Jag har gått båda varianterna och kan varmt rekomendera dem, det är vackra trakter att vandra i. Skulle jag välja en av dem så skulle det helt klart vara den norr om massivet, Sårjåsjávrre är precis så fantastisk som alla säger. Tänk på att snön ligger längre där uppe jämfört med Padjelanta, när jag vandrade den norra sträckan veckan efter midsommar var det snötäcke utmed större delen av leden fram till norska Sorjoshytta. Strax innan gränsen passerar man en rejäl glaciärjock från Kokedaltinden som kan ställa till problem. Jag vadade den i drygt knädjupt vatten precis där den rinner ut i sjön utan större besvär men vid kraftig avsmältning så tvingas man kanske vända. En bit upp mot glaciären hittade jag gamla vajrar som satt fast i klippan, kan det möjligen ha funnits en bro där förr i tiden?
Lyckas vadet väntar en mycket fin vandring utmed gräsängarna vid Sårjåsjávrres södra strand fram till Sårjåsjaurestugan (Konsul Perssons stuga) som är fantastiskt mysig och numera i fint skick. Härifrån är det en kort promenad ner till Staddajåkkåstugorna och ungefär en dagsetapp till fjällstationen i Staloluokta där man kan ta helikoptern till civilisationen om man vill.
Vill du gå runt massivet kan du istället vika av söderut mellan Hammaren och Stáddátjåhkkå, gå väster om sjön Stádák och upp på plattån sydost om 1369. Grundstens beskrivning av detta område stämmer väl, massor med Isranunkel och man kommer nära stupen från glaciärerna. Uppe på plattån fick vi vada glaciärbäcken, ett brett vad men inte svårt, en bra bit under knäna. Mellan 1369 och 1283 kan man via en rejäl brant ta sig ner i Miehttjevágge, när vi gick där under andra halvan av juli var branten snätäckt och det kändes som en skidbacke. Vi upplevde inte Miehttjevágge som särskilt vacker, mest sten och snö, där är förmodligen finare i augusti när isen gått upp ordentligt på sjöarna. I vilket fall får man en högalpin känsla.
Fortsätter man söderut förändras det snabbt när man lämnar dalen och kommer ut på slätten. Här är det lättvandrade gräsmarker och man kan lätt ta sig ner till leden mot Pieskehaurestugan. Dessa stugor är rejält tilltagna med ett stort antal bäddar som enligt gästboken mest utnyttjas på vintern, tydligen åker många snöscooter upp hit för att pimpla. På sommaren var det dock gott om utrymme, kan även rekomendera den fina bastun.
Härifrån går en led upp mot Norge utmed Peiskehaures norra strand i rejält brant och snårig terräng. En stig finns emellertid och väl framme vid ledskiftet vid bron blir det mer lättvandrat. Snart passerar man ett stort riksröse och kommer fram till Muotkehytta som är en välskött norsk hytte. Härifrån gick vi söder om sjöarna vilket är den lättare varianten. Stugvärden i Pieskehaure hade gått runt sjöarna och enligt henne gick det fint, dock passerar man några vad utmed norra stranden. Området norr om Lájrro var tydligen väldigt vackert men med mycket mygg.
Vi följde den led som finns markerad med norska T:n längs sjöarnas södra strand, lite upp och ner men hela tiden i kontakt med sjöarna och lättgånget. I min upplaga av Grundstens bok verkar beskrivningen av den här sträckan ha förväxlats med den av Pieskehaures norra strand. Där Muotkejávrre möter den reglerade sjön Låmivatnet ligger en liten by (eller samling hytter) som inte finns med på den svenska kartan, en bit därifrån ansluter en bilväg ner till Sulis. Det finns flera andra leder markerade i området som ansluter där bilvägen slutar, dessa finns inte markerade på den svenska kartan, antar att de är med på den norska.
Detta södra området är också fint, men enligt min mening mindre naturskönt än det kring Sårjåsjávrre. Civilisationen känns betydligt närmre med alla små hytter och regleringen av Låmivatnet har stökat till landskapet en hel del. Så ska du välja en av etapperna så rekomenderar jag den norra, men det är som sagt fullt möjligt att gå hela vägen runt.