Vandra för prestige??

[Northstar]

Varje gång jag har varit ute och vandrat, så har tankarna kring varför jag håller på med det kommit upp. Vad är det som är kul med det, tycker jag verkligen att det är kul, eller är jag bara en sån där som bara gör saker för prestigens skull, vandra för att sedan snacka och skriva en massa för att folk ska tycka att man är något.

Efter att jag hade vandrat upp på Kebnekaises sydtopp (västra leden) så pratade jag och min far mycket om fjällvandringar och dyligt.
Varpå min far sa att jag var mycket för prestige, jag hade då uttryckt mig som "tänk, jag är den yngsta i släkten som har varit upp på sydtoppen".
Han frågade mig om inte den egna upplevelsen var den viktigaste faktorn och vad det var som drev mig till vandringar av olika slag.
Vi hade en lång diskussion och efter mycket funderingar, tankegångar hade jag fått en annan syn på friluftsliv, tja då i mitt fall olika typer av fjällvandringar.

Varför jag håller på med fjällvandringar är för att uppleva saker, lära mig saker, komma bort från stressen, utmana mig själv och främst av allt för att jag tycker att det är så himla kul.

INTE för att imponera på kompisarna.

Det kan jag göra på andra sätt, hehe
Prestige och vandring hör inte ihop, om man nu inte som Ola Skinnarmo och Göran Kropp lever på det, då lever man ju på det

/simon

 

[KLAGER]

Man behöver ju inte gå upp på toppar bara för att de finns där, man behöver ju inte heller vandra från punkt A till punkt B. Att gå från punkt A till punkt B gör ofta att blir ett race att ta sig fram så fort som möjligt. Är man nybörjare är det dock bra med en vandringsled från punkt A till punkt B, det förenklar mycket. Men sedan är det ju bättre att inte planera så mycket utan ge sig av från lederna och göra dagsutflykter från ett bastält, bara låta vädret styra vandringen.

 

[-Patric-]

tjoflöjt

Jag håller personligen med dig KLAGER i din filosofie. För mig har det handlat om olika perioder i livet, när jag var yngre så handlade allt om att prestera maximalt gällande allt i livet och njutningen kom aldrig under själva upplevelsen utan efteråt när man visste att man presterat mycket.. Med åren så har andra saker blivit viktigare och idag så är njutningen under hela upplevelsen det absolut viktigaste. Såå är jag i fjällen och vandrar så vill jag inte hindra mig själv från att stanna och "lukta på blommorna" för att jag har så jäkla bråttom till nästa kartpunkt..

Trots allt så finns det en säkerhetsaspekt i att ha en färdig A-B rutt när man skall ut på fjällvandring utanför färdiga leder som är välbefolkade. Det är bra att kunna lämna in en färdplan till familj eller dylikt om något skulle hända..

 

[il C]

prestige eller stolthet?

Vid min höga ålder (snart 58) har man nog vuxit ifrån sådant
prestigetänkande som snabbhet, monstruösa
packningar eller adrenalinalstrande strapatser.
Likväl vill jag att varje tur
ska ge mig känslan att ha åstadkommit något,
löst problem,
upplevt något nytt, fullbordat ett koncept
eller knutit ihop vandringen till en tilltalande helhet.

1998 opererade jag en hälsena. 1999 drabbades jag
av diskbråck. Det var en särskild känsla att
de båda följande somrarna, 00 och 01, genomföra mina
båda längsta och mest tilltalande vandringar
någonsin, båda i syfte att anknyta till
gamla minnen men också fylla i luckorna
från de förra besöken. Turerna gick i Sydalperna
och Pyreneerna.
Det fanns ide och mening med bägge.

1992 for jag med tåg över Berninapasset
och genom Albuladalen efter tre
veckoturer i Italien. Det är fantastiska utsikter.
Genast föddes iden till nästa års projekt
som skulle knyta ihop en rad kända områden i Österrike,
Schweiz och Italien. Även om turen 93 kortades
p g a plötslig vinter,
var det återigen med en känsla av att ha uträttat
något som jag promenerade in i Poschiavo
(Schweiz) efter 16 dagsetapper med början
i St. Anton (Österrike). Prestige, prestation,
stotlhet? Alla har sina namn. Själv säger jag
tanke och mening.

il C.

