer erbjuder precis allt som riktig vandring gör och det stämmer iallafall inte med min erfarenhet.

Håller med. Det är stor skillnad. En av höjdpunkterna med att vandra är ju övernattning i tält på olika spektakulära ställen. Numera går vi ofta korta dagsetapper och stannar så fort vi ser någon inbjudande tältplats. Hela den upplevelsen missar man ju med dagsturer. Såklart trevligt att komma tillbaka till ett hotell, vandrarhem, fjällstuga och kanske restaurang men det är två helt olika upplevelser och sätt att vandra på.