 

[MTB]

Ingen prestige

Jag är 19 år och därmed i den förmodade "fysiskprestationsåldern". Jag känner dock aldrig av att jag vill göra något på grund av prestige, men jag anklagas ofta för det.
Jag paddlat till Svenska högarna (längst ut i Stockholmsskärgård). Jag har forspaddlat under mars när isflaken flöt i forssen. Jag har gjort veckolånga skidturer då jag bott i både tält och bivack. Kompisarna har ibland ansett att jag gör det för att få uppmärsksamhet. En normal friluftsaktivitet för dem är att gå en golfrunda.
Detta har gjort att jag försöker att aldrig prata om något som kan verka extremt ifall ingen frågar. För min del är det njutningen att vara ute som styr mitt val av aktivitet och färdmål. Ska man försöka prestera så mycket som möjligt går man lätt över gränsen för sin förmåga och det kan sluta mycket illa. Om en del njuter av vännernas beundrande blickar är det okej för mig, men de ska ta det lugnt så inte fjällräddningen behöver komma (och använda våra skattepengar).

 

[Buzzrock]

Nära koppling?

Fjällvandring, hiking, turåkning, klättring, MTB cykling, kajakpaddling osv. allt låter lite äventyrligt och spännande för dagens trygga västerlänning.
När jag själv började ge mig ut i naturen vilket inte var så många år sedan då fanns det en latent prestations tanke i bakgrunden. Ryggsäcken fick gärna väga 30 kg och en dagsetapp skulle vara 30km. Var det vinter fanns andra mål och vägar men ändå fanns prestationen där. Prestation och prestige är förvisso inte samma sak men en prestation är något som man är stolt över vilket i sin tur kanske kan leda till prestige om andra finner prestatione beundransvärd (eller tvärtom om de ser det som jobbigt löst skryt och dravel).

Oavsett vad man ägnar sig åt inom uteliv så innebär det någon form av fysisk prestation. Steget är inte långt till idrotten på så sätt. Man kan ta en rask promed en km och vara stolt över det eller springa marathon på 2h 15h och vara stolt över det. Prestationer båda två beroende på förutsättningar.

De främsta ansiktena inom uteliv är kanske Göran Kropp och Ola Skinnarmo, de har blivit kända för sina extrema prestationer. Precis som inom idrotten är det de främsta som märks och belönas. Ingen känner till tant Klara som promenerar 5km varannan dag men alla känner till Haile Gebresselassie (ursäkta min stavning).

På samma sätt som att (främst äldre) personer tenderar att dra sig tillbaka från tävlingsidrott och istället vänder sig till motionsidrottande fungerar det säkert med uteliv också. Inte lika tydligt men dock.

Jag tror att det lite äventyrliga och den, om än så lilla, prestationen är ganska viktig för många utemänniskor. De vill gärna testa sig själv och sin utrustning. Inte alls nödvändigtvis extremt, men nog finns det många ursäkter för att göra det som kanske kan uppfattas som prestige. Vad testar vi då? Oss själva, vårt kunnande, vår utrustning, vår kropp och vår samlade erfarenhet.

För en person som har massor av erfarenhet och fjällvana är det inte något test i sig att ge sig ut ensam i Sarek ett par veckor men momentet i sig innebär risker (oväder, sjukdom osv) som gör att det ändå kan ses som ett test, om än i form av repetionsövning.

Alltså; genom att det finns uppfattningar om inbyggda riskmoment (även om de är mindre än att spela golf eller gå på krogen) samt att det är kopplat till en fysisk aktivitet så blir det lätt en koppling till en prestation i någon form, prestation i sin tur kan ge prestige.

Å det ödmjukaste
/Magnus